Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - 17 december 2014 23:08

Godafton alla ni kära människor där ute...

Tänk vilken feedback, hejaklackar och fina värmande ord jag fått inför den stora dagen. Dagen då jag skulle opereras. Evigt tacksam. Jag vet vilka ni är, ni vet vilka ni är.  Fantastiska!!


Det har varit en lång och krokig väg men så en dag fick jag beskedet att min operation ska bli av.


I söndags 14/12 åkte vi från Öland till Stockholm och vi bodde en natt hos kära svägerskan med familj. De är så underbara. Som vi blir mottagna där, mysigt, godaste maten och, efter operationen, tårtkalas. Jag orkade sitta med ett tag. Minsta dottern älskade tårtan!!:)

Kl 13.00 blev jag inskriven, träffade läkare, sjuksköterskor och sjukgymnast. Alla fantastiska,  dock är ju undersökningarna jobbiga för smärtan och nervsystemet som kör igång värre än vanligt. Sov ändå ok på natten men med sömntablett. Duschskrubb kväll och morgonen innan operationen. Kl 07.00 var jag på avdelningen. Bytte om till de obligatoriska op-kläderna, dvs långa vita för stora strumpor samt sjukhusrock men EN liten knapp bak i nacken. Resten öppet...;) och sjukhustrosan ( om de ens kan kallas trosa) är ju riktigt heta...haha

Nu kommer jag ta en paus och fortsätta skriva imorgon. Orkar inte mer.

Väldigt ont och är väldigt trött. Har dock svårt att ligga ner, ryggläge är uteslutet så sidan och sen andra sidan...en stund sen byte och så håller jag på...

Diffus smärta. Svårt att säga exakt "hur det känns". Men kirurgen sa att jag med största sannolikhet skulle få mer ont i början...

Så: värktabletter, stesolid och antibiotika. Den sistnämnda i förebyggande syfte.


Nu säger jag godnatt,

Och ta det varligt ute på de hala vägarna imorgon när ni ger er iväg. 


Fortsättning följer. ..

Kram 

/whiplashmamman

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 4 december 2014 14:45

4 december.

Frost på gräsmattan och solen skiner, tände en brasa imorse. Det var allt jag orkade. Varje steg jag tar pulserar huvud, bakhuvud och yrseln och illamåendet tränger sig på. Soffläge. Men mjuka nackkuddsr. Har nu så extremt ont i övre nacken och bakhuvudet så jag måste flytta mig från sida till sida, nätterna är hemska. Sover knappt, vaknar, vänder och vrider mig. Förra veckan kom äntligen brevet jag och mina familj väntat på. Brevet från Akademiska Sjukhuset. Datum för operation. Lycka, fast svårt att förstå, glädje men hur glad vågar jag vara, förväntan, förhoppning om bättring... Många känslor. Barnen jublar, vi firar med godis och film.


Igår fick det bli ett besök på akuten, smärtan var fruktansvärd och jag kräktes. Kunde inte äta, och det lilla jag fick i mig kom upp. Kräkas när man är nackskadad...inte bra...

Inne på akuten fick jag dropp och smärtlindring i form av panodil i stoppet och därefter stesolid. Pä kvällen fick jag komma hem, skönt, med stesolid med mig. Primperan mot illamåendet.


Imorse kom min äldsta dotter med frukostbricka...gurksmörgåsar och äppeljuice. Vi satt alla och åt på sängen. Det är kärlek. Sen kom min vän med lunchlåda och hon hämtade in ved. 

Så enormt tacksam för min underbara familj och mina vänner. Älskar er från djupet av mitt hjärta.

Nu försöker jag finna ro i nuet. Vårda mig, ta det extremt lugnt.

Kort inlägg idag, men arm, hand och fingrar värker.

Kram från

Whiplashmamman.


ANNONS
Av Sofia Eriksson - 21 september 2014 21:46

Tack alla ni som skriver till mig, och förlåt om jag inte svarat er alla...

Vi är många med samma typ av skada, samma typ av smärta och alla verkar vi få slåss för hjälp och vård. Hur kan detta vara möjligt? Att vissa inte ens blir betrodda? Att det finns läkare som på allvar inte tror att det finns NÅT att göra för att dämpa eller kanske helt bota oss.


I Uppsala på Akademiska Sjukhuset opererar nu Hans Ericsson och Leif Anderberg whiplashskadade. Har beskrivit operationen i ett tidigare blogginlägg. För att få vara med i studien krävs först en remiss för att få träffa neurokirurgi Hans Ericsson, ett vanligt läkarebesök som vilken patient som helst har rätt att få. Han bedövar på olika triggerpunkter i bakhuvudet för att sedan se om smärtan i huvud och nacke minskar. Efter det gör han en bedömning om man får vara med i studien eller ej. Vidare blir man lottad tillantingen operation eller sjukgymnastik. Jag är lottad till operation. Jag lände tydligt hur min huvudvärk i stort sett försvann efter bedövningen, pigg och rätt smärtfri en stund. Detta var för ett år sedan. Sedan dess har jag kämpat och tjatat för att få mitt landsting att skriva en specialistvårdsremiss. De nekar. Jag har ju vänt mig till smärtläkarna i Västervik och verksamhetschefen på ortoped avdelningen i Kalmar. Min husläkare får inte skriva en sådan remiss men han skrev och bad ortopedchefen se över detta och hjälpa mig. Svaret blev ändå nej.i februari, då jag länge bett om att få träffa en ny specialiserad smärtläkare för en second opinion ( eftersom Västerviks läkare med team hävdar att de inte kan göra mer för mig, att det inte finns mer att göra varken där eller någon annanstans i Sverige och att det var ju otur att mediciner inte hjälper mig men att nu får jag lära mig att leva med detta) hjälpte patientnämnden mig. Då fick jag svar på mina brev i vilka jag bett om remisser till ny smärtläkare och diverse behandlingsmetoder som skulle kunna lindra min ständiga smärta. Jag fick åka till Linköping och träffa dr Magnus Magnusson, smärtläkare. Trevlig, intresserad och han förklarade väl hur allting hörde ihop och varför det är som det är. Han hade stor respekt för Uppsala och dess forskning och lovade ta kontakt med dem och höra sig för om op. Lång tid gick och tillslut ringde jag, igen och igen och tillslut fick jag tag i denne läkare som hänvisade mig tillbaka till Västervik då hans enda uppgift var att ge en secon opinion...och i Västervik är jag avskriven och inte längre patient. Så. Vem har ansvar för mig nu? Vem hjälper mig att inte lida, att få ett värdigt liv med en fungerande vardag? Vem hjälper mig till alla ställen i Sverige där man vill och kan både ge behandling och opereration?

Ensam men jävligt envis och målmedveten men som även ger upp och skiter i allt då och då, fortsätter jag. Jag ringer upp, förklarar, gråter, ber, kräver...svar, hjälp och råd av de som bestämmer. Men utan framgång. Tillslut skriver jag ett flera sidor långt brev ( lägger ut det på bloggen sen) och googlar höjdarna i vårt hemlandsting. Överläkare, smärtläkare, verksa!mhetschefer, sjukhuschefen,patientnämnden m fl. Ett brev och vädjan. Ett " nu får ni fan se mig, förstå mig, visa lite jävla medmänsklighet" -brev. Jag öppnade mitt hjärta som ett sista försök. De får en chans till innan de tvingar mig att bli sjukpension är vid 34-års ålder. Jag skickade även mitt brev till vår lokaltidning Barometern, Kalmar/Oskarshamn. De tyckte min historia var stark och ville göra ett reportage om mig och min situation. Min kamp mot sjukvården, om att bo i "fel" landsting och om att vara berättigad vård. Detta reportage kommer i veckan.

Plötsligt blir jag uppringd av sjukhuschefen som berättar att de förstår mig och att de tycker det är hemskt att jag som är så ung skall behöva ha det såhär, att de är många som är engagerade i mitt "fall" och att de ska kontakta Uppsala för att få svar på en del funderingar. Jag får också brev från Västervik där verksamhetschefen bekräftar att mitt brev nått dem och att även de har kontakt med Uppsala. 

Så. Beror denna lilla, men ändå respons, på att pressen börjat ställs frågor, eller före att landstinget verkligen förstår att jag inte kommer att ge mig, eller är de så innerligt trötta på mig och mina samtal och brev eller börjar de förstå att det finns en värld utanför Kalmar Läns Landsting? En värld där det forskas, behandlas och där patienter med min typ av nack- och nervskada faktiskt blir hjälpta och kan till och med komma ut i arbetslivet igen?! Vad det än beror på så är det ändå lite som rör på sig, vad det kommer att leda till är det ingen som vet i nuläget. Men jag vet att jag nu gjort allt som står i min makt för att få hjälp och ev operation. Att flytta till Uppsala eller till den stad där operation eller vård erbjuds är nästa steg. Tyvärr är detta krångligt och ställer till det bla med försäkringskassa och arbetsförmedling. Att vara sjukskriven kräver otroligt mycket av en människa. Önskar att jag hade ett jobb istället där jag kunde vara bra på en sak, eller åtminstone inom ett område. Som sjukskriven måste man ha koll på allt som rör min situation, försäkringskassa, arbetsförmedling, försäkringsbolag, jurist hjälp, mediciner, anatomi, bygga upp ett nätverk av andra människor i samma situation, rättigheter som gäller vård, patienlag samt landstingets hierarki... Mm mm...

Men nu. Nu ska jag bara försöka slappna av. Vila och förbereda mig. För om allt går precis som jag vill kommer jag att bli opererad i Uppsala. 

Ge aldrig upp. Hjälp finns. Trevliga läkare finns. Det gäller bara att stå på sig, samla styrka ifrån något eller någon,  och leta upp detta på egen hand. 

Kream Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 25 augusti 2014 21:34

Hej kära ni. Snart är det september vilket betyder att jag fyller 34 år, vår yngsta dotter fyller 4 år men också att det snart är 3 år sedan bilolyckan. Det har varit intensiva år, både fysiskt och psykiskt. Att ha kronisk smärta och kämpa och stånga sig blodig i kampen att få hjälp och rätt vård samtidigt som man ska dokumentera, ha kontakt med försäkringsbolag och försäkringskassa och arbetsförmedling. Jag har fått så mycket stöd och kärlek från min familj och mina närmsta vänner men har också funnit styrka i olika grupper på ex facebook där man kan skriva av sig och få råd och tips. Det hjälper verkligen när man vet att man inte är ensam. 

Just nu summerar jag. Jag tänker tillbaka på de läkare jag träffat, den vård jag fått och den medicin jag ätit. Jag samlar in mina journalanteckningar, bokar träff med min husläkare och har ständig kontakt med Uppsala och neurokirurg som jag träffat, där jag har genomgått undersökning och blivit uttagen till att få delta i en studie där man frilägger en nerv i bakhuvudet. Man anser att jag skulle kunna få ett mycket bra resultat av denna operation. Jag har även en klämd nerv och obeskrivlig smärta längre ner  i nacken vilket orsakar mina domnade armar, ända ner i vänster ben och fot. Men där är det svårt och riskabelt att operera. Jag vill av hela mitt hjärta låta denne kirurg  i Uppsala operera mig . Jag vill av hela mitt hjärta delta i studien. Jag vill av hela mitt hjärta bli bättre även om det bara blir lite bättre. Jag har inget att förlora. Men jag behöver en sspecialistremiss. Han vill men är inte berättigad att skriva en sådan, så han skriver ett brev till sjukhuschefen där  han vädjar till honom att han ska skriva remissen. Jag har själv ringt och bett om detta men hans svar är nej, både till mig och min husläkare, med motiveringen att de inte "tror" på studier. De vill ha ett dokumenterat gott resultat innan de överväger att skicka mig. Att jag är villig att ta risken har ingen betydelse. Kalmar landsting lutar sig mot rehabilitering hos Smärtkliniken i Västervik samt rygg och nackkliniken i Växjö- jag har deltagit i båda. Båda instanserna har gett mig samma svar. Jag är skadad i nacken, har klämda nerver, är nervskadad och kommer att få leva med detta resten av mitt liv. Smärtläkarna vill att jag ska acceptera och lära mig leva med detta och skriver ut mig efter att de till ingen nytta provat ett antal  mediciner på mig. Så jag ber om vidare konsultation hos andra spec läkare. Mina förfrågningar ignoreras så jag skriver till patientnämnden och nu blir Västervik och dess överläkare samt verksamhetschef tvungna att svara mig och skickar mig till en smärtläkare i Linköping. Väl där tycker jag att han är fantastisk, noggrann, pratar gott om Uppsala och deras forsknings studier. Han lovar att kolla upp just denna studien och återkommer efter lång tid. Då menar han att han bara skulle ge en second opinion och att jag nu lämnas åter till Västerviks smärtklinik. Dock har de avslutat mig där. Det finns ingenting mer de kan göra. Jag ber och tjatar om remissen till Uppsala. Ingen hjälp. Uppsala skickar mig en dokumentation av operationen där man frilägger en nerv i bakhuvudet. Detta skickar jag nu i dagarna till Västervik, samt berörda högt uppsatta personer inom Kalmar Läns landsting tillsammans med ett brev om mig, min situation och önskan. Jag vill ju "bara" ha hjälp. Vill ju bara bli bättre. Det finns hjälp på olika håll i Sverige men jag blir stoppad. Varför??? Varför kan inte läkarna remittera oss patienter vidare till de som kan. Jag vet ju VART jag vill åka och VEM/VILKA jag vill träffa och vilken vård de kan ge mig och vilken behandling som kunde hjälpa mig. Vilka är de att låta mig fortsätta lida? Nähä, de vet inte vem de har att göra med...eller rättare sagt...nu börjar de märka det. Nu börjar de märka det. Att jag finns. Att jag är en riktig människa med en enda önskan gällande den här whiplashskiten: att få en chans att bli bättre!

Kramar Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 4 juli 2014 23:03

Hej alla kära vänner, läsare, skadade, friska...osv;)

Verkligen olika långa intervaller mellan mina inlägg. Ibland bara orkar jag inte! Men nu har jag läst era svar/frågor/inlägg. Tack. Ska läsa era bloggar me!


Nu är det sommar. Sommarlov för barnen och maken jobbar bara 2 dagar till innan semestern. Alla läkare och läkarsekreterare och medicinrådgivare jag brukar vara i kontakt med har semester. Förstås. Men min whiplashskada tar inte semester. Mina armar och händer slutar inte värka och sticka. De är fortfarande domnade precis som ansiktet. Käkarna värker och min tinnitus är för jävlig. Axlar och nyckelben värker. Jag har ju en tid ätit Lamotrigin istället för mitt andra morfinplåster då min smärtläkare i Västervik ansåg att Lamotrigin är bättre i längden. Den lugnar nervsystemet.  I början var det vidrigt. Allt blev värre men sen la det sig och smärtgenombrotten blir inte lika långa ich hemska. Fått stesolid att ta vid behov och de bryter oftast. Inget akuten på länge. Skönt. Man vänjer sig enormt med att alltid ha ont. Man går upp. Man ler. Lämnar barnen på dagis och skola. Pratar med alla. Sen hem och lägga sig pga smärta och kramper. Det är det bara min kära älskade familj som ser. 

Min närmsta tidsplan är att träffa min husläkare i juli för nån typ av smärtlindrig fram tills att jag får tag i min smärtläkare i Västervik för diskussion om reglering av min Lamotrigin.ev ökning alltså. Sedan det viktigaste av allt. Uppsala1! Operation... det berättar jag mer om i nästa inlägg. Nu har jag för ont ich händerna bränner..

kram

/whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 21 mars 2014 13:35

Så sa min läkare idag när jag pratade med honom, han är snäll och förstående. Lyssnar och hjälper så gott han kan. Magknip efter diklofenak. Nu ska jag prova norsan-plåster ett tag framöver. Den här veckan har jag haft väldigt jobbig migränliknande huvudvärk, mått illa, en fruktansvärd öm och stel och ond nacke, värk i händer och fingrar, domnad i tinningarna, käkarna, inne i munnen, tungan, hög tinnitus, domnade händer och armar, huggande värk över ögonen. Även då detta är vanligt förekommande för mig blir jag ändå orolig när detta stegrar. När det verkligen invalidiserar mig och hindrar mig. Men jag har ändå mitt liv även om jag inte är den piggaste, friskaste kvinnan på vår jord;)

Min kärlek till mina barn, min make och min familj och mina vänner betyder allt. Här och nu.

Kram till er, ge inte upp

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 3 mars 2014 14:22

På Alla Hjärtans Dag åkte hela familjen till Linköping. Först gick jag på mitt läkarbesök på smärtmottagningen hos dr Magnus Magnusson. Därefter tog vi in på hotell mitt i Linköping, åt på restaurang och hade Alla-hjärtans-dags-fredags-mys på vårt mysiga hotellrum. 

Att träffa Dr Magnusson var väldigt positivt. Han hade läst mina journaler och visste min bakgrund. Först pratade vi ern lång stund, om hur bilolyckan gick till, om mina kvarstående men och om hur mitt liv ser ut idag. Han ansåg, som mina andra läkare, att jag har det fruktansvärt jobbigt och mycket smärta som kvarstår och även en del andra problem som tillkommit pga nackskadan såsom kronisk tinnitus ,nedsatt syn och hörsel. Han talade om att min positiva syn på situationen och på livet hjälper mig och mina närstående enormt. Däremot kan det var svårt att förstå den värk jag lever med då man ser mig le. Men. Jag tänker aldrig sluta le.


Efter pratstunden gjorde han en klinisk undersökning, ingenting nytt framkom. Läget är som vanligt, dålig rörelse och smärtsamt att lyfta armarna, får kraftigare domningar då jag anstränger mig dvs rör fingrar/armar/händer/vrider på huvudet/lyfter armar/tittar mot taket/ner i golvet. Efter ett tag byter vi stol med varandra., doktorns stol hade nackstöd, det hade inte min!


Att jag kom till Linköping beror på att när Västervik inte hade mer att erbjuda än att jag skulle läramig att leva med min smärta, bad jag att få bli remitterad till Hans Eriksson på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Där vet man mycket om min typ av skada och därgöts även nu en studie där man frilägger en nerv i bakhuvudet. Västervik nekade mig att komma vidare då de ansåg att det inte var någon idé. Jag ger inte upp utan ber skriftligen om detta igen. Samma svar. Då vände jag mig till patientnämnden och beskrev min situation. Då skriver dom till verksamhetschefen i Västervik och sedan måste deras svar till mig gå via dom, alltså patientnämnden. Detta tar lång tid och jag hinner återigen få ett smärtgenombrott och bli inlagd på akuten i Kalmar. Där begär jag av ortopedkirurgen att skriva en remiss till Uppsala och dr Eriksson. För ett utlåtande. Jag har rätt att träffa vilken läkare jag vill för en bedömning. Detta håller ortopedkirurgen med om och skriver en remiss men talar tydligt om att de inte står för vidare behandling och eventuella kostnader. Ok med mig. Nöjd att få komma till Uppsala. Efter undersökning och dialog är jag en bra kandidat för studien. Jag lottas till operation, det andra alternativet var Sjukgymnastik. Kalmar vägrar skriva specialist remiss då de inte tror på denna metod. Så. Jag kommer inte iväg. Trots påtryckningar från mig och min husläkare till Kalmars sjukhuschefen. Då kommer en dag ett brev där det står att jag är kallad till Linköping smärtenhet, från Västervik!? Inte det jag begärde och väldans långt senare men jag åker!

Nu väntar jag på ev remiss fram Linköping till Uppsala och operation. Min dom/prognos är att jag aldrig blir bra och återställd. För mycket skador. Däremot kan det finnas en liten chasns till bättring inom vissa områden. Den chansen vill jag inte missa. Så nu tar jag det lugnt. Håller tummarna...

Om ni vill kan ni följa min vardag på Instagram under namnet whiplashmamman.

Kram!!




Av Sofia Eriksson - 31 januari 2014 18:21

Fredagskväll, alltid lika skönt och mysigt. Middagen som bestod av pasta och köttfärssås är avklarad. Lova, mellantjejen, hade gjort chokladmousse till efterrätt och överraskade! Nu satte jag mig uppe i TV- soffan och kände för att skriva lite...var ju ett tag sedan. Tjejerna leker nere i soffan, de har hämtat alla kuddar och täcken de hittat och byggt mysigt och leker spännande lekar, deras fantasi är gränslös. Njuter av att de leker tillsammans utan att ryka ihop lite syskonkärleksaktigt;)!!


Jag har haft några bra dagar och då har jag haft fikadejter med mina goa vänner, åkt med vänner till stan, fått skjuts och bärhjälp vid handling. Är så skönt och kul att få åka till affären ibland, oftast handlar maken på hemvägn från jobbet. Jag har orkat leka mycket med barnen, t o m gått några korta promenader. Korta!! Efter den första promenaden kröp det och stack och skakade det i hela kroppen, alldeles domnad.  Då satt jag i min kära reclainerfåtölj resten av dagen. 


Men imorse vaknade jag åter med huvudvärk , värk i nacken, isande känsla i bakhuvudet, dimmig och suddig syn, strålande och värkande händer. Jag tog då en stesolid 5 Mg, la varma filtar om mig, satte på lugn musik och sov några timmar. Vaknade och även då kroppen var väldigt trött och avslappnad så var värken bättre tack och lov, 


Efter att smärtkliniken i Västervik och min läkare där tycke att det inte fanns mer att göra, att det inte var någon i de att remittera mig till specialist för det går ändå inte att operera osv...skrev jag igen och skickade mitt brev även till patientnämnden för att få gehörför mina önskningar. Efter några vändor har jag nu fått remiss till Universitetssjukhuset i Linköping och ska få träffa smärtteam där. Hoppas de kan hjälpa mig med smärtlindring fram till operation. När jag ska dit följer hela familjen med, vi tar inpå hotell och gör det till en spännande och rolig utflykt. Jag har varit iväg så många gånger till läkare och sjukhus med bara maken och barnen vill gärna följa med den här gången. 


Nu är det fredag,

Önskar er alla en trevlig helg

Kram Whiplashmamman


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se