Alla inlägg under januari 2013

Av Sofia Eriksson - 31 januari 2013 20:45

Lördag kvällen tillbringades inte på galen med jobbet utan i ett akut rum på Kalmar lasarett. Dock fortfarande klädd i festblåsan och med allt smink kvar, dessvärre under ögonen efter spolningen i ambulansen. Undersökningar, röntgen, polisförhör. Värken sprider sig från nacken ut i axlarna och i ena armen känns det som sockerdricka. Jag hade hört talas om whiplash. Hoppades att detta inte skulle bli något sådant. Sent den kvällen fick jag åka hem. Pappa körde och han var så rädd att jag skulle vara rädd. Men där och då kände jag mig trygg och lugn. Rädslan att åka bil kom långt senare. Dagen därpå är jag stel. Ledsen. Pratar mycket med familj och vänner om det som hänt. Besöker vårdcentralen efter några dagar pga ökad värk och får starka smärtstillande utskrivet. Efter en vecka domnar fötterna. Efter ytterligare en vecka är ena ansiktshalvan bortdomnad och därmed börjar min långa besökssvit på akuten och andra vårdinrättningar. Jag söker information, specialistläkare, läser om nackskadades berättelser och tips, undrar om jag har andra sjukdommar. Jag har svårt att förstå att en stukad nacke kan ge så många olika symptom och bekymmer. Så mycket värk. Den här typen av problematik är helt fel för mej. Jag är en aktiv, snabb, pigg, glad, ung kvinna med noll tålamod. Vill ha svar nu. Vill veta exakt vad som är fel, hitta nån som kan fixa det och bli bra på en gång. I alla fall ha en plan, delmål och se målet där framme. Se mig frisk. Jag är föräldraledig men jobbar extra i butik vilket jag efter olyckan försöker fortsätta med trots perioder med sjukskrivning. I maj 2012 sjukskriver min husläkare mej helt. Jag har så ont och efter bara tre timmar på jobbet blir jag liggande med kraftig värk i huvud och nacke samt domningar i armar och händer. Det går alltså inte att fortsätta jobba. Är fortfarande helt sjukskriven och varken jag eller läkarna vet om jag nånsin kommer att kunna jobba igen. Men jag är en livsnjutare som tar dagen och livet som det kommer. Särskilt efter bil olyckan. För den kvällen kunde allt slutat mycket värre. MEN. Det gjorde det inte. Jag är här, jag lever, jag har mina underbara döttrar som jag älskar så det sjunger i hjärtat, och min fantastiske make och vi lever här och nu. Jag är här och nu:)God kväll alla kära Ni.

Av Sofia Eriksson - 30 januari 2013 21:43

Varför jag kallar mig Whiplashhmamman är ju inte så svårt att lista ut. Jag är en mamma med kronisk WAD, whiplash associatet disorder. Mitt liv förändrades 2011.Den lördagen skulle jag på julbord med jobbet och den här gången skulle varken jag eller min kollega köra som vi brukar, utan vi hade ordnat skjuts med en vän. Vid en trevägskorsning missar vår förare att vi har rött ljus. Från höger har den äldre mannen grönt ljus. Jag satt som passagerare i framsätet och pratade med min kollega som satt bak. När jag vänder mig fram ser jag att vi är farligt nära en bil och hinner tänka två tankar; *så nära vi är den där bilen! När jag kommer hem ska jag berätta att vi var nära att krocka ( för det kommer vi ju inte att göra!!) och sen tänkte jag * shit nu smäller vi ordentligt. Jag tänkte på mina barn, att jag absolut inte får dö ifrån dem. Jag satt trångt och långt fram eftersom jag hade en bilbarnstol bakom mej. Jag gömde ansiktet i händerna och kände mej trygg. Allt kändes overkligt. Jag hörde aldrig någon smäll. Jag svimmade. Jag vaknar upp och förstår att jag lever. Det värker, bultar och spänner konstigt i ansiktet. Jag ser min vän stå mitt i vägkorsningen och hör henne hysteriskt skrika: - körde jag mot rött?, jag kunde ha dödat er allihop! Jag går ur bilen för att gå och trösta henne, men när jag lyfter mina armar för att krama om henne kommer jag på hur ont jag har. En olustig känsla infinner sig. En känsla av irritation. Jag känner att jag måste ta hand om mej själv istället, det värker i ansiktet och i handen. Jag ringer 112. Jag skakar och vet inte vad jag säger. Jag närmar mej ett chock tillstånd. I ambulansen får jag ligga ner. Jag mår illa. Jag blir spolad i ögonen eftersom airbagen lösts ut och pulvret är visst inte så bra att få i ögonen. Vill inte prata med nån. Får nackkrage. Pratar med min man. Blir ledsen och får nästan panik när jag berättar att jag tänkte på barnen innan det small. Får ett eget rum. Ringer mor och far som genast kommer. Min käre make får stanna hemma hos våra tre sovande prinsessor.I den här bloggen kommer jag att dela med mig av det som hänt sedan den 10 december 2011.Min resa som började då, som ännu pågår, vilka vägar jag tagit och kommer att ta när det handlar om rehabilitering, medicinering och alternativa metoder. Jag kommer att skriva om hur min vardag och mitt livet ser ut efter olyckan.nhur jag och min käre make får allt att fungera, och hur det blir när det inte fungerar. Jag hoppas genom denna blogg få kontakt med andra nackskadade men även beskriva situationen för alla ni andra.Men mer blir det inte idag. Finns ingen möjlighet att kunna skriva långa stycken åt gången, tur att jag för dagbok...kopiera...och klistra in;)Kram på Er och god natt!

Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<<
Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Whiplashmamman


Skapa flashcards