Alla inlägg under maj 2015

Av Sofia Eriksson - 31 maj 2015 22:38



  Agnes och Meja hemma i köket och busar. 


Lova Bus...

  Agnes och Lova sminkar sig själva och mig. Fantastiskt resultat! Själv kunde jag inte använda mascara förrän på högstadiet;)


      Agnes, vår fina trio och så en bild från Agnes 9 års-kalas.

Nu har jag övat mig på att infoga bilder och text.

Nästa gång kommer lite bilder från min senaste nackoperation.

Kram

/Whiplashmamman









Av Sofia Eriksson - 31 maj 2015 22:07

Kära Ni,

grattis alla mammor på Vår dag idag! Hoppas att ni haft en fin dag med nära och kära. Jag vaknade av dans och morsdag-sång av de 2 äldsta döttrarna, minsta prinsessan låg redan mellan mig och maken;) Jag fick fina brev, god frukost samt ett vackert vitt nyckelskåp. Efter frukosten la jag mig på sängen en stund. Är så trött och har väldigt ont. Nu sitter smärtan högt upp i nacken, och strålar ut vid höger nyckelben, armen och handen värker, ilar och domnar. Även vänster hand domnar. Jag har hög jobbig tinnitus, vilket gör mig yr och trött. Jag har en svag huvudvärk, långt ifrån hur den var innan operationen, men ändå huvudvärk. Men jag samtalar med Åke och då blir jag alltid lugnare.


I ärlighetens namn är jag rätt låg, och min smärtsituation känns jäkligt hopplös. VET att det gått kort tid efter operationen och jag VET att jag behöver lång tid att läka och låta alla nerver hitta tillrätta och lugna sig osv... Men jag känner ju som jag känner och att Landstinget inte gör ett skit för att hjälpa mig (och alla andra i min situation) varken ekonomiskt eller genom att ge mig vård, gör mig så arg och frustrerad. Samtidigt tar tröttheten över och då kommer den där känslan av hopplöshet över mig... Men jag får helt enkelt ta en paus. Ladda mina batterier och ta en dag i taget. 


Känslorna trängs i mitt huvud, en dialog mellan känsla och förnuft. Känslan är ledsamhet, smärta, oro, frustration medan förnuftet säger ta det lugnt, släpp alla mpsten, förväntningar och förhoppningar.Jag och min kropp behöver tid och vila. Kropp och själ behöver få läka i lugn ch ro. 


Jag kommer att börja lägga in bilder i min blogg efter ett tips från min kära väninna Cina. Och visst har hon rätt, det är trevligt att få in lite bilder i all text!


Ha en trevlig kväll,

kram

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 28 maj 2015 22:43

God kväll, eller egentligen god natt kära ni,

Klockan är mycket men jag känner att jag vill skriva några rader innan jag somnar.

Delar av mig sover ju redan, såsom vänster fot, vänster hand med tillhörande pekfinger och långfinger, höger hand med samma fingrar. Armen ända upp till nyckelbenet och även vänstra ansiktshalvan.

Jag har lite huvudvärk men den lugnar sig betydligt med diklofenak och alvedon.

Innan operationen åt jag lamotrigin 100 mg morgon och 100 mg kväll, vilket Åke bad mig att trappa ner och sluta med. Nu tar jag bara alvedon vid behov och lägger för tillfället till diklofenak. Om det skulle bli för jäkligt så har jag stesolid att ta. Det bryter smärtspiralen.


Jag har legat i 2 dagar nu efter trippen till Linköping. Men ikväll var det vårfest på skolan för barnen och vi gick hela familjen. Det var musik, fika och fiskdamm mm. Vi såg knappt till tjejerna för de sprang omkrng och lekte med sina kompisar!

När vi gick hem var jag så stickig och domnad i min fot och händerna, yr och trött. Men nu ligger jag nerbäddad i sköna sängen! 

Planer för morgondagen är mycket vila, träffa goda vänner och pussa på min familj;) Lova ska inviga sin nya chokladfondue... det blir härligt fredagsmys det!

God natt,

/Whiplashmamman 

Av Sofia Eriksson - 27 maj 2015 19:23

Kära ni,

Jag sitter här på sängen med min älskade Agnes. Min äldsta dotter. Min lilla ängel. Hon sprider glädje och kärlek omkring sig och hon sjunger och dansar vart hon än går. Imorgon är det vårfest på skolan och då ska Agnes ha dansuppvisning med några kompisar. Lova och Meja ser på film och äter popcorn, vi har alltså onsdagsmys. Man ska ha mys och gos och kärlek varje dag. Agnes tillägger i skrivande stund att det är väldigt viktigt att tänka på andra och inte bara på sig själv. Detta kan underlätta när man som jag lever med värk, ibland undrar min omgivning hur jag orkar, hur jag kan vara så glad och varför jag ser så pigg ut.

Även om jag själv anser att jag ser lika trött ut som jag känner mig så är svaret enkelt: Min familj. Mina vänner. De finns här med mig, för mig och omkring mig. Jag är otroligt tacksam. Till och med min läkare har påpekat att jag alltid låter pigg och glad i telefonen när han ringer och då blir det ju komiskt när jag med sådan röst talar om hur eländigt jag mår...jag förklarar helt enkelt att jag låter så, det är mitt sätt att prata och det ändras inte beroende på hur jag mår. 

Igår var jag i Linköping och mina kära vän Linda körde mig. Det blev en trevlig roadtrip med kaffepaus vid en sjö på vägen upp och lite shopping på vägen hem.

På Addoc Hospital tog Åke emot mig och vi pratade lite om hur tiden efter operationen varit. Åke har ringt mig varje dag sedan jag kom hem från Linköping. Det är fantastiskt. Han går ronden. Känner mig otroligt trygg och omhändertagen. Att få uppleva en sådan här empatisk, kunnig och trevlig läkare är få förunnat- även om väldigt många haft förmånen att ha blivit opererade av honom.

Vad mig beträffar gäller nu följande. Jag har känt viss förbättring men dock kvarstår en del problem i nacke, huvud, tinnitus samt domningar. 6 månaders konvalecenstid gäller efter ett sådant här ingrepp jag gjort. När ett år har gått kan man med säkerhet veta slutresultat.

Framöver kommer således ett beslut om vidare kirurgi att tas. I dagsläget är det för tidigt. Jag får inte anstränga mig eller lyfta. Jag ska släppa alla måsten. Jag ska ta dagen som den kommer, och den kommer med största sannolikhet som vanligt att se lite olika ut. Jag kommer förmodligen att ha bra dagar med mer energi och mindre smärta och jag kommer förmodligen att ha sämre dagar då jag är sängliggandes. Så är min verklighet.

Just nu håller jag på att anpassa mig till mitt liv. Ända sedan olyckan har jag letat efter hjälp, efter bra läkare, och förstås ordnat med alla papper och haft regelbunden kontakt med husläkaren, försäkringskassan och försäkringsbolaget.

Jag har liksom alltid varit på väg mot något. Mot att bli bättre. Nu är det dags att bara vara. Just nu kan varken jag eller någon annan göra någonting mer. Jag är nyopererad. Igen. Jag opererades i december förra året också. Nu ska kroppen ta igen sig och om ett år kan man se slutresultatet. Mer än så finns inte att säga! Jag vill tacka från djupet av mitt hjärta för allt stöd och alla lyckohälsningar.

Kram på er

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 19 maj 2015 12:28

Kära läsare!

Idag fyller vår mellandotter 7 år och givetvis gick vi upp tidigt och sjöng för henne och öste presenter över henne!! Jag vaknade med huvudvärk och yrsel, men stapplade upp och la mig hos Lova. Peter bar frukostbrickan och Agnes och Meja bar presenter.

Hur mycket jag än vill krypa ur mitt skinn och min kropp just nu så vill jag ändå stanna kvar i den, vara här med min familj och mina vänner. Jag känner också en enorm tacksamhet och ett lugn över att ha docent Åke Nyström i mitt liv. Tänk om alla eller åtminstone fler läkare var som honom! Han har ringt varje dag sedan jag kom hem efter operationen. Han är helt fantastisk, kan och vet så mycket, bryr sig om mig och alla sina patienter...man tror inte att det är sant.

På tisdag ska jag tillbaka till Linköping och träffa honom igen, för återbesök men också för vidare utredning. Jag har ju sedan bilolyckan varit domnad i områdena ansikte, armar och händer, ibland även ben och fötter. Dessa symptom har drastiskt ökat efter operationen. Teorier om varför samt eventuella diagnoser finns men jag avvaktar att skriva mer innan jag vet mer.

Tills vidare ligger jag och vilar, tar igen mig, njuter av mina barn, äter chips och dipp när jag inte mår för illa och ser massa skräp på tvn...

Kram

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 12 maj 2015 21:36

Kära Ni,

jag kan inte med ord beskriva den glädje och tacksamhet jag känner inför Er alla som tänkt på mig dessa dagar, som skickat meddelanden och hejarrop! Det betyder så oerhört mycket.

I lördags och söndags träffade vi, alltså min käre make Peter och jag, dr Åke Nyström på Addoc Hospital. Vi pratade, han undersökte mig och dokumenterade min rörelseförmåga och styrka.

Jag fick vrida huvudet åt sidorna och försöka titta över axeln, titta upp i taket och försöka lägga huvudet bak på ryggen samt titta ner i bröstet. Allt detta med uselt resultat förstås, extremt liten rörelseförmåga. Styrkan bedömdes genom att jag skulle hålla emot då Åke tryckte mot mina armar och händer samt fingrar. Svag, speciellt på vänster sida, detta är sedan tidigare konstaterat av flera läkare.

Min vänstra sida har varit den värre. Därefter tryckte Åke på mina triggerpunkter, alltså mina punkter som min smärta antas komma ifrån. När han hittat rätt med min hjälp sätts en spruta där med bedövningsmedel. Ibland sätter han in sprutan en bit och letar tills jag definitivt känner att han är på rätt ställe. Då sprutas bedövningsmedlet in. Dag 1 sattes 3 sprutor och dag 2 sattes 4 sprutor. Min huvudvärk samt smärta minskar drastiskt under en stund, min tinnitus försvinner och min rörelseförmåga och styrka förbättras även under denna stund då bedövningsmedlet verkar. Jag får även gapa så stort jag kan, jag och många whiplashskadade har kraftig smärta i käkar och därför svårt att gapa. Jag kunde gapa ok, men har ofta ont och kramp i käkarna, speciellt då jag äter eller pratat. Då den sista sprutan dag 2 satt, sjönk mitt blodtryck och jag blev domnad från tungan och resten ut igenom kroppen och fick lägga mig på britsen.

Jag är så extremt känslig för mediciner, då även bedövningsmedlet i denna lilla dos. Dessutom var jag självklart lite nervös och kroppen och känslorna och medicinen fick mig på fall helt enkelt. Huvudet mellan knäna och lukta på handsprit fick mig på fötter igen.

Åke hade nu tagit beslut om hur min operation skulle se ut. Han visste vart han skulle sätta kniven, han förklarade att han öppnar ett fönster, och därifrån når ett ganska stort område. På mig skulle han öppna 2 fönster, på sidorna om nacken. Detta kändes bra och tryggt, som alltid hos Åke. Lugna, trygga och snälla Åke. Dr Åke Nyström som opererat whiplashpatienter i snart 30 år tillsammans med sin fantastiska fru Elisabeth. Hon är narkosläkare och skulle också vara med under min operation. Söndag eftermiddag var jag förstås helt slut, full av tankar men ändå alldeles tom. I hjärtat var jag inte nervös men kroppen fick då och då hjärtklappning. Duschade med bakteriedödande tvål och gick till sängs.

På måndag morgon skulle vi komma upp på Addoc kl 07.30 Jag fick inte äta frukost, bara dricka lite klar vätska. Vaknade jättehungrig bara för det... Men drack lite vatten, tog en till dusch med tvålen och sedan gick vi upp. Åke kikar fram och vinkar in mig, Han är operationsklädd i blåa mjuka kläder och vita träskor. Totte, en pratglad sköterska tog så fint emot mig och visade mig vart jag skulle byta om. Rosa sköna foppatofflor till vita långa tubsockor samt det traditionella nattlinnet som skulle ha knäppningen bak. Sen fick jag en morgonrock i fleece.

Åke kommer och sätter sig hos mig och frågar hur jag mår, om jag är redo. Mitt svar är självklart. Jag är så redo. Och lite nervös, vilket vore konstigt om jag inte var. Totte sätter nål.

Vi går sedan in i operationssalen och Åke sätter på musik, det gillar jag. Jag blir ompysslad, alla är så fantastiska, jag ska sitta bekvämt och inte frysa osv. Då vi börjar så får jag smärtstillande rakt in i blodet och även om de tar lite i taget så är jag som tidigare nämt extremt känslig. Så jag tuppar av, ser sedan Elisabeth framför mig och ser att hon säger nåt men jag kan inte höra eller fatta något av det, försöker säga nåt men min mun får bara fram ett dregligt ;vaa?;... Men vips är jag tillbaka och fokuserad och vill inte ha sådant smärtstillande! Jag blir lokalbedövad i huden, och sedan är operationen igång.

Under operationen får jag prova att sträcka upp armarna och vrida på huvudet. Allt går bra. Operationsteamet är toppen och musiken är trevlig. Jag känner mig stark och fokuserad, jag har knappt något smärtstillande och då och då skrattar jag fast det kan göra skitont- för sån är jag. Då vi syr ihop såren börjar tröttheten komma. Och känslorna. Och frågorna. Hur blir det nu, är jag bra nu, hur bra är jag, kan jag sova en stund, kommer det göra ont att ligga ner, kan jag ligga på sidan? Jag blir avtvättad och får lägga mig på en säng och blir omstoppad med ett jättevarmt täcke. Sedan blir jag körd till uppvaket. Peter kommer och sitter hos mig en stund, Åke och hans fru kommer och pratar. Sen vill jag sova. Sen äta lite och dricka. Efter ett tag blir jag svimfärdig. Sover lite till. Pratar med äldsta dottern. 

Jag får smärtstillande, har huvudvärk. Vill inte ha det.

På kvällen är vi tillbaka på hotellrummet, två våningar ner i samma byggnad. Lite svårt att sova, vet inte hur jag ska ligga, ömmar lite vid såren, svider, huvudvärk. Tar smärtstillande.

Träffade Åke imorse. Undersöker, fotograferar och pratar. Kramar om. Vi kör hem. Åke ringer och frågar om resan gått bra och hur allt känns. Jag berättar. Berättar att jag inte riktigt vet, att jag är extremt trött, att jag är gråtfärdig, illamående. Han berättar att det är väldigt vanligt. Han förklarar att det är viktigt att nu ta det väldigt lugnt en tid, att vänta och se hur jag kommer att må och hur kroppen kommer att reagera. Så det är precis vad jag ska göra!

Nu kommer jag att ägna mig åt mig själv och min familj. Det kommer dröja ett tag till nästa blogginlägg. Nu ska jag landa fysiskt och psykiskt. Än så länge vet vi inte slutresultatet men jag räknar med att framöver få tillbaka ett värdigt liv. Nu gäller det att skynda långsamt.

Stor kram

/Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 9 maj 2015 18:25

God kväll,

En liten hälsning från Linköping. Idag kom vi hit, jag och min älskade make. Vi har i em träffat Åke Nyström, den fantastiske läkare som på måndag ska operera min nacke. Först pratade vi religion, träffade även en man som också ska opereras.  Sedan blev det undersökning,  Åke testade min styrka i händer och armar. Jag är väldigt svag, särskilt på min vänstra sida. Jag fick sträcka upp armarna, vrida huvudet åt sidorna och upp och ner.  Dålig rörelse. Fick sedan sprutor som sist. Gör ju riktigt jäkla ont, bedövningsmedel sprutas in i mina triggerpunkter, dvs de områden vi misstänker att smärtan kommer ifrån. Tre ställen idag. Nära C7, liiite till vänster samt 2 ställen till som jag inte minns namnen på så jag får återkomma med det. Sakta avtar huvudvärk och tinnitus ( kom tillbaka efter ca 45 min-1 timma). Gör om provet i rörelseförmåga och styrka. Väsentligt bättre och starkare! Framför allt reagerar händer och armar INTE som de brukar göra efter någon ansträngning- nämligen en explosiv smärta och strålning i händerna/armarna direkt i anslutning till ansträngningen, ex öppna en burk osv. Märklig härlig känsla.  Jag kände mig stark. Då jag skulle luta huvudet bakåt, titta i taket började jag nästan gråta.  Jag vågade inte.  Har inte kunnat göra det på så länge och det gör ju eg så ont. Åke hjälpte mig, höll handen bakom och tog emot huvudet. Då gick det bra. 

Nu är jag så trött. Ont. Förväntansfull. Tacksam. Ja, känslorna är många. 

Imorgon ny träff med Dr Nyström och på måndag kl 07.00 kör vi igång...

Fortsättning följer. ..

Kram

/

Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 8 maj 2015 08:39

...till Linköping...imorgon bitti.

Mina kära föräldrar ska bo hos oss med våra älsklingar! Känns som att vi alla är redo nu. På riktigt. Jag känner mig helt lugn nu, antagligen för att jag lagt all fokus på barnen och då särskilt på Agnes som haft det jobbigt med att jag ska åka. Dessutom är det mycket tjafs och bråk i hennes klass mellan tjejerna. Väldigt sorgligt, att det ska börja så tidigt!!

Nåväl. Som förälder kan man stötta, puscha, ha en bra dialog med barnen och med lärarna. Lägga sig i, fråga, visa att man ser och hör och bryr sig. Hjälpa sina barn till god självkänsla och en inre styrka, att tänka själva, känna efter i hjärtat vad som är rätt och fel, att våga gå sin egen väg.

Svårt! Även för oss vuxna... Brukar tänka att vi vet så lite om våra medmänniskor så va ska alla vara snälla mot varandra. Vi är på jorden så kort tid. Inte ska vi slösa bort den tiden på negativa tankar, osämja och elakheter! Le mot varandra, säg hej, hjälp en medmänniska. Njut av dagen idag.


Nu sitter jag och Meja i soffan och äter frukost. Det gör vi  veckoran när jag orkar lämna på dagis. Ibland får Peter lämna alla 3 barn, om jag inte kommer upp! Jag dricker kaffe, ligger här med datorn i knät, Meja äter gröt och ser på barnprogram. Utanför skiner solen och det är fredag. 

Ikväll ska jag packa. Vad tar man med? Vet ju inte riktigt hur länge jag blir kvar i Linköping...

Den här gången känns det så tryggt. Jag vet att jag är i så goda händer, hos en läkare som bryr sig om mig och som vill hjälpa mig.

Det blir inte som i Uppsala när jag måste gå hem samma dag. Fick be om att få ligga kvar en stund och sova efter operationen i Uppsala för jag var så trött och omtumlad. Jag hade så fruktansvärt ont och allt jag fick veta var att jag skulle ta alvedon. Det var ju helt orimligt. Och när 7 veckor gått och Uppsala ringde upp och jag berättade att jag inte blivit bättre över huvud taget konstaterades endast att -Jaha, det var ju synd. Nu får jag lära mig leva med smärtan. Igen. Tack...

Nej, nu hos dr Åke blir det skillnad. Efter operationen vill han att jag ska vara kvar minst 2 dagar. Känns tryggt. Packning då...sköna kläder, mediciner, kuddar, nackkuddar, och fler kuddar;)

I eftermiddag blir det mys med barnen, fredagsmys i soffan och sen hoppas jag att jag kan sova inatt!!

Önskar er alla en trevlig fredag och helg,

jag kommer att skriva så fort jag orkar! Även om det kanske blir korta inlägg;)


Kram

/Whiplashmamman

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Whiplashmamman


Skapa flashcards