Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - 17 oktober 2013 10:31

Godmorgon!

Lyssnar på mig själv från gårdagens program i Karlavagnen där jag blev intervjuad av Pernilla Arvidsson. Så spännande och roligt det var! Men oj vad jag hade velat säga mer, dela med mig ännu mer av mina erfarenheter, berätta om bra och dåligt mottagande i vården, osv. Det känns som att vi nackskadade m fl är på väg att rivan en mur! Det har liksom i skymundan under många år gjorts studier och opererats och forskats kring whiplashrelaterade skador, skador på halsryggen, kotor, nerver osv. Och snart, snart måste väl vi få veta något resultat. Snart måste vi väl få slappna av och inte leta ihjäl oss efter specialister, slippa googla ordet whiplash och huvudvärk, nervpåverkan mm. Snart ger vår diagnos oss direkt och bra hjälp. Snart. Jag vill så gärna. Jag tror det så mycket.

Igår skrev jag ett mejl till den omtalade Hans Ericsson, neurokirurg vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Ska ringa honom nu och se om han fått mitt mejl och om det är möjligt att till honom skriva en egenremiss.

Har sedan i söndags inte kommit upp ur sängen, mer än korta stunder pga av extrem huvud- och nacksmärta. Värk i armarna och händerna samt magkatarr -känningar. Det känns som knivar i bröstkorg och bröstrygg. Jag har provat starka och receptbelagda smärtstillande men inget hjälper, mår bara illa och blir såsig. Det enda som hjälper LITE mot migränen ( el cervikogen huvudvärk som jag gissar) är Bamyl m koffein, brustablett. Jag brukar bli serverad de första två innan jag kliver upp ur sängen...


Idag regnar det på Öland, älskar regn. Jag blir lugn och rofylld. Jag tog på mig mina röda gummistövlar och gick med mina två yngsta döttrar till dagis, klev i alla vattenpölar vi kunde hitta. Lycka. Kärlek.


Avslutar detta blogginlägg med att tacka min familj och mina vänner för det stöd och den kärlek ni ger mig. Ni betyder ALLT. Mina barn ger mig pussar och kramar, min make ger mig kärlek och stöd, mina föräldrar och syskon finns alltid där, mina vänner skrattar med mig, fikar med mig, hjälper mig. Tänk att jag har en alldeles egen Inredningsfru som alltid piggar upp, städar, gör fint och piffar i mitt hem.

http://inredningsfrun.elsasentourage.se/okategoriserade/vad-som-i-slutandan-betyder-nagot

Jag saknar inget ( förutom en frisk nacke) men man kan ju inte få allt här i världen;))

Kram 

/whiplashmamman


ANNONS
Av Sofia Eriksson - 15 oktober 2013 15:37

Kära läsare, kämpare, sjukskrivna, utförsäkrade, ledsna, glada och tappra människor där ute. Tack för alla fina kommentarer och tips ni skickar!! Är mer än tacksam, har bara inte haft ork och kraft att skriva. Inte heller ro. Det har varit en stressig och värkig period. Men nu ska jag skriva lite grann så ni vet att jag lever, att jag fortfarande kämpar och aldrig tänker ge upp.

I all smärta och hopplöshet så skiner en härlig höstsol och bladen har ljuvliga färger och det luktar gott. Höst. Mina älskade ungar och make finns här hela tiden, dom betyder allt. Min familj ( alla i min stora familj) betyder allt. Mina vänner. Oj vilka vänner jag har, de hämtar mina barn på dagis och i skolan när min värk tvingar mig kvar i sängen, de kommer med blommor, de kör barnen till deras aktiviteter osv. De ska få veta hur värdefulla de är.

I slutet av sommaren hade jag och min husläkare, mina handläggare på FK samt AF ett möte, i vilket vi bestämde att jag skulle börja arbetsträna. Min läkare var inte direkt positiv till detta, jag själv förstod nog egentligen inte hur det skulle kunna fungera men eftersom jag ändå inte ska kunna bli bättre ( enligt diagnos och läkaruttalanden ) så tänkte jag att vi provar.Jag vill ju så gärna... Jag kämpade, gav det några veckor, hade tänkt ge det några månader men misslyckandet blev snabbt ett faktum. 2 timmar 2 dagar i veckan medförde ökad smärta, mer stelhet, mer stress, långa dagar. Jag låg dagarna mellan de korta små passen. Och det var absolut inga tunga eller jobbiga uppgifter- Det bara gick inte. Ledsamt. Ville så gärna vara "normal" och ha ett arbete och arbetskamrater.

Jag är från och med idag helt sjukskriven igen.

Har skrivit ett brev och bett min smärtläkare att remittera mig till Uppsala Akademiska Sjukhus. Till exempelvis Thorsten Gordh. Ska även träffa kirurg Åke Nyström för en bedömning och diskussion för eventuell operation. Vill ha en remiss från mitt hemlandsting. Har många gånger bett att få bli remitterad till specialist men blivit nekad. Man kan heller inte skriva egenremisser till specialister. Så denna gång skrev jag ett långt brev- där jag beskriver min frustration över min situation och hur mitt liv och min vardag faktiskt ser ut och skickar även en kopia till patientnämnden. En trevlig kvinna på patientnämnden ringde upp mig och berättade att hon ringer upp mitt sjukhus verksamhetschef. Sedan måste deras svar på mitt brev gå även till dem. Tog några dagar och nu har jag tider för att träffa mitt smärtteam igen samt överläkaren och verksamhetschefen. Bra början. Efter det besöket, och mötet med kirurg så ska jag, min husläkare samt handläggarna på FK samt AF träffas igen för att besluta hur vi går vidare utifrån min situation. 

Den 8 november ska jag och min käre make åka till Stockholm och delta i seminariet om "svåra besvär efter nackskador'. Många specialister kommer att föreläsa där, bla Tomas Timander samt Jan Lidbeck. Har ni inte hört hans föreläsning så kolla in den på YouTube! Skrämmande! 

Vill ni veta mer om seminariet så kolla på www.trigger-punkt.se

Ang min vardag och min värk så bara orkar jag inte beskriva den nu...men i nästa inlägg ska jag skriva mer.

PS.

Lyssna på mig i Karlavagnen imorgon kl 23 om ni är vakna. Jag får se till att sova lång middag...

DS.

Kramar,

Whiplashmamman


ANNONS
Av Sofia Eriksson - 25 augusti 2013 18:34

På fredagen låg jag, kom inte upp ur sängen p g a fruktansvärd smärta i nacken, armarna och händerna. Huvudvärk som påminner om migrän, mår illa och är yr. Jag känner på mig vart det här barkar... Mot akuten för akut smärtlindring. MEN, minns ju hur hemskt det var sist ( se tidigare inlägg) och orkar inte genomgå den resan igen utan bestämmer mig för att själv medicinerna med den smärtlindring jag har. Ny tillfällig smärtlindring jag fått från min läkare i Västervik, Ketogan. Tog två sådana under gårdagen. Hemsk men den gjorde nytta. Blev groggy, jätteyr och sluddrade och somnade. Smärtan avtog men kom tillbaka då medicinen gick ur kroppen. Nu äter jag panodil och diklofenak. Allt för att mota och hålla värken nere... Har en förkylning i kroppen och då blir min smärta alltid värre, tinnitus högre osv. Central censitisering. Innan denna omgång av överjäklig värk bröt ut hade jag en vecka med kraftig neuropatisk smärta i min högra hand, armbåge och vissa delar av armen. Fruktansvärt obehagligt. Idag orkade jag åka med familjen in till stan och gå på bio, Alfons Åberg, nu hemma helt slut. I veckan blir det mycket vila. Ska påbörja en ny kur av medicin, hade bestämt mig för att inte äta fler mediciner men vad kan jag göra. Får ju ingen fungerande vardag utan medicin. Jag gör allt för att få leva, ha en vardag och vara med min familj och mina vänner. Allt.Kram Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 23 augusti 2013 09:40

Tre viktiga komponenter i mitt liv för tillfället. Och som tur är, tre väldigt bra och snälla komponenter:) jag lider fruktansvärt med alla som inte blir rättvist behandlade och som nekas hjälp. Jag har tur som har en vänlig och förstående handläggare på försäkringskassan som följt mig och hjälpt mig sedan olyckan. I onsdags fick jag dessutom träffa en väldigt lugn, tillmötesgående och bra man från arbetsförmedlingen. Som vanligt kommer jag dit, väl förberedd precis som om jag skulle hålla i mötet och ha svar på alla frågor som rör min arbetsprövning, hur den ska se ut och hur det kommer att gå. Jag vet, kontrollfreak. Men det var ett möte där jag fick presentera mig kort, och sedan ska vi ha ett nytt möte 6 september där vi kommer att diskutera vart jag ska vara. Hade väldigt svårt att sitta på en hård stol, värkte så i nacke, huvud, axlar, innanför nyckelben en och dessutom var jag så trött efter många dagar av väldig smärta. Han lovade mig en skönare stol nästa gång. Och att jag själv får tala om hur det känns, om jag vill pausa el ställa mig upp osv. Att det ska vara så svårt, jag tänker alltid att jag nog ska kunna stå ut. Inte har väl nån tid med mitt Gnäll om att det gör ont ( typ skitontsåjagsnartgårsönder). Men visst bryr som sig:) Apropå sköna stolar så var det precis det världens coolaste psykolog i Västervik hade. Gröna, mjuka, djupa, med nackstöd. Bästa. Jag berömde och tackade och han berättade hur många i Landstinget som varit på honom angående hans beställnig av fåtöljerna. De hade erbjudit honom dator, kontorsstol mm men han valde nåt bättre och viktigare;) vi pratade länge, han lyssnade, skrattade och berättade även egna historier. Ett fantastiskt samtal, givande och intressant. Men också utmattande. Min kära mor som kört mig, väntade utanför och istället för lunch så tog vi en glass innan jag skulle träffa min arbetsterapeut. Henne gillar jag! Vi kan skämta, vilket jag tycker är viktigt. Måste kunna skratta!! Vi pratade om arbetsprövning som komma skall. Jag förklarade min oro, stress, förväntningar och förhoppningar, prestationsångest mm. Vi satte upp mål. Jag fick skriva ner. Efter en stund var jag tvungen att ställa mig upp, smärtan gjorde att jag inte kunde sitta kvar. Efter 20 minuter av tänkande, diskuterande och skrivande var jag svimfärdig och yr och hade extrem smärta i nacken och höger arm och hand var kraftigt sömnad och brännande. Jag fick sätta mig ner. Helt slut... Vi avslutade och sedan gick mamma och jag till vårt favoritställe i Västervik, Pizzeria Morella. Somnade mellan mina underbara döttrar och ligger ännu kvar i sängen. Idag blir en lugn dag. Kram/ Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 15 augusti 2013 18:43

Luften känns annorlunda nu, härligt lätt att andas in. Mysigt att få ta på sig en jacka på morgonen. Skönt att promenera en kort runda på kvällen, rensa tankarna, andas in och andas ut. För att andas, det är ju en självklarhet, men att andas på rätt sätt kan vara svårt, speciellt om man känner sig stressad. Jag är heltidssjukskriven. Ändå finns det faktorer i mitt liv som stressar. Antagligen är det likadant för många människor vare sig dom är sjukskrivna eller arbetar. Sedan är det ju det här med att hantera stressen. Hur man kan undvika att må dåligt av stressen. Jag har gått till en psykolog och fått KBT, kognitiv beteendeterapi. Det tog ett tag men jag lärde mig så mycket om att hantera stressen, hålla saker och ting på avstånd och kunna må så mycket bättre utan stress, ångest och oro. Efter bil olyckan har det förstås varit tufft, ledsamt, sorgligt, mardrömslikt osv, men jag har även känt tacksamhet för att jag lever, jag ser positivt på saker, är nöjd med min tillvaro och lycklig. Ibland krockar dessa två "sidor", precis som att jag känner mig som 2 personer. Sofia och whiplashmamman. Den ena är glad, nyfiken, positiv, vill, kan, vågar, älskar... Den andra har värk, smärta, ligger med migränattacker, är stel, har svårt att röra sig, orkar inte, kan inte lika mycket, vill inte lika mycket, osv. Nå, vem ska jag vara. Sofian orkar jag vara ibland, ett tag, innan whiplashmamman tar över och brottar omkull mig. Idag är jag lite nedstämd och nervös, känner längtan och ångest efter nästa vecka då jag ska på ytterligare ett möte. Vi ska diskutera arbete, arbetsträning. Innerst inne vet jag att det handlar om små korta stunder på en arbetsplats för att se hur långa pass jag orkar och vilka arbetsuppgifter jag klarar av. Under en längre period. Det ska vara hållbart i längden. Ändå tror jag visst att jag ska ut nu och göra karriär, jobba. Vilket är ohållbart. Och omöjligt. Och det gör mig ju sorgsen. I huvudet är jag Sofian men i kroppen är jag whiplashmamman. Hur ska vi komma överens?

Av Sofia Eriksson - 14 augusti 2013 22:10

...orkar jag med min värk och somliga dagar är det verkligen skittufft. Ständigt känns det som om jag måste förklara mig, att jag måste beskriva den jädra smärtutbredning jag har.Jag har ALLTID ont. Jag har ALLTID tinnitus. Jag är ALLTID yr, och ibland illamående. Det gör ont i nedre delen av min nacke, ut i axlarna, bröst benen, nyckelbenen, händerna. Osv osv. Somliga dagar är jobbiga-re. Kram från en stressad, frustrerad whiplashmamma med prestationsångest.

Av Sofia Eriksson - 26 juli 2013 15:19

Oj vad tiden går, har inte skrivit på jätte länge, men jag blir så glad att jag har läsare hör ändå. Jag hoppas att jag kan va till nån hjälp, tröst till alla er därute med kronisk värk eller till er med anhöriga som lever med smärta. För ni är dom viktigaste. Våra närmaste, familjen, make/maka våra barn, våra med våra goa grannar m fl. Ert stöd är oerhört viktigt. Men vi är lika viktiga. Hur vi kan få lära oss att hantera vår smärta, den kommer ju förmodligen alltid att finnas här med oss, men det finns idag så mycket verktyg som kan hjälpa oss till en bra vardag. Att tänka positivt. Att le. Att glädjas åt andra. Att ägna oss åt det vi älskar. Att skaffa en ny hobby. Mm. Men också på högre, mer proffisionell nivå söka hjälp i form av terapi, psykologer m fl. Det måste vara en helhet. Det hjälper inte att gå till en läkare och få piller. Varje individ måste ska sin egen utopi, vi är värda att få ha ett underbart liv. Jag ska återkomma till detta så småningom. Forskar lite kring detta för tillfället:)Idag ligger jag mest, har jobbig svidig, dunkande huvudvärk, härliga handleder och domnade händer. Ond nacke. Stel ner i axlarna. Ser suddigt och är lite yr. Men det är sommar, semester, familjen och släkt samlas, man gör många farliga saker. Jag har spelat och sjungit lite ( ger ökad smärta. Men också lycka) jag har hejat pp mina barn när dom spelat fotbollscup (ger definitivt ökad smärta, då man hejar, ropar och klappar händerna. Ger också stor lycka). Så. Ont men lycklig. Värk, men kan nu vila. Livet är här och nu.Kramar/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 6 juni 2013 22:07

Vilka hemska dagar jag har haft. Fruktansvärt. Jag lever ju med min värk, nacken och huvudet är värst. Resten av min symptom-lista skriver jag inte i detta inlägg för det som hände har mest med men nacke och huvud att göra. Jag lider av spänningshuvudvärk vilket inte är så konstigt då jag har sådan spänning/värk i nacken efter olyckan och skadan mot halsryggen. För 5 dagar sedan blev jag kallsvettig och kraftigt illamående på kvällen när jag la mig och slappnade av. Detta fortsatte varje kväll, och på dagarna fick jag mer och mer ont i huvudet. Och mådde även illa på dagarna. I tisdags var det en riktigt dålig dag, så ont i nacken och huvudet, så domnad i armar, svårt att fokusera och koncentrera mig, jättetrött. La mig efter lunch, migrän liknande huvudvärk, spände vid tinningarna, PP sidorna av huvudet, runt ögonen, över ögonen, käkarna värkte, domnad i ansiktet. Hade ätit smärtstillande dessa dagar men huvudvärken bara stegrade. Ringde 1177 får rådgivning ang smärtlindring. Blev hänvisar till akuten om det inte blev bättre. På kvällen åkte vi in till akuten, jag började kräktes på vägen in, och kom in till sjuksköterskan 17.30 Låg på kristen med min svarta tröja över ögonen. Berättade att jag haft ett liknande "smart genombrott" tidigare, men senaste gången i december. Då gick allt snabbt, fick bra vård, proffsig läkare och snabb smärtlindring. De fick prova lite, bla Immegran ( migrän medicin) spruta i benet, som inte hjälpte. Därefter fick jag Morfinspruta i masten, stecolid i dropp form samt satte dom dropp då jag inte ätit eller druckit på länge utan bar kräkts. Den här gången fick jag träffa en ung manlig läkare som mest satt och suckade, himla de med ögonen och sa att han inte har några enkla svar och lösningar. Trodde jag ju inte heller, men jag har fruktansvärt ont, mår jätteilla och behöver hjälp och smärtlindring! Varför inte läsa ordentligt i min journal och se vad som hjälpte förra gången, och köra på det!?! Nå, vi tar en sak i taget, lugnt och fint, i tablettform, morfin i låg dos samt diklofenak. Men jag fortsatte att kräkas. Till slut när min syster som är sjuksköterska höjt rösten och sagt vad hon tycker, gick läkaren ut o kom sen tillbaka och sa det hon hade sagt. Jag skulle bli inlaggd, få dropp och medicin. Mitt i natten mådde jag fortfarande skitdåligt, kl 04.00 kunde jag resa mig för sätt gå upp på toa, kunde inte kissa, tog jättelång tid att klara av det, kräktes massor, mest galla. Vågade inte ta mer morfin. Låg utslagen i sängen, läkaren gick ronden 10.30 och jag hade mer eller mindre panik, så ont fortfarande i huvud och nacke, läkaren svamlade om att jag eg låg på fel avdelning ( första läkaren la in mig på ortopeden, knappast mitt fel!), att jag skulle ha lite tålamod (?) och att vi får prova med panodil i dropp form och Voltaren intramuskulär (spruta i muskeln i rumpan/låret). Tog ca 1,5 timme innan mitt dropp och medicinen kom, för lång väntan för en smärtpstient. Förklaringen var att dom höll på att leta (?) efter min medicin o droppet! Vi fick säga till flera gånger. Dåligt! Därefter började jag må väldigt konstigt, svimfärdig och illamående. Jag ringde på klockan för att berätta detta, det kröp som myror innanför mitt skinn, hemsk känsla, dessutom extrem huvud/näckvärk!! En sköterska kom och sa att hon skulle hämta någon. Ingen kom. Jag började kräkas igen, som tur var hade jag min syster där som fick springa och hämta kräkspåse, efter kräkspåse... Därefter la de till pimperan, mot illamående. Kunde ju ha fått det med en gång eftersom jag mådde så illa och kräktes. Denna behandling fortsatte och jag låg två nätter på sjukhuset. Idag är det torsdag 6juni och när jag fick träffa överläkaren bad jag honom skriva ut volt åren/diklofenak som stolpiller så jag får behålla dem även om jag kräks samt panodil. Jag fick ingen respons/samtal med läkaren utan det enda han sa är att "det ser ut om om du vill åka hem"... Skitdåligt behandlad denna gång på Kalmar sjukhus, Ortoped avdelningen, visst fanns trevliga och snälla sköterskor, men som smärtpatient behöver vi förståelse och snabb och effektiv hjälp. Detta måste sjukvården bli bättre på!! Väl hemma hos min älskade underbara familj, fick jag små presenter mina döttrar gjort, tusen kramar och pussar, så mycket kärlek. Påstå sallad på altanen. Kvällsgos och godnasttsagor... Mina sköna kuddar. För som nackskadad i en sjukhussäng...fy! Ingen som frågar om kudde, dom har säkert inga bra nackkuddar. Fortfarande ont i huvudet, men den värsta nacksmärtan lugnat sig.nu ska jag ta det lugnt några dagar och äta medicinen. Gäller att ta udden av smart toppen så känns den vanliga vardagliga smärtan inte lika hemsk.Godnatt från en jättetrött WhiplashmammaPS. Lite roligt var det allt att radio p4 Kalmar spelade min låt"Livet är här och nu" när jag låg i min sjukhussäng;) om ni inte hört den såsom den på You Tube DS.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se