Alla inlägg under september 2014

Av Sofia Eriksson - 21 september 2014 21:46

Tack alla ni som skriver till mig, och förlåt om jag inte svarat er alla...

Vi är många med samma typ av skada, samma typ av smärta och alla verkar vi få slåss för hjälp och vård. Hur kan detta vara möjligt? Att vissa inte ens blir betrodda? Att det finns läkare som på allvar inte tror att det finns NÅT att göra för att dämpa eller kanske helt bota oss.


I Uppsala på Akademiska Sjukhuset opererar nu Hans Ericsson och Leif Anderberg whiplashskadade. Har beskrivit operationen i ett tidigare blogginlägg. För att få vara med i studien krävs först en remiss för att få träffa neurokirurgi Hans Ericsson, ett vanligt läkarebesök som vilken patient som helst har rätt att få. Han bedövar på olika triggerpunkter i bakhuvudet för att sedan se om smärtan i huvud och nacke minskar. Efter det gör han en bedömning om man får vara med i studien eller ej. Vidare blir man lottad tillantingen operation eller sjukgymnastik. Jag är lottad till operation. Jag lände tydligt hur min huvudvärk i stort sett försvann efter bedövningen, pigg och rätt smärtfri en stund. Detta var för ett år sedan. Sedan dess har jag kämpat och tjatat för att få mitt landsting att skriva en specialistvårdsremiss. De nekar. Jag har ju vänt mig till smärtläkarna i Västervik och verksamhetschefen på ortoped avdelningen i Kalmar. Min husläkare får inte skriva en sådan remiss men han skrev och bad ortopedchefen se över detta och hjälpa mig. Svaret blev ändå nej.i februari, då jag länge bett om att få träffa en ny specialiserad smärtläkare för en second opinion ( eftersom Västerviks läkare med team hävdar att de inte kan göra mer för mig, att det inte finns mer att göra varken där eller någon annanstans i Sverige och att det var ju otur att mediciner inte hjälper mig men att nu får jag lära mig att leva med detta) hjälpte patientnämnden mig. Då fick jag svar på mina brev i vilka jag bett om remisser till ny smärtläkare och diverse behandlingsmetoder som skulle kunna lindra min ständiga smärta. Jag fick åka till Linköping och träffa dr Magnus Magnusson, smärtläkare. Trevlig, intresserad och han förklarade väl hur allting hörde ihop och varför det är som det är. Han hade stor respekt för Uppsala och dess forskning och lovade ta kontakt med dem och höra sig för om op. Lång tid gick och tillslut ringde jag, igen och igen och tillslut fick jag tag i denne läkare som hänvisade mig tillbaka till Västervik då hans enda uppgift var att ge en secon opinion...och i Västervik är jag avskriven och inte längre patient. Så. Vem har ansvar för mig nu? Vem hjälper mig att inte lida, att få ett värdigt liv med en fungerande vardag? Vem hjälper mig till alla ställen i Sverige där man vill och kan både ge behandling och opereration?

Ensam men jävligt envis och målmedveten men som även ger upp och skiter i allt då och då, fortsätter jag. Jag ringer upp, förklarar, gråter, ber, kräver...svar, hjälp och råd av de som bestämmer. Men utan framgång. Tillslut skriver jag ett flera sidor långt brev ( lägger ut det på bloggen sen) och googlar höjdarna i vårt hemlandsting. Överläkare, smärtläkare, verksa!mhetschefer, sjukhuschefen,patientnämnden m fl. Ett brev och vädjan. Ett " nu får ni fan se mig, förstå mig, visa lite jävla medmänsklighet" -brev. Jag öppnade mitt hjärta som ett sista försök. De får en chans till innan de tvingar mig att bli sjukpension är vid 34-års ålder. Jag skickade även mitt brev till vår lokaltidning Barometern, Kalmar/Oskarshamn. De tyckte min historia var stark och ville göra ett reportage om mig och min situation. Min kamp mot sjukvården, om att bo i "fel" landsting och om att vara berättigad vård. Detta reportage kommer i veckan.

Plötsligt blir jag uppringd av sjukhuschefen som berättar att de förstår mig och att de tycker det är hemskt att jag som är så ung skall behöva ha det såhär, att de är många som är engagerade i mitt "fall" och att de ska kontakta Uppsala för att få svar på en del funderingar. Jag får också brev från Västervik där verksamhetschefen bekräftar att mitt brev nått dem och att även de har kontakt med Uppsala. 

Så. Beror denna lilla, men ändå respons, på att pressen börjat ställs frågor, eller före att landstinget verkligen förstår att jag inte kommer att ge mig, eller är de så innerligt trötta på mig och mina samtal och brev eller börjar de förstå att det finns en värld utanför Kalmar Läns Landsting? En värld där det forskas, behandlas och där patienter med min typ av nack- och nervskada faktiskt blir hjälpta och kan till och med komma ut i arbetslivet igen?! Vad det än beror på så är det ändå lite som rör på sig, vad det kommer att leda till är det ingen som vet i nuläget. Men jag vet att jag nu gjort allt som står i min makt för att få hjälp och ev operation. Att flytta till Uppsala eller till den stad där operation eller vård erbjuds är nästa steg. Tyvärr är detta krångligt och ställer till det bla med försäkringskassa och arbetsförmedling. Att vara sjukskriven kräver otroligt mycket av en människa. Önskar att jag hade ett jobb istället där jag kunde vara bra på en sak, eller åtminstone inom ett område. Som sjukskriven måste man ha koll på allt som rör min situation, försäkringskassa, arbetsförmedling, försäkringsbolag, jurist hjälp, mediciner, anatomi, bygga upp ett nätverk av andra människor i samma situation, rättigheter som gäller vård, patienlag samt landstingets hierarki... Mm mm...

Men nu. Nu ska jag bara försöka slappna av. Vila och förbereda mig. För om allt går precis som jag vill kommer jag att bli opererad i Uppsala. 

Ge aldrig upp. Hjälp finns. Trevliga läkare finns. Det gäller bara att stå på sig, samla styrka ifrån något eller någon,  och leta upp detta på egen hand. 

Kream Whiplashmamman


Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Whiplashmamman


Skapa flashcards