Alla inlägg under juni 2015

Av Sofia Eriksson - 29 juni 2015 22:22

God afton kära Ni!


Ikväll var det fotbollsavslutning för våra döttrar. Agnes och Lova spelade, Meja lekte med kompisar och fotbollar vid sidan av planen och jag och en vän satt i kvällssolen och hejade på! Efteråt var det korvgrillning. Då var det blåsigt och kyligt och jag var helt slut...Jag frös och spände mig vilket resulterade i kramp i nacken och värken spred sig snabbt ner i axlar och armar och händer. Då var det dags att åka hem!


Väl hemma drack vi te och åt goda mackor. Lite sagor hann vi också med innan barnen somnade. Nu har jag krupit ner i sängen (istället för att somna i soffan vid tvn...). Jag tog 2 alvedon. Känner mig stel, trots mycket bättre rörelseförmåga i nacken. Väldigt ont i nacken och vill helst inte röra mig alls, hamnar hela tiden i "fel" läge och då är smärtan vidrig, som en kniv som hugger mig i nacken och jag skriker rätt ut. Även när jag satt i publiken under fotbollsmatchen... Det klickar lite då och då också...är nåt löst??? Domningarna börjar mellan armbågarna och handlederna och fortsätter ut i händer och fingrar. Envis och högljudd tinnitus. Fortfarande smärta i händer och fingrar. Domnad runt munnen, tungan.


Men idag har jag gått en liten promenad!;)


I slutet av veckan ska jag åter till Linköping för en träff med Åke. Då ska de två äldsta döttrarna åka med. De vill gärna träffa Åke! Minstingen väljer att vara hemma och leka hos en kompis istället. Tror det blir min käre mor som får "äran" att köra mig denna gången också.


Slutligen vill jag från djupet av mitt hjärta tacka alla Er som läst och delat mitt senaste blogginlägg och som skrivit några rader till sjukhuschefen i Kalmar!!! Det betyder så oerhört mycket, både för mig, min familj men också för många nackskadades framtid!!! Tack!


God natt,

kram

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 27 juni 2015 18:19

Kära alla Ni som läser min blogg,


Idag vill jag be om er hjälp!


Mitt liv förändrades på ett dramatiskt sätt efter bilolyckan 2011. Smärtorna kom samma dag, och när jag sökte hjälp erbjöds jag sjukgymnastik och fick förklaringen att med flitig träning så skulle problemen försvinna. Nu blev det inte så, och efter 5 månader stod det klart för både mig och min sjukgymnast att jag bara blev sämre och till sist inte klarade att utföra några övningar. Istället blev jag två gånger sänd att delta i s.k multimodal smärtrehabilitering. De veckorna var lärorika på sitt sätt, men resulterade inte i minskad smärta. När jag skrevs ut fick jag veta att jag drabbats av något som inte kan behandlas, och att jag måste lära mig leva med smärtor som inte tillåter ett normalt liv.


Min husläkare på Stensö Hälsocentral har varit ett stort stöd, snäll och tålmodig. Han har alltid gett mig den tid jag behövt och han har skrivit recept som gjort det möjligt att fungera i någon, om än mycket begränsad utsträckning. Det har varit betydelsefullt för mig, men han har inte kunnat göra något åt grundproblemet. Därför sökte jag vidare, och efter 1 års tjatande fick jag från mitt landsting tillåtelse att delta i ett forskningsprojekt på Akademiska Sjukhuset. När jag så småningom opererades i Uppsala så gjordes en friläggning av två nerver (occipitalis major) i bakhuvudet. Mina förväntningar var stora, men operationen var tyvärr inte till någon hjälp – den extrema huvudvärken och alla övriga besvär var kvar. I och med det var jag tydligen inte längre en intressant patient, och då jag till sist fick tala med den ansvariga kirurgen uppmanade han mig kort och gott att söka psykologhjälp. Samtidigt avrådde han mig bestämt från att konsultera Åke Nyström.


Jag följde inte rådet från Akademiska Sjukhuset, eftersom jag måste fortsätta att söka efter en möjlighet att fungera som fru och mamma och kunna delta i barnens fotbollsträning och lekar, middagsbestyr, och komma ur sängen på morgonen utan att först stoppa i sig värktabletter. Jag måste komma ut ur bubblan av smärta, opiater och ledsamhet! Därför opererades jag för ungefär sex veckor sedan av Åke, efter att ha träffat honom och blivit undersökt vid flera tillfällen. Min erfarenhet av operationen på Addoc Hospital i Linköping kan jag sammanfatta ungefär så här:


FÖRE operationen 11/5 2015:

¤ Ständig värk i nacke och huvud;
¤ Intensiva huvudvärksattacker med illamående, yrsel och ibland kräkningar;
¤ Sängläge i mörkt rum flera dagar varje vecka;
¤ Smärta i axlar, skuldror, armar, händer, fingrar, och bakom nyckelbenen;
¤ Domningar och stickningar i ansikte, armar, händer och fingrar;
¤ Nervsmärtor i armar och ben;
¤ Tinnitus;
¤ Hörsel- och synnedsättning;
¤ Kronisk trötthet;
¤ Trögtänkthet och dåligt minne;
¤ Ljud- och ljuskänslighet;
¤ Kraftigt begränsad rörlighet i nacken;
¤ Svårigheter att gapa;
¤ Värk i käkarna, kramp i tuggmusklerna;
¤ Ständigt intag av smärtstillande opiater;
¤ Aktivitet följdes alltid av dagar med ökad smärta, ofta sängläge och ibland besök på akuten.


EFTER operationen den 11/5 2015:

Jag är så gott som helt fri från medicin och trots det:

¤ Fri från smärta i stora delar av nacken;
¤ Minskad smärta över nyckelben, axlar, armar och händer;
¤ Påtagligt minskad huvudvärk;
¤ Minskad ljud- och ljuskänslighet;
¤ Bättre sömn - piggare;
¤ Betydligt bättre rörlighet i nacken;
¤ Kan gapa ordentligt;

På vissa ställen i nacken utanför operationsområdet har jag fortfarande en besvärlig och ofta svår smärta. Min tinnitus är oförändrad, men värken och domningarna i axlar, armar och händer är lindrigare än före operationen. Sammanfattningsvis mår jag i alla fall redan nu mycket bättre än någon gång sedan olyckan, och förbättringen var uppenbar redan på operationsbordet. Jag är glad åt att det är så. Min familj är glad att det är så.

Då föreställer man sig att ansvariga inom mitt landsting borde känna på samma sätt, och erbjuda sig att ta ett ekonomiskt ansvar för den enda vård som hittills har varit framgångsrik. Men det gör dom inte, och då måste man ju fråga sig: Vad är det som styr beslut om hur landstingets resurser ska fördelas?

Både före och efter min operation hos Åke Nyström har jag haft kontakt med sjukhuschefen här i Kalmar, Johan Rosenqvist, och nu kommer jag till själva kärnpunkten i dagens blogg:


Sjukhuschefens beslut var från början att neka ersättning för en kommande operation hos Åke Nyström. Det beslutet ändras inte när jag nu är opererad och kan visa att jag är bättre. Och slutligen har han gjort klart att jag inte heller kan räkna med något bidrag för en framtida operation. Åtminstone inte om den utförs i privat regi av Åke Nyström. Varför då? Jo, därför att det inte finns ”tillräckligt” med vetenskapligt evidens (bevis) till stöd för det han gör. Vad som är ”tillräckligt” mycket evidens vill eller kan han inte förklara, trots att jag bett honom om det.

Att jag bevisligen har blivit mycket bättre av operationen är oväsentligt. Att det vetenskapliga underlag som finns till stöd för operationen är mer omfattande än vad som gäller för många andra åtgärder som Landstinget rutinmässigt erbjuder till inte minst oss med whiplashskador är också oväsentligt.

Att livet har blivit bättre tack vare en operation hos Åke Nyström är en erfarenhet som jag delar med många. Många har liksom jag mötts av samma underliga argument och ren ovilja att möjliggöra en behandling som kan hjälpa när allt annat har misslyckats.

Varför det ligger till på det sättet och hur det kan fortgå, är en gåta för mig, men det verkar som om man tycker det går bra att bära sig åt hur som helst så länge det bara handlar om en patient i taget.


Jag kunde opereras tack vare att min man och jag tog ett banklån och det sved naturligtvis och kändes jäkligt orättvist för en skattebetalare. Att ta ytterligare ett banklån för min kommande operation skulle svida ännu värre!  Åke säger att han är beredd att angripa de problem som ännu finns kvar, men han påstår att han är världens långsammaste kirurg och att han inte tänker planera för någonting innan jag har landat ordentligt efter den första operationen. För min och min familjs del är saken klar - får vi en chans till ytterligare en operation är det en möjlighet vi inte kan avstå ifrån.


Jag har vädjat om stöd från landstinget, och fått nej. Jag har bett om ett möte med ansvariga beslutsfattare, men fått nej även till det. Något sådant möte behövs inte, säger man, eftersom en tillfrågad ortoped som själv inte har något att erbjuda, inte tror att någon annan kan hjälpa mig (ja, det är faktiskt den förklaring jag har fått). Men jag är ju bättre! Och det finns en klart realistisk möjlighet att komma ännu längre i riktning mot tillräckligt bra! Ge då den möjligheten till mig och till andra. När man inte tillåts att ta del i avgörande beslut, då känns psykologsamtal och uppmaningar att bli vän med sin smärta som ett hån.


Ensamma är vi svaga, och därför föreslår jag att vi försöker göra någonting gemensamt!!!
Jag ber er som följer min blogg, så många som möjligt av er som vill och orkar, att kontakta Johan Rosenqvist med ett email ( johan.rosenqvist@ltkalmar.se ) och ifrågasätta hans beslut.

Fråga till exempel varför han väljer att inte utnyttja sin rätt och möjlighet att besluta om ersättning för en framgångsrik operation.

Eller fråga varför han påstår att all vård i Kalmar har stöd av mer omfattande evidens än den operation jag och många andra har genomgått med framgång.

Fråga vilket vetenskapligt stöd som han tror finns för sjukgymnastik eller kortisonsprutor eller psykologsamtal för kroniskt nackont efter whiplashskada.

Fråga vad han anser om professor Michael Freemans analys av det vetenskapliga stödet för den operation som hjälpt mig och många andra.

Fråga när en metod har tillräckligt stöd av beprövad erfarenhet för att kunna bekostas av landstinget.

Ni som är opererade av Åke; berätta om era egna erfarenheter av samma operation. Berätta om ni själva eller någon ni känner har fått era kostnader täckta av landsting eller försäkringskassa (ett fyrtiotal svenskar enligt Åke Nyström). Ställ en fråga, påminn Johan Rosenqvist om hans skyldighet enligt Förvaltningslagen att svara, och låt oss se vad hans svar blir.


På ett eller annat sätt måste det gå att bryta ned det omoraliska motstånd som finns inom landstingen, och få fler kirurger att lära sig Åkes metod innan han går i pension och flyttar tillbaka till USA. Det här kan vara ett sätt!

Om vi är framgångsrika i ett fall så ökar förutsättningarna att få en förändring till stånd för alla. Jag tror på möjligheten till framgång här i Kalmar, och jag tror att om tillräckligt många ibland oss sätter press på samma beslutsfattare så kan vi lyckas med något som antagligen är omöjligt när vi strider var och en och en för sig. Dela gärna detta inlägg med andra som drabbats av landstingens ovilja att hjälpa till…


Tack på förhand!!!!

Ni får väldigt gärna mejla mig en kopia av det ni skriver till Rosenqvist och ännu hellre om ni får svar.

frusofiaeriksson@gmail.com


Stor kram

/Whiplashmamman



Av Sofia Eriksson - 25 juni 2015 23:01

Kära Ni,


Som rubriken lyder känner jag mig. Som alla gånger jag har minde smärtpåslag känner jag mig lyckligast i världen och bara njuuuuter av dagen, barnen och vännerna! Jag lyser som en sol...Underbart. Men nu ligger jag som en pannkaka. Men vad gör väl det. Jag känner av kroppen och dess funktion. Måste ju hitta mina gränser, och jag inser ju att gränserna kommer så mycket tidigare än jag väntat mig...så jag försöker väl tänja lite på dem!


Även om mina symptom minskat i grad så finns de kvar. Vissa mer som en skugga av något otrevligt bekant, som huvudvärken, smärta och domningar i händer och armar och värk under nyckelben osv. Medan vissa bekymmer finns tydligt kvar och blir märkbart sämre när jag varit aktiv; värken i nacken som knivhugg och nålstick, sockerdrickskänslan i armar och händer med svaghet i, synbortfall och ser vita prickar, tinnitus, yrsel, illamående, trötthet, värk i axlar, domnad i ansiktet...


Men jag har legat och sovit i eftermiddags och sedan var det kvällsmys med mina prinsessor. Lyssna på när mellantjejen läser, killa minsta på ryggen och hjälpa största tjejen med sin korsordstidning. Vi måste åka till biblioteket någon dag för Agnes fick 5 böcker att läsa i sommar från skolan, men de är snart utlästa så vi får fylla på bokförrådet;)


Nu ska jag försöka sova. Orkar inte skriva mer, händerna strejkar!!

Kram och godnatt

/

Whiplashmamman



Av Sofia Eriksson - 23 juni 2015 20:35

God kväll kära Ni!

Ja nu är det sommar även om det regnar lite på Öland. Tjejerna har dagis och fritids denna vecka och maken jobbar bara lite till innan han får en välförtjänt semester! Jag har förstås ingen semester utan fortsätter min sjukskrivning i vanlig ordning... Vi kommer att inleda vår ledighet på Gotland där vi har släkt. Sedan kommer min kära far hjälpa till med en del byggen här hemma, det ska bli en trevlig farstukvist samt ett praktiskt cykel- och vedförråd. Vi har även en garageloppis där vi har samlat kl'der, inredning, böcker och leksaker. 


Det har skett ett sådant framsteg efter min operation hos Åke 11 maj i år. Min huvudvärk är så gott som borta. Jag har så extremt svårt att förstå detta faktum!! Att vakna på morgonen, dock väldigt trött, men huvudvärksfri. Jag har fortfarande väldig smärta i bakhuvudet och nacken. Jag har tinnitus, smärta i axlar samt värk och domnad i händerna. Men- när jag har haft den där vidriga huvudvärken jag haft under åren så baraligger jag, i ett mörkt rum, trött, illamående, kräks ibland och är helt väck. Nu är det inte så. Inte kan jag med säkerhet säga att den aldrig mer kommer tillbaka, eller på besök men nu jag njuter till fullo;)


Problemet är ju att ju mer aktivitet jag utför desto värre smärta får jag. Och när huvudvärken är borta så är kroppen pigg och glad. Här måste jag hålla balansen...


Jag har en fin och tät kontakt med Åke, det känns så tryggt. Min nästa och förhoppningsvis sista operation sker framöver då jag helt återhämtat mig och min kropp är redo för ett till kirurgiskt ingrepp.


Men var sak har sin tid och nu är tid för lugn, familj och återhämtning!


Kram

/

Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 15 juni 2015 20:33

God kväll, kära Ni.


Jag har sagt det förut men jag säger det igen; denna läkare jag har, dr Åke Nyström- kirurgen som opererar oss whiplashpatienter- vilken fantastisk människa! Han har ett engagemang för oss patienter som inte med ord går att beskriva. Man måste träffa honom och prata med honom för att förstå hur han på riktigt bryr sig om oss, vill hjälpa oss på flera olika sätt hjälper oss. Han är ett väldigt stort stöd för mig nu. Jag fick all information innan operationen som jag behövde, om själva ingreppet men också hur jag kunde må efteråt. Och efter operationen har det gått lite upp och lite ner, många känslor och rädslor som ska bearbetas. Och Åke finns alltid bara ett telefonsamtal bort vilket känns enormt tryggt. Och ovanligt, när jag tänker på alla läkare jag mött under min tid som skadad...


Jag har haft kontakt med väldigt många personer på olika poster de senaste åren "som skadad" och jag måste säga att jag har haft turen att träffa/tala med väldigt hjälpsamma och tillmötesgående människor. Jag tog kontakt med vår sjukhuschef i Kalmar, Johan Rosenqvist, för en tid sedan. Johan är ett exempel på det jag just beskrev, hjälpsam och tillmötesgående, han kan sin sak och han tar sig tid att hålla en bra dialog med mig.Han är till stor hjälp och för detta är jag väldigt tacksam. 


Just nu befinner jag mig i en slags bubbla. Jag är så fruktansvärt trött, har dessutom blivit förkyld med halsont och hosta. Och mensvärk. Dessutom är jag väldigt smärtpåverkad trots förbättring efter operationen för några veckor sedan. Jag pratade med Åke idag och han beskrev detta så bra, han sa att det är som att promenera med en sten i vardera sko- även om man plockar bort stenen i ena skon och kan promenera vidare, så gör det fortfarande ont... 


Under min operation öppnades två "fönster" vid sidan av mittlinjen. Vid nästa operation, om jag väljer att genomgå en till, kommer jag öppnas längs medellinjen. Det går inte att öppna upp hur mycket som helst vid en och samma operation vilket alltså kan innebära att man inte blir av med all smärta. Och eftersom jag har så mycket smärta kvar i nacke och huvud samt domningar och värk i händer och armar och tinnitus så är jag erbjuden ytterligare en operation. Dock inväntar vi först ett steady state som jag i ett tidigare inlägg beskrev. Att jag blir opererad igen garanterar förstås inte att jag kommer att bli smärtfri men så länge det finns en chans att få minskad smärta kommer jag att ta den chansen. Åke är min chans till en vardag med mindra smärta och ett bättre liv helt enkelt.


  

Ovan ses snitten och vid nästa operation skulle jag alltså få ett vertikalt snitt längs medellinjen.


Jag vill önska Er alla en trevlig midsommar!


Stor kram

/Whiplashmamman





Av Sofia Eriksson - 9 juni 2015 21:42

God afton kära Ni,


Imorgon åker jag till Linköping igen och den här gången är det min kära mor som kör mig. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket min familj och mina vänner betyder i min kamp för att få må bättre, att minska min smärta som jag levt så länge med och som bivit min vardag. Med all respekt till er som varit skadade mycket längre än jag, vet att ni är många... Det är fruktansvärt hur vårt samhälle behandlar oss nackskadade. Det är frustrerande och orättvist, felaktigt och nonchalant hur vi blir behandlade av vården, eller rättare sagt INTE behandlade. Om man kan söka vård privat, låna pengar och leta information om situationen kommer man kanske lite längre. Om man har bra kontakt med sina läkare och försäkringskassan och sin jurist, kommer man kanske lite längre. Men man kommer aldrig hela vägen fram utan stöd från vården och rättigheter till bra vård eller bra kirurgi. Det blir en enda lång kamp för att minska smärta, hålla sig flytande ekonomiskt och att hålla ihop för familjens skull. 


Idag berättade min kära väninna någonting för mig som fick mitt hjärta att smälta, jag visste inte hur jag skulle bete mig. Eller hur jag kan tacka henne. Det hon gör för mig är av sådan godhet och kärlek och jag är mer än tacksam. Jag kommer att berätta mer så småningom...


Imorgon ska jag alltså träffa min dr Åke igen och det ser jag verkligen fram emot. Jag har bl a smärta kvar högt upp i nacken, i mitten och upp i huvudet och jag ska peka ut punkterna som triggar denna smärta och där kommer jag att få sprutor med bedövningsmedel i. Detta för att se om smärtan minskar/ försvinner. 


God Natt

/Whiplashmamman





Av Sofia Eriksson - 8 juni 2015 21:30

Kära Ni,

Nu är det väl ändå sommar? Det känns så fantastiskt skönt! Jag har varit piggare de senaste dagarna och njutit till fullo. Jag har varit uppe, ätit frukost med familjen och varit ute med barnen i trädgården! I helgen har vi umgåtts med vänner, barnen har varit på kalas och dessutom åkte jag med min mor till min gamla mormor! Det kändes så mysigt att få sitta hos henne och hålla hennes lilla hand. Hon är 93 år och bor på ett ålderdomshem sedan en tid tillbaka.


När det är helg lägger jag oftast i en extra växel eftersom  familjen är ledig och jag vill förstås vara med och njuta så mycket det bara går! Detta innebär att när veckan drar igång igen med dagis och skola och maken är på jobbet brukar jag vara helt slut och även ha mer ont. Idag har jag mest sovit! Huvudvärken är i så liten dos att den inte stör mig. Nacken smärtar dock högt upp och ansiktet är lätt domnat. Lite värk i vänster hand samt nervvärk från högra nyckelbenet ut längs armen och ner i hand och fingrar.


Men själva "jag" mår bra. Känner mig inte låg utan njuter av dagen, av livet och allt fint omkring mig. Jag har hittat mitt inre lugn, vet vad jag orkar och kan, tar dagen som den kommer, känner efter före. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv för det är svårt att lyssna på sig själv och svårt att våga lita på att det man känner och följa sin känsla. Men man ska göra det som man mår bra av. Sätta sig själv och sin sin familj i första hand. Inte ha dåligt samvete för de vänner man inte orkar/hinner/kan åka hem till och umgås med för dina vänner känner dig och vet att du har dina begränsningar. Släppa måsten och krav på tvätt och städning. Det löser sig. Antingen tar någon annan det eller så får man ta tag i det när man har en bra dag. Fokusera på det viktiga. Hälsan. Familjen. Livet. Kärleken.


Ikväll var jag och Meja ute i trädgården medan resten av familjen var på fotbollsträning. Jag tog en kopp kaffe i kvällssolen och Meja plockade blommor och satte i en vas i uterummet;)

På onsdag ska jag träffa Åke i Linköping igen! 

God Natt!

Kram

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 3 juni 2015 18:17

Kära Ni,

Det här inlägget tillägnar jag Docent Åke Nyström. En läkare och en medmäniska som har kommit att betyda mycket för mig och min familj och för väldigt många andra nackskadade människor.

Första gången jag träffade Åke var i Enköping och jag hade bokat tid hos honom för konsultation. Jag hade läst mycket om honom och såg fram emot att träffa denna kirurg som hjälpt så otroligt många människor som levt med kronisk smärta efter ett whiplashtrauma. Vårt första möte var fantastiskt. Dels för att han hittade mina triggerpunkter, bedövade dem och trollade bort min smärta även om det bara var för en stund och dels för att han är en så varm person, närvarande och så trevlig och snäll. Och för varje gång jag talat med Åke i telefonen eller träffat honom så förundras jag över hans fantastiska sätt att vara läkare och människa på. 


   

Åke Nyströms operationsmetod borde finnas tillgänglig för alla. Fler kirurger borde visa intresse och lära sig av Åke och då inte bara själva metoden, utan av hans sätt att ta emot och följa upp sina patienter. En gång sa Åke att det minst viktiga i denna process är själva operationen. Nu förstår jag vad han menar; Det är mötet mellan kirurg och patient, det man bygger upp innan operationen för att veta exakt vilken typ av kirurgi just jag behöver, samt hur kirurgen tar hand om patienten efter själva ingreppet. Det vill säga, både direkt efter operationen och fortsättningsvis. Åke menar att han och jag (och alla hans patienter) har ett kontrakt tills dess att jag (patienten) beslutar att avbryta. Åke tog mig under sina vingar, han kan och han vet, han agerar, undersöker, åtgärdar. Men även om jag inte är smärtfri så ger han inte upp, han menar att INGEN läkare någonsin ska säga till sin patient att det inte finns något mer att göra, att man får lära sig att leva med sin smärta. Åke släpper aldrig sin patient, om han anser att han inte kan göra mer så hjälper han patienten vidare.



Jag har ofta hört att jag ska lära mig att leva med min situation. Av vårdcentralen, av sjukgymnaster, av ortopeder m fl. De som sagt detta till mig har ingen som helst förståelse för hur det är att leva som nackskadad i ett sådant här smärtkaos. De måste förstå att detta skulle kunna hända dem själva eller deras familj. Och om de hamnade i min och många andras situation, då skulle jag vilja sitta bredvid dem när alla som har makten att hjälpa patienter med vård, medicin eller kirurgi, vänder dem ryggen och säger att det finns inget mer vi kan göra för dig, du måste lära dig leva med din smärta. Även om det innebär större delan av resten av ditt liv i sängen, i ett mörkt rum. 


På frågan om hur Åke lärt sig operationsmetoden svarar han att det framför allt är patienten, eftersom vi är vakna och aktivt deltar i operationen och kan berätta exakt vart smärtan sitter. Enkelt beskrivet tar Åke bort sådan vävnad som åatienten uppger gör ont, och som han på basis av sin erfarenhet och sitt omdöme kan säga är ofarligt att ta bort. Han tar INTE bort nerver som är så stora så att de har en viktig funktion, han bränner INTE heller bort nerver.


Åke går ronden varje dag. Mig ringer han till och frågar hur jag mår och hur det känns. Jag är alltid välkommen att ringa honom. Framför allt undrar han om smärtan ändrar karaktär, känns på samma gamla sätt eller på nytt sätt och hur jag känner mig till mods. Innan själva ingreppet berättade Åke att de allra flesta av hans patienter först kan uppleva någon slags eufori om man blivit bättre efter operationen, men strax efter hamna i något slags deprimerat tllstånd- även om man har mindre smärta än tidigare. Detta hjälper att veta. Jag anser mig vara ganska låg nu och extremt trött. Orkar inte riktigt ta mig för någonting. Sover dåligt om nätterna, och sista tiden känner jag mig tvungen att äta alvedon och diklofenak. Inatt hade huvudvärken blivit så extrem, och fortsatte hänga i med bultande knivsmärta både i nackens övre del och huvudet (för att bekriva huvudvärken så sätt handens insida mellan ögonbrynen och lägg ner finrarna upp på huvudet) så i em tog jag motvilligt alvedon och oxycontin. Kunde inte röra mig annars. Bara låg i sängen. Jag ringde Åke och berättade, och nästa vecka ska vi ses igen i Linköping. Antagligen närmar vi oss ett steady state. Vi kommer att ses några gånger framöver innan Åke har en åtgärdsplan klar för sig. 


Docent Åke Nyström ger mig hopp och tryggheten att faktiskt tro att jag har en möjlighet att bli bättre. Och jag vet att han kommer att göra allt han kan för att hjälpa mig dit. Och för detta är jag oerhört tacksam.

Ett uttryck som ofta förekommer då människor som träffat Åke och blivit opererad av honom är "Jag har fått mitt liv tillbaka"...

Jag kan omöjligt förstå varför inte våra landsting kan öppna sina ögon och öron och se och höra vad Åke Nyström gör för oss patienter! Hans sätt att ge vård och hjälp är makalöst- han etablerar en kontakt och för hela tiden en dialog med ett öppet sinne och ett intresse för det han gör, en nyfikenhet och en vilja som gör att han ständigt lär sig mer om oss smärtpatienter med kronisk smärta efter whiplashvåld. 


Det må vara svårt för en människa utan smärta att kunna sätta sig in i hur det känns, men det är lätt att försöka! Det är lätt att lyssna, lära känna, ta sig tid att lära känna patienten och hålla kontakten. Inte bara säga att det inte finns något mer att göra, att patienten får lära sig att leva med smärtan, att knapra starka mediciner såsom opiater för resten av sitt liv (tyvärr finns det mänsikor som väljer att avsluta sina liv då de nekas hjälp) och att låta patienten fara som en studsboll mellan vårdcentraler, smärtkliniker akutmottagningar, försäkringskassan och arbetsförmedlingen...


Så till Dig Åke Nyström, TACK. Tack för allt du gör. För att du genuint bryr dig om människor och hjälper dem.

Tack för att jag får vara en av dem.


Kram till Dig och Din fru

/Whiplashmamman






Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Whiplashmamman


Skapa flashcards