Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - 4 juli 2014 23:03

Hej alla kära vänner, läsare, skadade, friska...osv;)

Verkligen olika långa intervaller mellan mina inlägg. Ibland bara orkar jag inte! Men nu har jag läst era svar/frågor/inlägg. Tack. Ska läsa era bloggar me!


Nu är det sommar. Sommarlov för barnen och maken jobbar bara 2 dagar till innan semestern. Alla läkare och läkarsekreterare och medicinrådgivare jag brukar vara i kontakt med har semester. Förstås. Men min whiplashskada tar inte semester. Mina armar och händer slutar inte värka och sticka. De är fortfarande domnade precis som ansiktet. Käkarna värker och min tinnitus är för jävlig. Axlar och nyckelben värker. Jag har ju en tid ätit Lamotrigin istället för mitt andra morfinplåster då min smärtläkare i Västervik ansåg att Lamotrigin är bättre i längden. Den lugnar nervsystemet.  I början var det vidrigt. Allt blev värre men sen la det sig och smärtgenombrotten blir inte lika långa ich hemska. Fått stesolid att ta vid behov och de bryter oftast. Inget akuten på länge. Skönt. Man vänjer sig enormt med att alltid ha ont. Man går upp. Man ler. Lämnar barnen på dagis och skola. Pratar med alla. Sen hem och lägga sig pga smärta och kramper. Det är det bara min kära älskade familj som ser. 

Min närmsta tidsplan är att träffa min husläkare i juli för nån typ av smärtlindrig fram tills att jag får tag i min smärtläkare i Västervik för diskussion om reglering av min Lamotrigin.ev ökning alltså. Sedan det viktigaste av allt. Uppsala1! Operation... det berättar jag mer om i nästa inlägg. Nu har jag för ont ich händerna bränner..

kram

/whiplashmamman

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 21 mars 2014 13:35

Så sa min läkare idag när jag pratade med honom, han är snäll och förstående. Lyssnar och hjälper så gott han kan. Magknip efter diklofenak. Nu ska jag prova norsan-plåster ett tag framöver. Den här veckan har jag haft väldigt jobbig migränliknande huvudvärk, mått illa, en fruktansvärd öm och stel och ond nacke, värk i händer och fingrar, domnad i tinningarna, käkarna, inne i munnen, tungan, hög tinnitus, domnade händer och armar, huggande värk över ögonen. Även då detta är vanligt förekommande för mig blir jag ändå orolig när detta stegrar. När det verkligen invalidiserar mig och hindrar mig. Men jag har ändå mitt liv även om jag inte är den piggaste, friskaste kvinnan på vår jord;)

Min kärlek till mina barn, min make och min familj och mina vänner betyder allt. Här och nu.

Kram till er, ge inte upp

/Whiplashmamman

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 3 mars 2014 14:22

På Alla Hjärtans Dag åkte hela familjen till Linköping. Först gick jag på mitt läkarbesök på smärtmottagningen hos dr Magnus Magnusson. Därefter tog vi in på hotell mitt i Linköping, åt på restaurang och hade Alla-hjärtans-dags-fredags-mys på vårt mysiga hotellrum. 

Att träffa Dr Magnusson var väldigt positivt. Han hade läst mina journaler och visste min bakgrund. Först pratade vi ern lång stund, om hur bilolyckan gick till, om mina kvarstående men och om hur mitt liv ser ut idag. Han ansåg, som mina andra läkare, att jag har det fruktansvärt jobbigt och mycket smärta som kvarstår och även en del andra problem som tillkommit pga nackskadan såsom kronisk tinnitus ,nedsatt syn och hörsel. Han talade om att min positiva syn på situationen och på livet hjälper mig och mina närstående enormt. Däremot kan det var svårt att förstå den värk jag lever med då man ser mig le. Men. Jag tänker aldrig sluta le.


Efter pratstunden gjorde han en klinisk undersökning, ingenting nytt framkom. Läget är som vanligt, dålig rörelse och smärtsamt att lyfta armarna, får kraftigare domningar då jag anstränger mig dvs rör fingrar/armar/händer/vrider på huvudet/lyfter armar/tittar mot taket/ner i golvet. Efter ett tag byter vi stol med varandra., doktorns stol hade nackstöd, det hade inte min!


Att jag kom till Linköping beror på att när Västervik inte hade mer att erbjuda än att jag skulle läramig att leva med min smärta, bad jag att få bli remitterad till Hans Eriksson på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Där vet man mycket om min typ av skada och därgöts även nu en studie där man frilägger en nerv i bakhuvudet. Västervik nekade mig att komma vidare då de ansåg att det inte var någon idé. Jag ger inte upp utan ber skriftligen om detta igen. Samma svar. Då vände jag mig till patientnämnden och beskrev min situation. Då skriver dom till verksamhetschefen i Västervik och sedan måste deras svar till mig gå via dom, alltså patientnämnden. Detta tar lång tid och jag hinner återigen få ett smärtgenombrott och bli inlagd på akuten i Kalmar. Där begär jag av ortopedkirurgen att skriva en remiss till Uppsala och dr Eriksson. För ett utlåtande. Jag har rätt att träffa vilken läkare jag vill för en bedömning. Detta håller ortopedkirurgen med om och skriver en remiss men talar tydligt om att de inte står för vidare behandling och eventuella kostnader. Ok med mig. Nöjd att få komma till Uppsala. Efter undersökning och dialog är jag en bra kandidat för studien. Jag lottas till operation, det andra alternativet var Sjukgymnastik. Kalmar vägrar skriva specialist remiss då de inte tror på denna metod. Så. Jag kommer inte iväg. Trots påtryckningar från mig och min husläkare till Kalmars sjukhuschefen. Då kommer en dag ett brev där det står att jag är kallad till Linköping smärtenhet, från Västervik!? Inte det jag begärde och väldans långt senare men jag åker!

Nu väntar jag på ev remiss fram Linköping till Uppsala och operation. Min dom/prognos är att jag aldrig blir bra och återställd. För mycket skador. Däremot kan det finnas en liten chasns till bättring inom vissa områden. Den chansen vill jag inte missa. Så nu tar jag det lugnt. Håller tummarna...

Om ni vill kan ni följa min vardag på Instagram under namnet whiplashmamman.

Kram!!




Av Sofia Eriksson - 31 januari 2014 18:21

Fredagskväll, alltid lika skönt och mysigt. Middagen som bestod av pasta och köttfärssås är avklarad. Lova, mellantjejen, hade gjort chokladmousse till efterrätt och överraskade! Nu satte jag mig uppe i TV- soffan och kände för att skriva lite...var ju ett tag sedan. Tjejerna leker nere i soffan, de har hämtat alla kuddar och täcken de hittat och byggt mysigt och leker spännande lekar, deras fantasi är gränslös. Njuter av att de leker tillsammans utan att ryka ihop lite syskonkärleksaktigt;)!!


Jag har haft några bra dagar och då har jag haft fikadejter med mina goa vänner, åkt med vänner till stan, fått skjuts och bärhjälp vid handling. Är så skönt och kul att få åka till affären ibland, oftast handlar maken på hemvägn från jobbet. Jag har orkat leka mycket med barnen, t o m gått några korta promenader. Korta!! Efter den första promenaden kröp det och stack och skakade det i hela kroppen, alldeles domnad.  Då satt jag i min kära reclainerfåtölj resten av dagen. 


Men imorse vaknade jag åter med huvudvärk , värk i nacken, isande känsla i bakhuvudet, dimmig och suddig syn, strålande och värkande händer. Jag tog då en stesolid 5 Mg, la varma filtar om mig, satte på lugn musik och sov några timmar. Vaknade och även då kroppen var väldigt trött och avslappnad så var värken bättre tack och lov, 


Efter att smärtkliniken i Västervik och min läkare där tycke att det inte fanns mer att göra, att det inte var någon i de att remittera mig till specialist för det går ändå inte att operera osv...skrev jag igen och skickade mitt brev även till patientnämnden för att få gehörför mina önskningar. Efter några vändor har jag nu fått remiss till Universitetssjukhuset i Linköping och ska få träffa smärtteam där. Hoppas de kan hjälpa mig med smärtlindring fram till operation. När jag ska dit följer hela familjen med, vi tar inpå hotell och gör det till en spännande och rolig utflykt. Jag har varit iväg så många gånger till läkare och sjukhus med bara maken och barnen vill gärna följa med den här gången. 


Nu är det fredag,

Önskar er alla en trevlig helg

Kram Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 7 januari 2014 13:50

När hittar man den där balansen det talas och skrivas så mycket om? Vilja, samvete, rädsla, nyfikenhet, spänning, lust mm är ju fakta som är med och styr vad vi gör. Jag är nackskadad med diverse funktionshinder som egentligen inte syns utanpå. Oftast ler jag och pratar glatt. För jag känner mig oftast glad och pratig, framför allt när jag möter människor. Det som kan avslöja min ständiga vidriga värk och smärttillstånd är väl att jag ser trött och blek ut. Jag vill dock leva. Varje dag så mycket jag bara orkar. Speciellt nu kring jul och nyår och ännu fler lediga dagar då barn och make varit hemma. Jag har tänkt " bara idag, seeeeen kan jag bara lägga mig under täcket och ta igen mig". Det har blivit lite många såna dagar...underbara ljuvliga dagar med barnen, som hållitt ihop bra men som på sistone börjat tröttna på varan, såsom syskon gör. Det blir bråk och tjafs och de retas med varandra. De har kompisar hemma, jätteroligt, men jag blir engagerad o h inblandad i allt, mamma, mamma, mamma, kan du hjälpa oss, kan vi få...osv:) Vill vill vill. Men orken tryter, armar o h händer bara värker mer och mer. Nacken är pest. Huvudvärken ligger molandes. Tinnitusen är vidrig och skriker i mitt huvud. 

Nu är det stopp. Orkar inte mer. Har så ont nu och ansiktet och tungan är helt domnade, armar och händer är domnade. Ont nu. Antar att detta inte är bra balans. Fullt ös tills jag blir typ medvetslös. Men balans och det som kallas livet är inte så lätt att kombinera. Livet pågår hela tiden. Och jag vill hänga med. Speciellt när det handlar om mina barn. Att vara med dom, se dom, vara i det de gör och se allt de lär sig. Men nu. Minst ingen hos min fina snälla vän. Stora tjejerna åker med mormor och moster till leklandet. Vad vore jag utan er alla som ställer upp när min balans ramlar omkull;)?!


Kramar från whiplashmamman

Jul

Av Sofia Eriksson - 25 december 2013 16:16

Kära Ni!

Jag hoppas att ni haft en trevlig jul med nära och kära, god mat och massor av glögg;) I vår familj tog vi sovmorgon, i alla fall jag och min make, barnen vaknade ivrigt tidigt på morgonen. De öppnade julklappar och såg sista avsnittet av årets roliga julkalender. Vi var i vanlig ordning i kyrkan här i byn på förmiddagen, där är en väldigt trevlig och mysig familjegudstjänst. Därefter kom hela tjocka släkten och vi åt gott och hade det så mysigt. Jag var "duktig" och tog det lugnt. Ganska. Ibland typ dör båda armarna av värk från nacke och axlar och då är det ju omöjligt att göra nåt! Idag, juldagen har jag legat på soffan mest hela tiden. Väldigt ont i bakhuvudet och en jäkla jobbig tinnitus. Min vän och hennes grabbar kom på besök och vi hade julklappsutdelning, fikade och sen fick jag fotmassage och ansiktsmassage. Ljuvligt.

Jag måste ringa min läkare och be om mer smärtstillande medicin. Vet inte vad. Eg vill jag inte äta nåt men som det är nu så har jag dessvärre inget val. Mina " bra" dagar är verkligen inte alls bra utan betyder bara att jag är vaken och uppe. Är ju ständigt smärtpåverkad och det sliter, både fysiskt och psykiskt.


Min önskan är att nästa år, 2014, bli opererad. Detaljer om operationen eller av vilken kirurg återkommer jag till. Just nu hänger allt i luften. Men det kommer att landa. Jag ligger lågt och lugnt även om jag önskar att jag kunde skynda på processen. 


Nu önskar jag er alla ett Gott Nytt År. Var rädda om varandra och se era medmänniskor. Glöm inte att le;)

Kram

/Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 19 december 2013 14:14

...och igår var den värsta. Smärtan skär som knivar i bakhuvudet, över skallen och ner mellan ögonbrynen, käkarna och näsbenet värker o bultar. Jag kan inte sätta mig upp, det gör fruktansvärt ont att ligga på kudden. Byter sida ofta, byter nackkuddar, äter smärtstillande. Mår illa. Kräks flera gånger och ångesten skär i mig. 

Min älskade make masserar mitt huvud, lätt och sakta. Medicin mot illamåendet gör mig susig och jag somnar. Idag kan jag äta och det betyder att jag slipper sjukan!! Tacksam...




Av Sofia Eriksson - 15 december 2013 22:01

2003 tog jag min filosofie kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Jag är informatör/kommunikatör. Jag är van att söka information, att kommunicera med min omvärld och även ge information. För tillfället tarr jag en paus för jag är mer än lovligt trött på allt detta. All information och kommunikation som rör min skada, mina funktionshinder, mina papper till försäkringsbolag, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, trafikjuridik, chefer från tidigare arbeten, läkare, kirurger, sjukhuschef, husläkare, sjukgymnaster, massörer, akupunktörer. Har jag glömt någon?

Som patient och sjuk och skadad har man förvisso många rätigheter men man kommer inte hur långt som helst. Man har ingen makt. Men det behöver inte ta stopp för det. Man kan tjata. Man kan berätta om sin situation och sitt liv. Man kan be om hjälp. Och be igen. Och igen. Aldrig ge upp. Vända sig till de högsta hönsen.

Information och kommunikation. Information om min situation och om vad jag vill ha hjälp med. Kommunikation med alla i sjukhussfären... De behöver bli informerade. Vi som skadade och sjuka är bäst på att att ge dem informationen och berätta våra historier. Vi måste hjälpa till att ändra vården för oss med kroniska smärttillstånd. Och bemötandet. 

Viktigt.

Kram från Whiplashmamman;)

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se