Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - 3 juni 2015 18:17

Kära Ni,

Det här inlägget tillägnar jag Docent Åke Nyström. En läkare och en medmäniska som har kommit att betyda mycket för mig och min familj och för väldigt många andra nackskadade människor.

Första gången jag träffade Åke var i Enköping och jag hade bokat tid hos honom för konsultation. Jag hade läst mycket om honom och såg fram emot att träffa denna kirurg som hjälpt så otroligt många människor som levt med kronisk smärta efter ett whiplashtrauma. Vårt första möte var fantastiskt. Dels för att han hittade mina triggerpunkter, bedövade dem och trollade bort min smärta även om det bara var för en stund och dels för att han är en så varm person, närvarande och så trevlig och snäll. Och för varje gång jag talat med Åke i telefonen eller träffat honom så förundras jag över hans fantastiska sätt att vara läkare och människa på. 


   

Åke Nyströms operationsmetod borde finnas tillgänglig för alla. Fler kirurger borde visa intresse och lära sig av Åke och då inte bara själva metoden, utan av hans sätt att ta emot och följa upp sina patienter. En gång sa Åke att det minst viktiga i denna process är själva operationen. Nu förstår jag vad han menar; Det är mötet mellan kirurg och patient, det man bygger upp innan operationen för att veta exakt vilken typ av kirurgi just jag behöver, samt hur kirurgen tar hand om patienten efter själva ingreppet. Det vill säga, både direkt efter operationen och fortsättningsvis. Åke menar att han och jag (och alla hans patienter) har ett kontrakt tills dess att jag (patienten) beslutar att avbryta. Åke tog mig under sina vingar, han kan och han vet, han agerar, undersöker, åtgärdar. Men även om jag inte är smärtfri så ger han inte upp, han menar att INGEN läkare någonsin ska säga till sin patient att det inte finns något mer att göra, att man får lära sig att leva med sin smärta. Åke släpper aldrig sin patient, om han anser att han inte kan göra mer så hjälper han patienten vidare.



Jag har ofta hört att jag ska lära mig att leva med min situation. Av vårdcentralen, av sjukgymnaster, av ortopeder m fl. De som sagt detta till mig har ingen som helst förståelse för hur det är att leva som nackskadad i ett sådant här smärtkaos. De måste förstå att detta skulle kunna hända dem själva eller deras familj. Och om de hamnade i min och många andras situation, då skulle jag vilja sitta bredvid dem när alla som har makten att hjälpa patienter med vård, medicin eller kirurgi, vänder dem ryggen och säger att det finns inget mer vi kan göra för dig, du måste lära dig leva med din smärta. Även om det innebär större delan av resten av ditt liv i sängen, i ett mörkt rum. 


På frågan om hur Åke lärt sig operationsmetoden svarar han att det framför allt är patienten, eftersom vi är vakna och aktivt deltar i operationen och kan berätta exakt vart smärtan sitter. Enkelt beskrivet tar Åke bort sådan vävnad som åatienten uppger gör ont, och som han på basis av sin erfarenhet och sitt omdöme kan säga är ofarligt att ta bort. Han tar INTE bort nerver som är så stora så att de har en viktig funktion, han bränner INTE heller bort nerver.


Åke går ronden varje dag. Mig ringer han till och frågar hur jag mår och hur det känns. Jag är alltid välkommen att ringa honom. Framför allt undrar han om smärtan ändrar karaktär, känns på samma gamla sätt eller på nytt sätt och hur jag känner mig till mods. Innan själva ingreppet berättade Åke att de allra flesta av hans patienter först kan uppleva någon slags eufori om man blivit bättre efter operationen, men strax efter hamna i något slags deprimerat tllstånd- även om man har mindre smärta än tidigare. Detta hjälper att veta. Jag anser mig vara ganska låg nu och extremt trött. Orkar inte riktigt ta mig för någonting. Sover dåligt om nätterna, och sista tiden känner jag mig tvungen att äta alvedon och diklofenak. Inatt hade huvudvärken blivit så extrem, och fortsatte hänga i med bultande knivsmärta både i nackens övre del och huvudet (för att bekriva huvudvärken så sätt handens insida mellan ögonbrynen och lägg ner finrarna upp på huvudet) så i em tog jag motvilligt alvedon och oxycontin. Kunde inte röra mig annars. Bara låg i sängen. Jag ringde Åke och berättade, och nästa vecka ska vi ses igen i Linköping. Antagligen närmar vi oss ett steady state. Vi kommer att ses några gånger framöver innan Åke har en åtgärdsplan klar för sig. 


Docent Åke Nyström ger mig hopp och tryggheten att faktiskt tro att jag har en möjlighet att bli bättre. Och jag vet att han kommer att göra allt han kan för att hjälpa mig dit. Och för detta är jag oerhört tacksam.

Ett uttryck som ofta förekommer då människor som träffat Åke och blivit opererad av honom är "Jag har fått mitt liv tillbaka"...

Jag kan omöjligt förstå varför inte våra landsting kan öppna sina ögon och öron och se och höra vad Åke Nyström gör för oss patienter! Hans sätt att ge vård och hjälp är makalöst- han etablerar en kontakt och för hela tiden en dialog med ett öppet sinne och ett intresse för det han gör, en nyfikenhet och en vilja som gör att han ständigt lär sig mer om oss smärtpatienter med kronisk smärta efter whiplashvåld. 


Det må vara svårt för en människa utan smärta att kunna sätta sig in i hur det känns, men det är lätt att försöka! Det är lätt att lyssna, lära känna, ta sig tid att lära känna patienten och hålla kontakten. Inte bara säga att det inte finns något mer att göra, att patienten får lära sig att leva med smärtan, att knapra starka mediciner såsom opiater för resten av sitt liv (tyvärr finns det mänsikor som väljer att avsluta sina liv då de nekas hjälp) och att låta patienten fara som en studsboll mellan vårdcentraler, smärtkliniker akutmottagningar, försäkringskassan och arbetsförmedlingen...


Så till Dig Åke Nyström, TACK. Tack för allt du gör. För att du genuint bryr dig om människor och hjälper dem.

Tack för att jag får vara en av dem.


Kram till Dig och Din fru

/Whiplashmamman






ANNONS
Av Sofia Eriksson - 3 juni 2015 00:38

För ungefär 14 år sedan gick jag på en lägenhetsvisning i Kalmar.  På tredje våningen fanns min blivande lägenhet och på första våningen stod min blivande make och kikade ut genom fönstret. Första gången jag skulle använda tvättstugan fick jag inte igång tvättmaskinen och ringde därför på närmsta dörr för att få hjälp... Din dörr! Och på den vägen är det...♡


Nästa år har vi varit gifta i 10 år och eftersom vi gifte oss på Mallorca drömmer vi om att få fira bröllopsdagen där och få visa våra döttrar vart vi vigdes. 


Min Peter är en fantastisk man. Han är lugn och trygg, snäll och omtänksam.  Han sätter alltid mig och barnen först! Han får mig alltid att må bättre.


Hur dåligt jag än mår och hur ont jag än har och hur hopplöst allting än känns får han mig alltid på banan igen. Han får mig att se annorlunda på saker och ting. Det blir lättare att andas.


Han är min kärlek, min livskamrat och min älskade man. Jag är så tacksam att få dela mitt liv tillsammans med dig.  

Jag älskar dig♡

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 1 juni 2015 21:13

God kväll kära Ni,

Idag är det måndagen den 1 juni 2015. Barnen har som vanligt varit i skola och på dagis, och min käre make har jobbat. Jag låg kvar länge i sängen. Gick upp och tog värktabletter. Åt lite, har dålig matlust och min mage är rätt kass. Jag har ju ingen konstant medicin sedan operationen då jag trappade ut Lamotrigin. Jag åt ingenting ett tag efter op och befann mig under några dagar i någon slags eufori, lycklig och pigg och smärta jag kunde hantera. Sedan fick jag börja ta alvedon och diklofenak, det har jag hemma och jag vill slippa morfin så länge det går... Jag har huvudvärk men inte den vidriga migränliknande huvudvärk jag hade innan operationen, med kräkningar. min vänstra arm och hand har knappt någon smärta kvar, däremot domnar/sticker handen då jag använder den eller lyfter upp armen och triggar igång detta. Extrema smärtan vid c7-området är borta. Jag har alltså blivit av med en del av mina bekymmer men tyvärr kvarstår en del såsom nacksmärta högre upp i nacken, domningar i ansikte och mun, tunga samt probelmatiken i höger nyckelben och ut i arm och hand och fingrar i form av ilningar, domningar, nervsmärta och svaghet. 


Åke liknar tiden efter operationen som en snöglob, man skakar om den och snön yr och tills den har lagt sig får man vara passiv. Då allt lagt sig kan man utläsa resultatet. När kroppen läkt och man tydligt kan peka på vart smärta finns kvar, man har alltså nåt ett sk study state, finns 2 alternativ: Antingen anser man att man kan leva med det eller så går man vidare. Ingen läkare ska någonsin tala om för sin patient att det inte finns någonting mer att göra. Åke hävdar att det alltid finns mer att göra, man ska aldrig ge upp och Åke kommer att hjälpa mig så länge jag vill ha hans hjälp. Det känns fantastiskt.


I mitt fall är det högst troligt att jag behöver ytterligare kirurgi. Antingen igen i nacken, högre upp denna gång och då vertikalt längs medellinjen där jag har smärta kvar som börjar vid c4 och sträcker sig upp i bakhuvudet. Det kan också bli en operation där man frilägger plexus brachialis. Dett är i alla fall nuets teorier baserat på min symptombild. I bakhuvudet finns stressen av att Lansdstinget än så länge nekar att betala operationer som Åke Nyström utför. Men om jag kan få bli opererad en gång till och bli av med mer smärta, vill jag ju inte behöva avstå från den chansen pga ekonomi. Mitt liv är ju viktigare. 



        

Under operationen, efteråt på uppvaket. Sista bilden är tagen hemma en tid efter.


Jag känner mig som i en bubbla. Fast i min kropp som gör ont och så tinnitus som tjuter. Utanför ser jag mina barn, min man, mina vänner och allt som sker. Jag orkar inte vara delaktig. Jag missar.  Jag blir så mycket sämre efter minsta ansträngning.


Jag vill inte låta så negativ och uppgiven, men samtidigt vill jag vara ärlig! 

Stor kram

/Whiplashmamman










http://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/skrota-begreppet-whiplashskada-495778

Av Sofia Eriksson - 31 maj 2015 22:38



  Agnes och Meja hemma i köket och busar. 


Lova Bus...

  Agnes och Lova sminkar sig själva och mig. Fantastiskt resultat! Själv kunde jag inte använda mascara förrän på högstadiet;)


      Agnes, vår fina trio och så en bild från Agnes 9 års-kalas.

Nu har jag övat mig på att infoga bilder och text.

Nästa gång kommer lite bilder från min senaste nackoperation.

Kram

/Whiplashmamman









Av Sofia Eriksson - 31 maj 2015 22:07

Kära Ni,

grattis alla mammor på Vår dag idag! Hoppas att ni haft en fin dag med nära och kära. Jag vaknade av dans och morsdag-sång av de 2 äldsta döttrarna, minsta prinsessan låg redan mellan mig och maken;) Jag fick fina brev, god frukost samt ett vackert vitt nyckelskåp. Efter frukosten la jag mig på sängen en stund. Är så trött och har väldigt ont. Nu sitter smärtan högt upp i nacken, och strålar ut vid höger nyckelben, armen och handen värker, ilar och domnar. Även vänster hand domnar. Jag har hög jobbig tinnitus, vilket gör mig yr och trött. Jag har en svag huvudvärk, långt ifrån hur den var innan operationen, men ändå huvudvärk. Men jag samtalar med Åke och då blir jag alltid lugnare.


I ärlighetens namn är jag rätt låg, och min smärtsituation känns jäkligt hopplös. VET att det gått kort tid efter operationen och jag VET att jag behöver lång tid att läka och låta alla nerver hitta tillrätta och lugna sig osv... Men jag känner ju som jag känner och att Landstinget inte gör ett skit för att hjälpa mig (och alla andra i min situation) varken ekonomiskt eller genom att ge mig vård, gör mig så arg och frustrerad. Samtidigt tar tröttheten över och då kommer den där känslan av hopplöshet över mig... Men jag får helt enkelt ta en paus. Ladda mina batterier och ta en dag i taget. 


Känslorna trängs i mitt huvud, en dialog mellan känsla och förnuft. Känslan är ledsamhet, smärta, oro, frustration medan förnuftet säger ta det lugnt, släpp alla mpsten, förväntningar och förhoppningar.Jag och min kropp behöver tid och vila. Kropp och själ behöver få läka i lugn ch ro. 


Jag kommer att börja lägga in bilder i min blogg efter ett tips från min kära väninna Cina. Och visst har hon rätt, det är trevligt att få in lite bilder i all text!


Ha en trevlig kväll,

kram

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 28 maj 2015 22:43

God kväll, eller egentligen god natt kära ni,

Klockan är mycket men jag känner att jag vill skriva några rader innan jag somnar.

Delar av mig sover ju redan, såsom vänster fot, vänster hand med tillhörande pekfinger och långfinger, höger hand med samma fingrar. Armen ända upp till nyckelbenet och även vänstra ansiktshalvan.

Jag har lite huvudvärk men den lugnar sig betydligt med diklofenak och alvedon.

Innan operationen åt jag lamotrigin 100 mg morgon och 100 mg kväll, vilket Åke bad mig att trappa ner och sluta med. Nu tar jag bara alvedon vid behov och lägger för tillfället till diklofenak. Om det skulle bli för jäkligt så har jag stesolid att ta. Det bryter smärtspiralen.


Jag har legat i 2 dagar nu efter trippen till Linköping. Men ikväll var det vårfest på skolan för barnen och vi gick hela familjen. Det var musik, fika och fiskdamm mm. Vi såg knappt till tjejerna för de sprang omkrng och lekte med sina kompisar!

När vi gick hem var jag så stickig och domnad i min fot och händerna, yr och trött. Men nu ligger jag nerbäddad i sköna sängen! 

Planer för morgondagen är mycket vila, träffa goda vänner och pussa på min familj;) Lova ska inviga sin nya chokladfondue... det blir härligt fredagsmys det!

God natt,

/Whiplashmamman 

Av Sofia Eriksson - 27 maj 2015 19:23

Kära ni,

Jag sitter här på sängen med min älskade Agnes. Min äldsta dotter. Min lilla ängel. Hon sprider glädje och kärlek omkring sig och hon sjunger och dansar vart hon än går. Imorgon är det vårfest på skolan och då ska Agnes ha dansuppvisning med några kompisar. Lova och Meja ser på film och äter popcorn, vi har alltså onsdagsmys. Man ska ha mys och gos och kärlek varje dag. Agnes tillägger i skrivande stund att det är väldigt viktigt att tänka på andra och inte bara på sig själv. Detta kan underlätta när man som jag lever med värk, ibland undrar min omgivning hur jag orkar, hur jag kan vara så glad och varför jag ser så pigg ut.

Även om jag själv anser att jag ser lika trött ut som jag känner mig så är svaret enkelt: Min familj. Mina vänner. De finns här med mig, för mig och omkring mig. Jag är otroligt tacksam. Till och med min läkare har påpekat att jag alltid låter pigg och glad i telefonen när han ringer och då blir det ju komiskt när jag med sådan röst talar om hur eländigt jag mår...jag förklarar helt enkelt att jag låter så, det är mitt sätt att prata och det ändras inte beroende på hur jag mår. 

Igår var jag i Linköping och mina kära vän Linda körde mig. Det blev en trevlig roadtrip med kaffepaus vid en sjö på vägen upp och lite shopping på vägen hem.

På Addoc Hospital tog Åke emot mig och vi pratade lite om hur tiden efter operationen varit. Åke har ringt mig varje dag sedan jag kom hem från Linköping. Det är fantastiskt. Han går ronden. Känner mig otroligt trygg och omhändertagen. Att få uppleva en sådan här empatisk, kunnig och trevlig läkare är få förunnat- även om väldigt många haft förmånen att ha blivit opererade av honom.

Vad mig beträffar gäller nu följande. Jag har känt viss förbättring men dock kvarstår en del problem i nacke, huvud, tinnitus samt domningar. 6 månaders konvalecenstid gäller efter ett sådant här ingrepp jag gjort. När ett år har gått kan man med säkerhet veta slutresultat.

Framöver kommer således ett beslut om vidare kirurgi att tas. I dagsläget är det för tidigt. Jag får inte anstränga mig eller lyfta. Jag ska släppa alla måsten. Jag ska ta dagen som den kommer, och den kommer med största sannolikhet som vanligt att se lite olika ut. Jag kommer förmodligen att ha bra dagar med mer energi och mindre smärta och jag kommer förmodligen att ha sämre dagar då jag är sängliggandes. Så är min verklighet.

Just nu håller jag på att anpassa mig till mitt liv. Ända sedan olyckan har jag letat efter hjälp, efter bra läkare, och förstås ordnat med alla papper och haft regelbunden kontakt med husläkaren, försäkringskassan och försäkringsbolaget.

Jag har liksom alltid varit på väg mot något. Mot att bli bättre. Nu är det dags att bara vara. Just nu kan varken jag eller någon annan göra någonting mer. Jag är nyopererad. Igen. Jag opererades i december förra året också. Nu ska kroppen ta igen sig och om ett år kan man se slutresultatet. Mer än så finns inte att säga! Jag vill tacka från djupet av mitt hjärta för allt stöd och alla lyckohälsningar.

Kram på er

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 19 maj 2015 12:28

Kära läsare!

Idag fyller vår mellandotter 7 år och givetvis gick vi upp tidigt och sjöng för henne och öste presenter över henne!! Jag vaknade med huvudvärk och yrsel, men stapplade upp och la mig hos Lova. Peter bar frukostbrickan och Agnes och Meja bar presenter.

Hur mycket jag än vill krypa ur mitt skinn och min kropp just nu så vill jag ändå stanna kvar i den, vara här med min familj och mina vänner. Jag känner också en enorm tacksamhet och ett lugn över att ha docent Åke Nyström i mitt liv. Tänk om alla eller åtminstone fler läkare var som honom! Han har ringt varje dag sedan jag kom hem efter operationen. Han är helt fantastisk, kan och vet så mycket, bryr sig om mig och alla sina patienter...man tror inte att det är sant.

På tisdag ska jag tillbaka till Linköping och träffa honom igen, för återbesök men också för vidare utredning. Jag har ju sedan bilolyckan varit domnad i områdena ansikte, armar och händer, ibland även ben och fötter. Dessa symptom har drastiskt ökat efter operationen. Teorier om varför samt eventuella diagnoser finns men jag avvaktar att skriva mer innan jag vet mer.

Tills vidare ligger jag och vilar, tar igen mig, njuter av mina barn, äter chips och dipp när jag inte mår för illa och ser massa skräp på tvn...

Kram

/Whiplashmamman

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se