Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - 22 oktober 2013 21:13

     

Efter att ha legat hemma med svåra smärtor i huvudet och nacken ( och mer domningar i ansikte, armar och värk i händer och axlar än vanligt) i över en vecka, blev jag till slut tvungen att åka in till akuten. Hemma har jag ätit smärtstillande men det har inte hjälpt. Efter fredagens samtal med smärtmottagningen i Västervik påbörjade jag en dos av Lamotrigin men på lördag morgon bestämde jag mig för att sluta igen. Det här är ju inte nåt som hjälper långsiktigt, det hjälper inte ens nu. Det jag menar är att jag hellre hittar problemet, dvs nerverna jag tror är i kläm i nacken och åtgärdar det istället för att försöka dämpa smärtan med starka mediciner. Särskilt då de inte hjälper mig alls. Och med biverkningar som yrsel och huvudvärk ( ! ) så är jag övertygad om att jag tog rätt beslut. Kunde inte ta mig upp alls denna lördagen, inte äta, inte dricka. Inte öppna ögonen och inte ligga skönt, rullade hit och dit, tog ketogan och somnade en stund. Mådde jätteilla. Av smärtan och av medicinerna. Började kräkas på eftermiddagen. På kvällen körde mina kära föräldrar och lillebror in mig till akuten efter samtal med 1177. Resan in var hemsk, smärtan och att jag kräktes hela vägen in. Det gör ju fruktansvärt ont i huvudet och nacken att hulka så mycket!

Väl inne på akuten, med nackkrage på och likblek i ansikte och runt munnen så uppmärksammade två underbara sjuksköterskor mitt tillstånd och tog genast in mig på ett rum och la mig på en brits. Fick en handduk över ögonen, klarar inte ljuset när jag har sån huvudvärk! De tog prover, temp, satte en ingång i armen där jag sedan fick dropp och smärtstillande. Därefter in i ett annat rum tills läkaren kom. Han kände på min nacke och jag grät av smärta. Jag försökte samla mig och berättade att jag inte kan ha det såhär. Jag vill ha hjälp nu och om ingen här vet vad dom ska göra vill jag ha remiss till specialisterna i Uppsala på Akademiska Sjukhuset. Där görs de olika studier, där finns en röntgenmetod som visar mycket mer än en MR och där arbetar kirurger som är specialiserade på patienter med whiplashrelaterade skador. Jag kan inte bli nekad att åtminstone få träffa dem för en bedömning!

Läkaren på akuten lyssnade och lovade att han skulle prata med sina kollegor. Jag blir inlagd på ortopedavdelningen. Möter där bara underbar vårdpersonal. Dom lyssnar på mig, är trevliga, skojar och skrattar. Såhär brukar det INTE vara!

Söndagen är jag fortfarande väldigt smärtpåverkad men har tagit bort droppet och äter mat och dricker. Pratar med en tillmötesgående läkare, han lovar att ta upp mitt önskemål på ett läkarmöte och jag ska få svar på måndagens rond. Jag sover, får smärtstillande kontinuerligt och får besök av mina små hjärtan. På måndagen berättar läkaren att alla patienter har rätt att få en bedömning av den läkare de önskar oavsett vilket landsting man tillhör. Jag berättar för honom att för att få komma till Uppsala krävs en remiss. Han skriver en remiss så att jag ska få komma till dr Hans Ericsson på Akademiska Sjukhuset MEN detta innebär INTE att landstinget i Kalmar kommer att betala för mig om det skulle bli operation. Men jag är överlycklig att få komma till en specialist och få en bedömning. Så jag vet. Sen kämpar jag vidare. 

Nu är det lata dagar, smärtan finns där som vanligt men jag klarar mig hemma nu med smärtstillande och kärlek från min familj.

Fortsättning följer...

Kram/

Whiplashmamman


ANNONS
Av Sofia Eriksson - 18 oktober 2013 10:30

God förmiddag kära ni. Det är fredag och jag älskar fredagar. Det är lite extra mysigt på fredagar, långledigt med familjen, god mat, soffmys, tända ljus. Vi är dock väldiga livsnjutare i vår familj och myser egentligen lite extra alla dagar. Måndagar brukar vi ha måndagsmys, liksom för att fortsätta känslan efter helgen. Kanske ha pannkaksfest och blåsa upp några ballonger. Barnen får vika servetter i glasen. Det behövs inte så mycket för att sätta den där lilla guldkanten på vardagen. 

Men idag, denna fredag så mår jag verkligen inget vidare. Jag har inte kommit ur sängen mer än korta stunder, sen förra helgen! Mitt ansikte är bortdomnat, särskilt runt näsan, läpparna, ibland del av tungan också, kindbenen, tinningarna. Jag har extrem huvudvärk, som om huvudet ska sprängas, och så tinnitusen som tjuter högt, stressande och gör det svårt att koppla av och somna. Värk i bakhuvud, nackrosetten, ner mot halsryggen, axlarna, nyckelben en. Domnade händer som värmer. Pekfingrar o lillfingrarna värst. Smärtor i bröstrygg och bröstkorgen. Så. Akuten igen? Morfin? Hemma hjälper inga värktabletter. Men jag åker inte in till akuten, väntar, förklarar mig, väntar igen, osköna sängar, oförstående personal, stressade läkare. Och sen hemskickad. Det är ju inte så att min nackskada blir botad om jag uppsöker lasarettet. För då skulle jag behöva bli undersökt, och röntgas med rätt metod. Möjligt? Eh...NEJ. Så därför stannar jag hemma. Men smärtan gör mig ialla fall orolig. Har nåt mer hänt? Håller huvudet på att lossna från nacken? Det borde väl göra så här ont. ( vet att så är det förmodligen inte!) Ringer smärtkliniken. Men dom har "inga bra tips". Nähä? Då kanske man kan få prata med någon som har det då, eller? "Men du ska ju träffa läkaren om en månad". Jag kan vänta... Absolut, jag tar mitt lossnande huvud under armen och kommer om en månad...;)

Nåväl, idag börjar jag äta medicinen Lamotrigin. Jag känner att den kan ju knappast göra mig sämre nu. Har jätteont, är jättetrött och mår illa och är yr. Dåså. Och vart tog det positiva i mig vägen? Det finns här inom mig, ibland öser det bara in så mycket negativt så det försvinner för en stund. Men när allt lagt sig så reser jag mig igen, det positiva tar överhanden. För idag är det faktiskt fredsgsmys. Vare sig tvätten är vikt eller ens ren. Vi kommer ändå att samlas i soffan ikväll, hela familjen tillsammans, och prata om hur denna blåsiga höstdag varit. Vi kommer att äta lite chips och dricka nånting gott. Vi kommer att ha en härlig kväll. Trots allt. För idag är det fredag.

Stor kram på er,

/whiplashmamman

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 17 oktober 2013 10:31

Godmorgon!

Lyssnar på mig själv från gårdagens program i Karlavagnen där jag blev intervjuad av Pernilla Arvidsson. Så spännande och roligt det var! Men oj vad jag hade velat säga mer, dela med mig ännu mer av mina erfarenheter, berätta om bra och dåligt mottagande i vården, osv. Det känns som att vi nackskadade m fl är på väg att rivan en mur! Det har liksom i skymundan under många år gjorts studier och opererats och forskats kring whiplashrelaterade skador, skador på halsryggen, kotor, nerver osv. Och snart, snart måste väl vi få veta något resultat. Snart måste vi väl få slappna av och inte leta ihjäl oss efter specialister, slippa googla ordet whiplash och huvudvärk, nervpåverkan mm. Snart ger vår diagnos oss direkt och bra hjälp. Snart. Jag vill så gärna. Jag tror det så mycket.

Igår skrev jag ett mejl till den omtalade Hans Ericsson, neurokirurg vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Ska ringa honom nu och se om han fått mitt mejl och om det är möjligt att till honom skriva en egenremiss.

Har sedan i söndags inte kommit upp ur sängen, mer än korta stunder pga av extrem huvud- och nacksmärta. Värk i armarna och händerna samt magkatarr -känningar. Det känns som knivar i bröstkorg och bröstrygg. Jag har provat starka och receptbelagda smärtstillande men inget hjälper, mår bara illa och blir såsig. Det enda som hjälper LITE mot migränen ( el cervikogen huvudvärk som jag gissar) är Bamyl m koffein, brustablett. Jag brukar bli serverad de första två innan jag kliver upp ur sängen...


Idag regnar det på Öland, älskar regn. Jag blir lugn och rofylld. Jag tog på mig mina röda gummistövlar och gick med mina två yngsta döttrar till dagis, klev i alla vattenpölar vi kunde hitta. Lycka. Kärlek.


Avslutar detta blogginlägg med att tacka min familj och mina vänner för det stöd och den kärlek ni ger mig. Ni betyder ALLT. Mina barn ger mig pussar och kramar, min make ger mig kärlek och stöd, mina föräldrar och syskon finns alltid där, mina vänner skrattar med mig, fikar med mig, hjälper mig. Tänk att jag har en alldeles egen Inredningsfru som alltid piggar upp, städar, gör fint och piffar i mitt hem.

http://inredningsfrun.elsasentourage.se/okategoriserade/vad-som-i-slutandan-betyder-nagot

Jag saknar inget ( förutom en frisk nacke) men man kan ju inte få allt här i världen;))

Kram 

/whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 15 oktober 2013 15:37

Kära läsare, kämpare, sjukskrivna, utförsäkrade, ledsna, glada och tappra människor där ute. Tack för alla fina kommentarer och tips ni skickar!! Är mer än tacksam, har bara inte haft ork och kraft att skriva. Inte heller ro. Det har varit en stressig och värkig period. Men nu ska jag skriva lite grann så ni vet att jag lever, att jag fortfarande kämpar och aldrig tänker ge upp.

I all smärta och hopplöshet så skiner en härlig höstsol och bladen har ljuvliga färger och det luktar gott. Höst. Mina älskade ungar och make finns här hela tiden, dom betyder allt. Min familj ( alla i min stora familj) betyder allt. Mina vänner. Oj vilka vänner jag har, de hämtar mina barn på dagis och i skolan när min värk tvingar mig kvar i sängen, de kommer med blommor, de kör barnen till deras aktiviteter osv. De ska få veta hur värdefulla de är.

I slutet av sommaren hade jag och min husläkare, mina handläggare på FK samt AF ett möte, i vilket vi bestämde att jag skulle börja arbetsträna. Min läkare var inte direkt positiv till detta, jag själv förstod nog egentligen inte hur det skulle kunna fungera men eftersom jag ändå inte ska kunna bli bättre ( enligt diagnos och läkaruttalanden ) så tänkte jag att vi provar.Jag vill ju så gärna... Jag kämpade, gav det några veckor, hade tänkt ge det några månader men misslyckandet blev snabbt ett faktum. 2 timmar 2 dagar i veckan medförde ökad smärta, mer stelhet, mer stress, långa dagar. Jag låg dagarna mellan de korta små passen. Och det var absolut inga tunga eller jobbiga uppgifter- Det bara gick inte. Ledsamt. Ville så gärna vara "normal" och ha ett arbete och arbetskamrater.

Jag är från och med idag helt sjukskriven igen.

Har skrivit ett brev och bett min smärtläkare att remittera mig till Uppsala Akademiska Sjukhus. Till exempelvis Thorsten Gordh. Ska även träffa kirurg Åke Nyström för en bedömning och diskussion för eventuell operation. Vill ha en remiss från mitt hemlandsting. Har många gånger bett att få bli remitterad till specialist men blivit nekad. Man kan heller inte skriva egenremisser till specialister. Så denna gång skrev jag ett långt brev- där jag beskriver min frustration över min situation och hur mitt liv och min vardag faktiskt ser ut och skickar även en kopia till patientnämnden. En trevlig kvinna på patientnämnden ringde upp mig och berättade att hon ringer upp mitt sjukhus verksamhetschef. Sedan måste deras svar på mitt brev gå även till dem. Tog några dagar och nu har jag tider för att träffa mitt smärtteam igen samt överläkaren och verksamhetschefen. Bra början. Efter det besöket, och mötet med kirurg så ska jag, min husläkare samt handläggarna på FK samt AF träffas igen för att besluta hur vi går vidare utifrån min situation. 

Den 8 november ska jag och min käre make åka till Stockholm och delta i seminariet om "svåra besvär efter nackskador'. Många specialister kommer att föreläsa där, bla Tomas Timander samt Jan Lidbeck. Har ni inte hört hans föreläsning så kolla in den på YouTube! Skrämmande! 

Vill ni veta mer om seminariet så kolla på www.trigger-punkt.se

Ang min vardag och min värk så bara orkar jag inte beskriva den nu...men i nästa inlägg ska jag skriva mer.

PS.

Lyssna på mig i Karlavagnen imorgon kl 23 om ni är vakna. Jag får se till att sova lång middag...

DS.

Kramar,

Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 25 augusti 2013 18:34

På fredagen låg jag, kom inte upp ur sängen p g a fruktansvärd smärta i nacken, armarna och händerna. Huvudvärk som påminner om migrän, mår illa och är yr. Jag känner på mig vart det här barkar... Mot akuten för akut smärtlindring. MEN, minns ju hur hemskt det var sist ( se tidigare inlägg) och orkar inte genomgå den resan igen utan bestämmer mig för att själv medicinerna med den smärtlindring jag har. Ny tillfällig smärtlindring jag fått från min läkare i Västervik, Ketogan. Tog två sådana under gårdagen. Hemsk men den gjorde nytta. Blev groggy, jätteyr och sluddrade och somnade. Smärtan avtog men kom tillbaka då medicinen gick ur kroppen. Nu äter jag panodil och diklofenak. Allt för att mota och hålla värken nere... Har en förkylning i kroppen och då blir min smärta alltid värre, tinnitus högre osv. Central censitisering. Innan denna omgång av överjäklig värk bröt ut hade jag en vecka med kraftig neuropatisk smärta i min högra hand, armbåge och vissa delar av armen. Fruktansvärt obehagligt. Idag orkade jag åka med familjen in till stan och gå på bio, Alfons Åberg, nu hemma helt slut. I veckan blir det mycket vila. Ska påbörja en ny kur av medicin, hade bestämt mig för att inte äta fler mediciner men vad kan jag göra. Får ju ingen fungerande vardag utan medicin. Jag gör allt för att få leva, ha en vardag och vara med min familj och mina vänner. Allt.Kram Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 23 augusti 2013 09:40

Tre viktiga komponenter i mitt liv för tillfället. Och som tur är, tre väldigt bra och snälla komponenter:) jag lider fruktansvärt med alla som inte blir rättvist behandlade och som nekas hjälp. Jag har tur som har en vänlig och förstående handläggare på försäkringskassan som följt mig och hjälpt mig sedan olyckan. I onsdags fick jag dessutom träffa en väldigt lugn, tillmötesgående och bra man från arbetsförmedlingen. Som vanligt kommer jag dit, väl förberedd precis som om jag skulle hålla i mötet och ha svar på alla frågor som rör min arbetsprövning, hur den ska se ut och hur det kommer att gå. Jag vet, kontrollfreak. Men det var ett möte där jag fick presentera mig kort, och sedan ska vi ha ett nytt möte 6 september där vi kommer att diskutera vart jag ska vara. Hade väldigt svårt att sitta på en hård stol, värkte så i nacke, huvud, axlar, innanför nyckelben en och dessutom var jag så trött efter många dagar av väldig smärta. Han lovade mig en skönare stol nästa gång. Och att jag själv får tala om hur det känns, om jag vill pausa el ställa mig upp osv. Att det ska vara så svårt, jag tänker alltid att jag nog ska kunna stå ut. Inte har väl nån tid med mitt Gnäll om att det gör ont ( typ skitontsåjagsnartgårsönder). Men visst bryr som sig:) Apropå sköna stolar så var det precis det världens coolaste psykolog i Västervik hade. Gröna, mjuka, djupa, med nackstöd. Bästa. Jag berömde och tackade och han berättade hur många i Landstinget som varit på honom angående hans beställnig av fåtöljerna. De hade erbjudit honom dator, kontorsstol mm men han valde nåt bättre och viktigare;) vi pratade länge, han lyssnade, skrattade och berättade även egna historier. Ett fantastiskt samtal, givande och intressant. Men också utmattande. Min kära mor som kört mig, väntade utanför och istället för lunch så tog vi en glass innan jag skulle träffa min arbetsterapeut. Henne gillar jag! Vi kan skämta, vilket jag tycker är viktigt. Måste kunna skratta!! Vi pratade om arbetsprövning som komma skall. Jag förklarade min oro, stress, förväntningar och förhoppningar, prestationsångest mm. Vi satte upp mål. Jag fick skriva ner. Efter en stund var jag tvungen att ställa mig upp, smärtan gjorde att jag inte kunde sitta kvar. Efter 20 minuter av tänkande, diskuterande och skrivande var jag svimfärdig och yr och hade extrem smärta i nacken och höger arm och hand var kraftigt sömnad och brännande. Jag fick sätta mig ner. Helt slut... Vi avslutade och sedan gick mamma och jag till vårt favoritställe i Västervik, Pizzeria Morella. Somnade mellan mina underbara döttrar och ligger ännu kvar i sängen. Idag blir en lugn dag. Kram/ Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 15 augusti 2013 18:43

Luften känns annorlunda nu, härligt lätt att andas in. Mysigt att få ta på sig en jacka på morgonen. Skönt att promenera en kort runda på kvällen, rensa tankarna, andas in och andas ut. För att andas, det är ju en självklarhet, men att andas på rätt sätt kan vara svårt, speciellt om man känner sig stressad. Jag är heltidssjukskriven. Ändå finns det faktorer i mitt liv som stressar. Antagligen är det likadant för många människor vare sig dom är sjukskrivna eller arbetar. Sedan är det ju det här med att hantera stressen. Hur man kan undvika att må dåligt av stressen. Jag har gått till en psykolog och fått KBT, kognitiv beteendeterapi. Det tog ett tag men jag lärde mig så mycket om att hantera stressen, hålla saker och ting på avstånd och kunna må så mycket bättre utan stress, ångest och oro. Efter bil olyckan har det förstås varit tufft, ledsamt, sorgligt, mardrömslikt osv, men jag har även känt tacksamhet för att jag lever, jag ser positivt på saker, är nöjd med min tillvaro och lycklig. Ibland krockar dessa två "sidor", precis som att jag känner mig som 2 personer. Sofia och whiplashmamman. Den ena är glad, nyfiken, positiv, vill, kan, vågar, älskar... Den andra har värk, smärta, ligger med migränattacker, är stel, har svårt att röra sig, orkar inte, kan inte lika mycket, vill inte lika mycket, osv. Nå, vem ska jag vara. Sofian orkar jag vara ibland, ett tag, innan whiplashmamman tar över och brottar omkull mig. Idag är jag lite nedstämd och nervös, känner längtan och ångest efter nästa vecka då jag ska på ytterligare ett möte. Vi ska diskutera arbete, arbetsträning. Innerst inne vet jag att det handlar om små korta stunder på en arbetsplats för att se hur långa pass jag orkar och vilka arbetsuppgifter jag klarar av. Under en längre period. Det ska vara hållbart i längden. Ändå tror jag visst att jag ska ut nu och göra karriär, jobba. Vilket är ohållbart. Och omöjligt. Och det gör mig ju sorgsen. I huvudet är jag Sofian men i kroppen är jag whiplashmamman. Hur ska vi komma överens?

Av Sofia Eriksson - 14 augusti 2013 22:10

...orkar jag med min värk och somliga dagar är det verkligen skittufft. Ständigt känns det som om jag måste förklara mig, att jag måste beskriva den jädra smärtutbredning jag har.Jag har ALLTID ont. Jag har ALLTID tinnitus. Jag är ALLTID yr, och ibland illamående. Det gör ont i nedre delen av min nacke, ut i axlarna, bröst benen, nyckelbenen, händerna. Osv osv. Somliga dagar är jobbiga-re. Kram från en stressad, frustrerad whiplashmamma med prestationsångest.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ whiplashmamman med Blogkeen
Följ whiplashmamman med Bloglovin'

Whiplashmamman


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se