Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sofia Eriksson - 28 juni 2020 20:50

 

 

28 juni 2020


Kära Ni!

Det är slutet av juni månad och vi har värmebölja på vår vackra ö. Men redan i början av månaden så doppade jag mig! Jag har ju haft svårt att bada då minsta känsla av kyla förvandlades till smärta på min kropp på grund av nervskadorna. Men efter min sista operation kan jag nu alltså bada utan smärta, trots att det är kallt i vattnet. Det är verkligen så ljuvligt att doppa mig och sedan kliva upp och sätta mig på bryggan. Det ger mig en slags inre ro och en fantastisk avslappning. Igår var det dock väldigt varmt när hela familjen tog ett kvällsdopp.


Min höft har blivit så gott som helt bra efter en veckas medicinering av anti-inflammatoriska tabletter och rehabiliteringsövningar. Jag är inte ute och promenerar ännu, har bara strosat på stan eller när jag är och handlar. Däremot har jag cyklat korta rundor och tycker att det känns bra. Det gäller dock att ha högt styre så jag inte belastar nacken genom att hänga framåt.


Jag funkar väldigt bra i vardagen, trots att jag har en dela smärta kvar. Mina domningar är så gott som borta och jag har väldigt sällan huvudvärk. Idag har jag dock dragit i min handbroms, precis som jag alltid får göra med jämna mellanrum eftersom jag ju gärna kör på när jag har kraft. Kroppen hänger inte med i det tempot som mitt huvud vill vilket ofta resulterar i att jag kraschar. Nu har jag väldigt ont i nacken, fästena i bakhuvudet men också i armar, mage, rygg och ben. Allt säger liksom stopp. Och då är det bara att pausa…


Jag har sedan ett år tillbaka en problematik med dubbelslag samt hjärtklappning. Jag utreds för detta hos en hjärtläkare. Jag har gjort 48-timmars-ekg som visade många dubbelslag, jag har gjort ett ultraljud av mitt hjärta som inte visar något fel och nu ska jag få ett tum-ekg och sedan träffa hjärtläkaren igen. I höst ska jag även tillbaka till Spine Center för undersökning och röntgen. Jag håller mig sysselsatt…


Men framför allt ska jag njuta av lata dagar, även dagar av träning när kroppen tillåter tillsammans med min familj.

Av Sofia Eriksson - 26 maj 2020 23:08

Operation 10 mars på Spine Center
14 maj 2020


Kära Ni!


Nu har det gått drygt 2 månader sedan min nackoperation i Stockholm och jag ska i detta inlägg sammanfatta tiden strax före och efter operationen. Sedan följer ett inlägg som är dagbokanteckningar om tiden efter operationen.

Jag och min man åkte upp till Stockholm måndagen den 9 mars och bodde en natt på Zleep Hotell i Upplands Väsby, Den 10 mars skrevs jag in på Löwenströmska sjukhuset, Spine Center. Jag delade rum med 2 kvinnor som redan opererats, men jag fick bästa platsen- vid fönstret. Avdelningen låg högt upp så jag hade fantastisk utsikt. Jag började med att gå till provtagningen, därefter fick jag fylla i en del papper och prata med en sköterska. Min man åkte hem till Öland och våra döttrar. Jag kände mig väldigt välkommen och omhändertagen av alla som kom in och pratade med mig. Dock var jag väldigt nervös inför operationen. Jag fick kvällsfika men jag satt i min säng bakom mitt draperi och åt i lugn och ro. Orkade inte vara social och sitta i lunchrummet med andra som hade eller skulle opereras. Jag behövde bara vara för mig själv. Jag lyssnade på book-beat och pratade med barnen. Jag duschade första omgången med descutan. Jag fick alvedon och även en låg dos insomningstablett för att kunna sova på natten vilket jag gjorde.

Klockan 06.00 blev jag väckt för att duscha andra omgången med descutan och för att få kanyl i handen, under operationen sattes även en på foten. Jag fick mediciner och kl 07.00 ringde jag hem och pratade med familjen. Jag var den första att bli opererad så jag skulle bli hämtad ca 07.30 för att köras ner till operationssalen. Jag hade sagt till innan att jag lätt mår illa och kräks och vill inte ha morfin. Vad jag fick istället vet jag inte men jag sov ordentligt och var svårväckt! Sköterskorna på uppvaket försökte väcka mig flera gånger, och tyckte att jag skulle gå upp på toaletten. Jag hörde dom men sov gott vidare och nästa gång jag försökte öppna ögonen hade jag en smörgås i handen eller ett glas vatten. Jag orkade inte tugga och jag spillde vatten över mig eftersom jag somnade om hela tiden och glömde då av att jag fått något i handen. Sent på eftermiddagen skulle jag försöka resa mig men skakade då så mycket i benen och höll på att kräkas så jag fick lägga mig igen. På kvällen när de körde in mig på rummet så skulle jag göra ett nytt försök att resa mig ur sängen och ta mig till toaletten. Jag hade hjälp av 2 sköterskor och en gåstol men jag kräktes några gånger vid ansträngningen. Tillslut blev det ett lyckat toalettbesök. Jag opererades först men kom tillbaka till vårdavdelningen sist av alla.

Operationen utfördes via främre fusion, alltså snittet läggs på halsen och i mitt fall i samma ärr där de gick in 2017 då jag gjorde en liknande operation i Linköping. Mina axlar tejpas ner och detta gör att jag har rejält ont länge efteråt i skuldrorna. Det är väldigt ärrigt, särskilt i operationsområdet C6-C7. Man ser att den gamla buren som sattes in 2017 sitter löst men den går inte att plocka ut i en bit utan måste fräsa bort den med en 5 mm grov diamantborr. Sedan görs en total friläggning av nerver på båda sidor och där är det också väldigt ärrigt samt en inflammerad nervrot. Sedan fräser man bort hela disken C5-C6 och frilägger alla nerver även på denna nivå och här finns också en inflammerad nervrot. Ny bur sätts in, platta och sammanlagt 6 skruvar avslutar detta ingrepp. Slutligen röntgas det nya materialet och allt ser bra ut. Efter sommaren ska jag tillbaka till Stockholm Spine Center och träffa kirurgen samt röntgas igen för att se att det läker som det ska.

Dagboksanteckningar efter operationen.
12/3
Får i mig lite mat, morotssoppa och pannkakor med grädde och sylt. Jag har väldigt ont i halsen, känner mig trött och matt och har träningsvärksliknande smärta i axlar, nacke och skuldror. Går första långsamma promenaden i korridoren med gåstol. Sedan får jag alvedon och ipren- skulle inte fått ipren men det blev en miss av en sköterska och samma sköterska gav mig oxynorm fast jag bestämt nekat till detta eftersom jag mår extremt illa av dessa preparat- och jag kräktes förstås av dessa...

13/3
Jag är väldigt trött, har huvudvärk och smärta i axlar och skuldror. Jag har väldigt ont i halsen och har svårt att svälja. Det piper och gnisslar i halsen. Det bubblar i bröstkorgen vilket får mig att rapa. Förutom detta känns det bra i armar och ben, domningarna har redan lättat och på vissa ställen försvunnit helt. Jag får värme och massage. Min kirurg kommer in och pratar med mig varje dag. Han ser till att jag får smärtstillande.
Jag sover en stund, har en värmedyna mellan onda skulderblad. Vaknar svimfärdig och skakig med domnad underläpp. Får lunch och tar Citodon tillsammans med alvedon. Sover igen och vaknar välmående förutom lite huvudvärk och smärta från höger axel och ner i skulderbladet. Gick utan gåstol och hämtade kaffe! Fortsätter med Citodon och Alvedon samt stesolid. Får medicin mot förstoppad mage. Jag har svårt att sova, vrider och vänder mig med svår smärta mellan skuldrorna. Får värmedyna och insomningstablett.


14/3
Efter frukost rullar jag axlar, vickar på ben och fötter och känner min kropp på ett nytt sätt nu efter operationen. Inte som en ond domnad tung klump utan jag känner mer, har en slags kroppskontroll. Vågar inte hoppas på mirakel men det känns bra, Längtar efter att kunna gå promenader. Får Citodon, lavemang, slemlösande för halsen och sedan vilar jag innan mina föräldra kommer och hämtar mig. På grund av Coronautbrottet så är det besöksförbud och jag får hjälp ut till parkeringen. På eftermiddagen sitter jag i bilen och är på väg hem till Öland och min älskade familj! Resan går bra i börja, vi stannar ibland så jag kan röra lite på mig. Mot slutet är det jobbigt och jag vill bara komma hem. Är trött och har ont.

Väl hemma dricker vi te och tittar på Mamma Mia 2 och jag slumrar lite till och från i soffan. Till natten tog jag Citodon, stesolid och en insomningstablett och sov ok den natten. Konstaterar dock att stesolid inte hjälper mot den smärta jag har nu, nämligen spänningshuvudvärk, halsont, slemmig i halsen och ont mellan skulderbladen, främst höger sida.


15/3
Jag är väldigt trött och yr. Tar mina smärtstillande och går och lägger mig efter frukosten och sover. Går inte upp förrän efter kl. 15.00 Vi äter middag i uterummet och sedan sitter vi i våra sköna fåtöljer i uterummet och dricker kaffe och äter barnens supergoda chokladbollar. Jag är fortsatt matt och trött, ont i nacken höger sida och nedåt skulderbladet. Lägger värmedyna mot det onda och känner ett lugn i själen. Hoppas kunna gå en promenad imorgon och även ta en dusch.


16/3
Sovit ok, vaknade några gånger när jag vände mig. Svårt att svälja, känns tjockt i halsen och jag måste harkla mig och hosta och dricka mycket vatten under natten. Jag gick upp med familjen och åt frukost men sedan la jag mig igen och var väldigt frusen. Sov och vaknade genomsvettig. Gick en första promenad ute i trädgården och gjorde mina övningar i solskenet vilket kändes fantastiskt. Axlar och skuldror ömmar rejält fortfarande, mitt vänstra pekfinger är domnat men det är den enda domning som finns kvar på hela mig efter operationen. Huvudvärk i pannan- alltså inte bak i nacken som jag vanligtvis haft.
Följande dagar mår jag väldigt dåligt, ligger och sover/vilar mycket. Äter smärtstillande. Tar små promenader när jag orkar och klarar av det, gör mina rehabiliterings-övningar.


1/4
Fortsatt svårt att svälja och är väldigt svullen på halsen. Trött, det värker i axlar och skuldror ner i vänster arm och hand samt över C7. Känner mig sämre, känner mig sju. Ringer min kirurg för att fråga om detta, om jag ändå ska tvinga mig ut på promenader och göra mina övningar. Dagen efter känner jag mig febrig och mitt operationssår varar och luktar illa. Ringer 1177 som skickar mig till vårdcentralen. Där borde det givetvis gjorts en sårodling men jag skickas hem och ombeds att kontakta Spine Center för att de ska tala om för min vårdcentral vad de bör göra. Detta är på en fredag. Min kirurg ringer upp mig efter att ha tittat på bilderna jag mejlat och sätter in penicillin direkt men ifrågasätter varför ingen sårodling tagits. Efter att ha blivit bollad hit och dit så tas äntligen en sårodling som sedan visade stafylokocker. Penicillinkuren hjälper och jag blir snabbt bättre.


Nu följer en tid av upp och ner. Känner mig absolut mycket bättre och är rörlig och går promenader, allt längre sträckor med högre tempo. Sedan blir det bakslag och jag får väldigt ont. Jag träffar min fantastiska sjukgymnast och får övningar till bålen.


Jag har väldigt ont i svank och bäcken, ner i ljumsken och ut en bit över höger lår. Jag gör mina övningar men får allt svårare att klara av dom pga smärtan och promenaderna blir allt färre och kortare. Vaknar på nätterna när jag rör mig, det smärtar att ligga på rygg. På mornarna i köket klarar jag inte av att stå upp och fixa frukost, jag trampar och lyfter benen och den molande ihållande smärtan långt ner i ländryggen sitter på höger sida, och sträcker sig ner i höger ljumske och lår. Det gör minst ont när jag ligger på sidan med benen uppdragna. Pratade med min mor och hon sa åt mig att ringa 1177.  Jag vill ju helst inte ha kontakt med sjukvården, helst bara fortsätta bli bättre och kunna fortsätta mina fantastiska promenader i skogen. Men. Nu går det ju uppenarligen inte. Så jag gjorde som hon sa och de skickade mig till vårdcentralen där det konstaterades att jag har slemsäcksinflammation i höften pga överansträngning. Nu ska jag äta inflammationshämmande och paracetamol i en vecka, sedan får jag eventuellt en kortisonspruta. Vila, värme och lätt massage. Det gör väldigt ont men känns bra att veta vad denna nya smärta beror på. Jag som är van vid kronisk smärta tänkte ju att detta är något nytt jag ska behöva lida av och leva med. Nu hoppas jag att det klingar av så jag kan fortsätta min rehabilitering. I lugnt tempo. Inte så snabba eller långa promenader. Och hitta balans. och så vidare...


Av Sofia Eriksson - 10 mars 2020 17:10

Kära ni!


Klockan är nu 17 och jag har just ätit middag på avdelningen. Kokt potatis, kokta grönsaker, blomkål och nån skinksås. Tidigare satt jag en stund i sjukhuskyrkan, där var det lugnt och harmoniskt vilket jag och mitt inre behöver då sista tiden INTE varit det. Kan inte sätta ord på exakt vad det är som stressar och oroar mig. Jag tror att det är en blandning av smärta, hjärtklappning och dubbelslag och oro för att jag ska opereras. Igen. 


Min kära make och jag kom hit i eftermiddags och när jag fått min säng och funnit mig tillrätta körde han hem till Öland och våra döttrar. Jag fick lämna blodprov och fylla i papper. Med ett ultraljud kollades att min blåsa var helt tömd efter toalettbesök. Senare ikväll ska jag få en infart där medicin och dropp ska ges. Jag har fått 2 uppsättningar av sjukhuskläder och skrubb inför kvällens samt morgondagens dusch! Snart ska jag få reda på när under morgondagen jag ska opereras. Jag hoppas att det blir på morgonen...


Några symptom nu:

-Vänstersidig huvudvärk (tinnitus)

-Smärta och domning vänster ansiktshalva

-Tryck över vänster öga och över vänster ögonbryn

-Nacksmärta

-Smärta ner i armar, främst vänster

-Dålig känsel i händer/fingrar, fumlig

-Ont i bröstkorg/bröstrygg

-Ont i ryggen

-Ont i svanken

-Kramp nacke

-Andning påverkad

-Hjärtklappning och ibland dubbelslag


Nu vila.

Kramar

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 29 januari 2020 19:37


 

29 januari 2020

Kära Ni,


Det är onsdagskväll och jag sitter i min favoritfåtölj i min favorithörna i vardagsrummet. Härifrån ser och hör jag allt. Ser just nu två av mina tre älskade döttrar. De ligger i soffan och tittar på tv och mobil, den tredje är på innebandyträning. Maken är på matlagningskurs med sina arbetskamrater. Jag ser vår lilla snälla shih tzu Smilla där hon ligger på sin vanliga plats i soffan. Tända ljus på det nya gamla vardagsrumsbordet, det jag köpte av en vän som stänger ner sin fina blomster- och inredningsbutik. Ett litet slagbord med härlig träskiva och mörkt gråmålade ben.


Jag är i skrivande stund väldigt lugn. Men den känslan är ganska ovanlig då livet snurrar på och vi med det. Jag ligger ju och vilar väldigt mycket men det blir en del körande vilket verkligen inte är bra för min nacke, mina armar och händer. Värk och domningar ökar ju mer jag sitter bakom ratten. Jag ska försöka minska på körning. Minska på det mesta faktiskt. Jag behöver vända energi och styrka inåt nu. Meditera. Samla kraft. Jag har genomgått 4 nackoperationer efter olyckan och jag vet att det tar tid att återhämta sig, kroppen har både fysiskt ont och psykiskt jobbigt. Man är trött, nedstämd och undrar om man någonsin kommer att återfå energin. Men nu när jag vet om detta kommer det förhoppningsvis att bli lättare. Jag ska verkligen ge mig själv tid att läka, tid att vila och inte överanstränga mig och nacken. Följa alla rekommendationer om sjukgymnastik när jag klarar av det. Hålla krav och stress långt borta.


Den 10 mars blir jag inlagd och den 11 mars opereras jag.

Det kan ske tidigare eftersom jag står på listan men personer som kan komma med kort varsel.

Planen är att min man kör mig och stannar några dagar och mina föräldrar bor hos oss med tjejerna.


Jag skriver mer när jag kommit upp till sjukhuset!

Till dess ska jag bara ta en dag i taget och vila.

Stor kram

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 19 januari 2020 20:59


18/1 2020


Kära Ni,


Jag är alldeles upprymd, lycklig, varm i hjärtat och försiktigt hoppfull efter veckans besök på Löwenströmska sjukhuset, Spine Center Stockholm. I onsdags åkte jag och min kära mor upp till Stockholm och bodde på ett mysigt hotell med fantastisk mat och supertrevlig personal; Quality Hotel Winn i Haninge. Att vi bodde i just Haninge berodde på att min mor hade ett besök hos Dr Bo Christer Bertilson, som även jag besökt flera gånger. På torsdagen åkte vi till Upplands Väsby och Löwenströmska Sjukhuset. Jag blev så fint emottagen och fick sitta ner i väntrummet en stund innan Neurokirurg Ilias Nikolaidis kom och hämtade mig. Han var så trevlig, proffsig och rakt på sak! Han berättade att jag måste opereras. Kort beskrivet ska min gamla bur bort och en ny ska sättas in och sedan ska plattor och skruvar sättas dit för en ordentlig fusion och stabilitet. Då detta är en om-operation ökar tyvärr risken att mina problem i halsen ska förvärras. Jag har sväljsvårigheter, klumpkänsla och har lätt att sätta i halsen. Att jag är opererad i halsryggen redan gör att chansen för förbättring är ungefär

50 % till skillnad från ungefär 80 % om detta var min första operation i halsryggen. Personligen anser jag att om jag blir 50 % bättre är jag mer än nöjd. Operationen kommer att göra min halsrygg stabil och mer hel. Jag har stor chans att bli av med mina nervsmärtor i axlar, armar och händer. Att slippa domningar i händer och fingrar som gör att jag är väldigt svag i händerna och tappar saker.


Efter mötet med kirurgen fick jag fylla i en hälsoundersökning innan jag fick träffa narkosläkaren. Han var så lugn och jag kände mig trygg direkt. Jag berättade hur dåligt och illa jag mår av morfin och han lugnade mig och sa att de kommer att ge annan modernare medicin så jag sover gott och slipper vakna kräkandes som förra gången!


Till sist kom jag till lab där jag lämnade blodprov som också ska tas dagen innan operationen. Jag kommer att bli inlagd en dag innan operationen och efteråt får jag stanna och bli omhändertagen tills jag är redo att åka hem. Jag vet att operationen blir under våren men inom kort får jag ett exakt datum. Det handlar om hur snabbt Västerviks sjukhus skickar betalningsförbindelsen till Löwenströmska sjukhuset. Jag har givetvis redan skrivit till dom och bett dom skynda på och enligt svaret jag fick skulle det ordnas redan i fredags.


Fortsättning följer…

Kram/

Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 4 december 2019 22:30

 4/12 2020


Kära Ni,

Häromdagen fick jag ett brev från Spine Center med ett datum för besök hos kirurgen som ska operera mig. Då ska jag även träffa narkosläkaren. Så i januari ska jag åka dit, sedan blir jag uppsatt på väntelistan för operation.

2020. Jag fyller 40 år. Jag drömmer om att kunna vandra… Och sjunga med mina underbara musikvänner!


Men först operation. Sedan återhämtning. Därefter rehabilitering. Efter det får vi vänta och se resultatet. Mindre nerver i kläm, stelopererad och stabil i nacken vilket borde ha många positiva effekter på min livskvalitet och låta mig vara mer aktiv.


Jag tänker oftast positivt. Jag är lycklig och väldigt tacksam för mitt liv, min familj och alla fantastiska vänner som ger mig sån glädje och energi. Jag ser nog oftast glad ut. Men största delen av min tid spenderar jag hemma, i sängen eller i soffan. Väldigt sällan går jag promenader. Det kan kännas så skönt att komma ut och röra sig lite men jag får bakslag av smärta och domningar. Jag har nackmigrän som är värre vissa stunder och dagar, yrsel och smärta i ögat och huvudvärk som kan beskrivas som att mitt huvud väger 100 kg och är nertryckt mot nacken. Det lättar när jag ligger ner och sträcker ut nacken.  Jag har svårt att somna på kvällarna, vaknar av min värk flera gånger varje natt. Smärta från nacken upp i huvudet, ner i axlar och ut i armar och domnade händer, mest vänster. Nervvärk och kryp/ryck i benen och vänsterfoten krampar och domnar. Detta är min vardag. Mina nätter. Min hjärna är så trött. Jag är stressad och stressen är inuti mig och rusar runt hysteriskt. Jag försöker meditera och tänka positivt och göra min vardag så stressfri som möjligt men kroppen kör nu sitt race och struntar fullkomligt i vad jag försöker intala mig. Ångest har jag och det är väldigt jobbigt. Men allt hänger ju ihop! När trycket på nerverna i nacken lättar tror man ju att trycket på vagusnerven lättar eller helt försvinner och då slipper jag förhoppningsvis mina ojämna hjärtslag, dubbelslag och hjärtklappning. Och om jag kan röra mig mer, kanske t o m träna och vara ute i friska luften blir min sömn förmodligen bättre, och ångesten kanske minskar…

Detta är min önskan. Och jag önskar att diagnoser, omhändertagande och behandling av oss nackskadade förbättras drastiskt i vårt land. Det är så många skadade och sjuka som lider. Som inte vet vart de ska vända sig och som på sina vårdcentraler endast får rådet att lära sig att leva med smärtan och får gå hem med recept på diverse smärtstillande starka mediciner. Detta måste upphöra!


Med detta inlägg önskar jag Er alla en fin jul. Stor kram…

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 11 november 2019 19:09

11/11 2019


Idag har varit en jobbig dag. Som jag förutspådde och oroade mig för var dagens besök till Västerviks smärtklinik förgäves. Fem timmar på en skakig buss med trasig nacke.


För en vecka sedan när läkarsekreteraren ringde mig och erbjöd mig en tid för att träffa en smärtläkare från Linköping ifrågasatte jag detta eftersom Linköping nu erbjudit mig min nödvändiga operation. Detta visste dock inte Västervik om eftersom i remissen från neurokirurgen i Linköping till Smärtkliniken i Västervik stod det att han inte kan hjälpa patienten kirurgiskt. Men då han och Spine Center diskuterat mina röntgenbilder så stod det klart att kirurgi är nödvändigt. Den läkarsekreterare jag talade med rådgjorde ett flertal gånger med smärtläkaren i Västervik och trots att jag sa att jag inte orkar åka så långt i onödan så sa hon att läkaren tyckte att jag skulle komma för att reda upp alla missförstånd och denna röra och skriva remiss med betalningsförbindelse till kirurgen på Spine Center i Stockholm.


Jag blir uppropad av överläkaren som kommit från Linköping. En fantastisk doktor, en fin människa. Tänk om jag hade fått träffa honom tidigare… Han är inte informerad om något. Han tror att han ska göra en smärtutredning på mig, eventuellt nervblockader.

Jag frågar om inte min smärtläkare ska vara med, som läkarsekreteraren sagt. Det vet han ingenting om så jag berättar i stora drag om min operation 2017, om mitt möte med neurokirurgen i Linköping, samtalen med neurokirurg på Stockholm Spine Center och mitt fria vårdval. Han går ut och pratar med smärtläkaren och kommer sedan in och ger mig förklaringar till varför remiss till Spine Center inte kommer att skrivas, förklaring som innehåller ord som den här vägen måste vi ta, av princip, vårt regionsjukhus osv. Där och då bröt jag ihop. Jag sa till denna fina förskräckta läkare att istället hämta in smärtläkaren av denna klinik som känner mig och vet min historia. Jag ifrågasatte. Fick stor förståelse av dessa två män som stod på varsin sida om mig när jag satt och grät i en konstig men bekväm fåtölj. Varför skulle jag då åka hit?

Kände mig förbannad, ledsen, trött, hade fruktansvärt ont och inser att det är inte bara ens fel, kommunikationen i vården fungerar dåligt ibland. Vem tar ansvar för en patient? Vad finns det för konsekvenser inom vården egentligen? Patienter lider, får fel eller ingen vård och orkar sällan eller vet inte hur man anmäler till patientnämnden.


Nu ska jag genomgå en till MR i Kalmar, sedan prata med neurokirurg i Linköping.

Detta är vad jag säkert vet idag. Jag har gråtit och låtit känslorna välla ur mig. Talat om hur jag känner, vad som blev fel och förklarat hur det känns.

Nu vet dom. Kanske kan det hjälpa andra patienter. Jag hoppas det.


Ikväll är det extra skönt att sitta i min fåtölj i uterummet här hemma. Jag försöker släppa alla känslor nu, allt kontrollbehov och bara vara i nuet.

Av Sofia Eriksson - 5 november 2019 19:11

Kära Ni,

Det har varit en del oklarheter och felaktigheter efter mitt besök i Linköping i augusti på Neurokirurgiska mottagningen. Både när det gäller tider, datum och mina journalanteckningar. Jag har inte en gång blivit kontaktad av den neurokirurg jag träffade i augusti i Linköping. Jag har själv ringt flera gånger för att fråga vad som händer samt bett om en telefontid. Efter att jag rådgjort med neurokirurg på Stockholm Spine Center och denne ringde upp och diskuterade med neurokirurg i Linköping skriver den sistnämnda i ett brev till mig att "erbjudande om operation kvarstår". I en remiss till Västerviks smärtklinik har han tidigare skrivit att "det går inte att hjälpa patienten kirurgiskt".


Idag ringde Västervik upp mig och erbjöd mig en tid på måndag. Jag berättade då om alla vändor och att det sista jag blivit informerad om är att jag nu är erbjuden operation i Linköping. Detta tycker Västervik är märkligt och motsägelsefullt. Jag håller med. Jag gjorde i måndags ett sista försök att komma i kontakt med kirurgen i Linköping, men än är ingen telefontid ens bokad och läkarsekreteraren visste inte ens vart han befann sig men han skulle inte vara på plats på mottagningen alls denna vecka. 


Under samtalet med Västerviks smärtklinik bestämde vi att jag ska åka dit på måndag där jag dels ska träffa den läkare som under åren hjälpt mig och dels en smärtläkare från Linköping. Vi ska tillsammans reda ut varför det blivit så snurrigt. Därefter ska det skrivas ett brev, förhoppningsvis en remiss med en betalningsförbindelse som skickas till Stockholm Spine Center. Där vill jag bli opererad. Av den neurokirurg som faktiskt ringt mig. Som står redo att operera mig. 


Nu längtar jag till måndag. Jag hoppas så på lite medvind nu och att varken byråkrati, ekonomi eller prestige ska hindra min nu nödvändiga operation. Jag vill välja själv. Jag åberopar mitt fria vårdval och anser mig ha goda grunder till det val jag nu gör. 

Stockholm Spine Center.


Stor kram

/Whiplashmamman

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Whiplashmamman


Skapa flashcards