Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - 9 februari 2015 11:29

Hej kära ni!

Idag skiner solen och värmen är otrolig, det gnistrar i snön...lite vårkänsla! Det kan verkligen behövas. För på sistone har det varigt riktigt tufft. Förväntningar och förhoppningar om bättring efter första operationen i december. Barnen som är underbara och förstående men som givetvis inte vill att mamma ska ligga i sängn så ofta, inte åka med på utflykter och aktiviteter mm, som blir frustrerade och ledsna och vill inte lämna mig i sängen. Jag blir frustrerad och ledsen och fattar inte hur sjutton jag ska fixa det här. Visst är jag uppe också. Och då med en vilja av stål att fixa och dona, älskar mitt hem och inredning, blommor och ordning och reda för barnen och alla grejer. Men glädjen som tidigare infann sig så fort jag orkade vara uppe, då huvudvärken varit snäll, den har förvandlats till ångest eftersom jag vet med säkerhet att jag får igen med besked smärta och domningar och trötthet efteråt. Men jag kör på. Orimligt att ligga still jämt eller att röra sig i slowmotion. Förra veckan var jag med familjen till badhuset, äldst tjejerna går på simskola och jag och Meja och pappsen var med och tittade på. Vi badade även alla, jag satt mest i bubbelpoolen och badade i barnbassängen som också är väldigt varm! Bubbelpoolen skulle vara perfekt om den inte bubblade<!!! Nervsystemet galopperar och typ spelar pingis av bubblet. Blir också väldigt trött i huvudet av ljudet, stressande liksom. Och trött i huvudet blir man ju också i en simhall!! Men som Agnes, min äldsta sa; men mamma, det var ju värt det;) Ja, sa jag, självklart.


Så. Jag har ännu inte blivit kontaktad av kirurgen i Uppsala som opererade mig, han skulle ringa efter 6 vckor, nu har det gått 7 så ingen panik. Mitt resultat är noll. Tyvärr. Men detta förutsade den fantastiske docent Åke Nyström då jag besökte honom för undersökning och konsultation. Detta var alltså innan Uppsala, se tidigare inlägg. Han menade kort beskrivet att min problematik sitteräven längre ner i halsryggen och frigör man inte nervskadorna där, kan nerverna aldrig flöda fritt och alla mina besvär kommer att kvarstå. Självklart finns aldrig garantier för att man blir helt bra, lite bättre eller kan ske inte alls. Men Åke gör alltid en rättvis bedömning med procent om hur goda chanser man har. Och efter mitt besök sa han att han absolut kan och vill operera mig. Jag lovade att återkomma efter min första operation. Nu har vi kontakt och till våren ska jag på nytt träffa honom. Mitt hopp finns igen. Men vet också att det aldrig finns garantier men jag känner i mitt hjärta att jag måste göra det här.

Operationen benäms som triggerpunktskirurgi. Läs gärna om den. På facebook finns även en grupp ni kan ansluta er till, Triggerpunkt. Det finns också en grupp som är toppen som heter WAD- WAD är det. Rekommenderas! Här är vi många i samma situation. 


Nedan har jag kopierat en checklista som Dr Tomas Timander gjort. Ibland är det svårt att veta vart man ska börja när man är skadad. Man vet inte vem man ska vända sig till, man känner inget stöd, ingen förståelse. Många läkare står frågande och utan tips. Många medciner man måste prova. Många instanser, många papper, försäkringsbolag, handläggare på försäkringskassan och arbetsförmedlingen mm...

Hoppas tipse nedan kan hjälpa er.

Jag har besökt Dr Timander i Stockholm och han är fantastisk. Kunnig och hjälpsam. Han skrev mitt invaliditetsintyg. Han sätter också smärtblockader i nacke, bakhuvud runt occipitalis major nerverna.

Önskar er en fin vecka.

Kram

/ Whiplashmamman

 

1. Vid akuta symtom som t ex värk, stelhet, domningar/stickningar i armar eller ben, huvudvärk, yrsel eller mår Du bara allmänt dåligt skall Du söka läkare omgående.
2. Var noga med att beskriva alla Dina symtom för läkaren.
3. Vid uttalade besvär bör man göra en röntgenundersökning av nacke eller rygg eftersom det är lätt att missa en skelettskada. Har Du svår huvudvärk eller domningar/stickningar i armar eller ben bör man även göra en akut datortomografi.
4. Uppföljning inom 1 vecka hos sjukgymnast med erfarenhet av whiplashvåld.
5. Använd gärna mjuk halskrage men under högst 2-3 veckor.
6. Under samma period kan Du använda tabletter mot värk och inflammation.
7. Återgå om möjligt i arbete helt eller delvis. 
8. Om besvären kvarstår 2-3 veckor efter olyckan uppsök läkare för kontroll. Om röntgenundersökning av nack/rygg inte är gjord tidigare är det dags nu. Likaså gör man en datortomografi om Du känner domningar/stickningar i armar eller ben.
9. Fortsätt hos sjukgymnast för smärtlindring samt rörelseträning mot stelhet.
10. Om besvären kvarstår 3 månader efter olyckan är risken stor för långvariga besvär. Du bör snarast kontakta Din läkare för en remiss till en rehabiliteringsklinik med inriktning på whiplashskador. De första 12 månaderna efter olyckan är den viktigaste tiden vad gäller rehabilitering.
11. Om besvären kvarstår 1-2 år efter olyckan skall ett invaliditetsintyg utfärdas. Du har rätt att gå till vilken läkare Du vill för att få detta intyg. Läkaren som skriver invaliditetsintyget bör dock ha god erfarenhet av whiplashskador. Eftersom Du mår dåligt och skadereglering är en komplicerad procedur har Du ofta rätt till ett juridiskt ombud som försäkringsbolaget betalar. Att kontakta en erfaren läkare och jurist är den bästa garantien för att undvika problem med försäkringsbolaget.
12. Slutligen glöm inte att dokumentera så mycket som möjligt av Dina sjukbesök från olyckan och framöver.

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 3 februari 2015 20:32

Alltså vilken rubrik...men idag är en sån dag- allt känns väldigt jobbigt. Den där positiva, glada och hoppfulla delen av mig har gått och gömt sig. Jag är ledsen och frustrerad. Har sån smärta och är så domnad. Tvingar mig att göra saker med familjen fast kroppen skriker. Njuter av stundeb och trotsar smärtan, försöker ignorera värk och jag tänker att det är ju inte farligt. Det är bara smärtsamt- Bara...  Jag är så hjärntrött och fattar trögt, säger fel saker, kan inte läsa vissa ord...fy vad det är jobbigt. Smärtan äter upp mig. Och min hjärna!

Det är en fruktansvärd känsla och sorg att inte bli bättre. En otrolig frustration att innerst inne veta att det borde gå att fixa, på nåt annat sätt- med fler operationer. Det kanske verkar hysteriskt att vilja bli opererad igen, när jag nyss fått den operation jag såååå länge kämpat och slagits för att få denna första operation. Och givetvis behöver det gå lite längre tid men i min kropp och i mitt hjärta vet jag att mer behöver göras. Jag är ju skadad längre ner i nacken och troligtvis är det orsak till att mina armar och händer värker och är domnade. Att axlar och skuldror värker. osv...I dagarna väntar jag samtal från min kirurg. Då får jag göra honom besviken, jag var tydligen inget lyckat fall till studien. Därmot har många blivit av med sin värk, då framför allt huvudvärk. 

Återkommer...

stor kram

/

Whiplashmamman

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 27 januari 2015 14:27

Hej på er,

jag hoppas att ni alla har en bra dag vart ni än befinner er och vad ni än gör. Hur ni än mår och vad som än händer. För dagen idag är speciell. Den kommer aldrig tillbaka och vi vet ingenting om morgondagen så njut, ät en god lunch, en extra kopp kaffe, säg nåt snällt till någon, le mot någon och när kvällen kommer, sjunk ner i soffan men en skön filt över benen med en kopp te.

Igår eftermiddag fick jag ta min trötta kropp och lägga mig redan på eftermiddagen, ont i huvud och nacke och trött i armar och axlar. Sov till kvällen, pussade och stoppade om tjejerna, lyssnade till dem när de läste och när de sov gott satte vi oss i soffan en stund jag och maken. Vaknade svettig och med fruktansvärd migränhuvudvärk, som om huvudet satt fast i ett skruvstäd, från alla håll. bakuvudet smärtar forfarande, ibland bättre och ibland värre. Stel och kan inte vrida på huvudet utan smärta.

Om en vecka ringer kirurgen. Då har det gått 6 veckor sedan operationen då jag frilade nerver i nacken, närmare bestämt bakhuvudet och occipitalis major. Har verkligen velat att operationen skulle ge resultat, att jag skule få bli lite bättre. Tyvärr är det inte så än- jag har ju vissa dagar med energi, vissa dagar även om de är få som jag går på stan, äter middag hos vänner eller åker och handlar med familjen. Ont under tiden, men en värk jag vant mig med och klarar. Men efteråt blir jag obeskrivligt trött och behöver vila. meditera. Men med en härlig känsla i kroppen då jag tänker på det jag gjort. Men då huvudvärken ökar till obeskrivlig smärta, kräkningar, nacken blir tröttare och ondare och bakhuvudet sticker och bränner, då iner jag att denna operation inte hjälpt mig. Läget är som innan- Jag vet att det ska få gå 6 månader innan man kan slutgiltigt se ett bestående resultat. Och när det gått 1 år är min tanke, min plan att låta Åke Nyström åter få undersöka mig och eventuellt operera mig. Då blir det längre ner, där jag också har nerver i kläm. Ända ner till C7. Dr Nyströms teori är att så länge inte flödet av nerver är fritt längre ner i halsryggen, kan min smärta aldrig avta. Jag tror starkt på hans teori då jag blev helt smärtfri då han satte bedövningssprutor i nacken, ända ner till C7 kotan. Men det finns ju förstås inga garantier. Nerver har svårare att läka och bli friska ju längre de är skadade...


Våra 2 yngre döttrar följer med kompisar hem idag. Agnes, min äldsta sitter och äter mellis bredvid mig i soffanochjag ligger med datorn på magen. Snart ska hon börja med sin matematikläxa. Ibland gör hon även matematikuppgifter på datorn, och Lova också, mellandottern. Splashmath, NOMP appen. Rekommenderas!


Kram på er,

/

Whiplashmamman

Jag finns även på instagram som whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 14 januari 2015 10:24

Imorse satt jag och min yngsta dotter vid frukostbordet. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och hela tiden satt hon med sin lilla hand på min. Mitt hjärta är så varmt nu. 

Har jobbiga dagar med extremt mycket nervvärk och huvudvärk. Önskar att jag bara hade ont i nacken. Nu är jag helt slut, bara ligger. Jag vill promenera, få frisk luft men jag orkar inte. Igår sov jag hela dagen och faktiskt inatt också. Men utan insomningstablett sover jag dåligt, vaknar hela tiden. Idag känner jag mig lite piggare men det hugger i huvud och nacke. Nervsmärtan retar axlar, armar, händer, ansikte och ner i benen. 


Läst intressant fakta om just nervsmärta, källa: Medtronic

"Nervsmärta eller neuropatisk smärta är en följd av skada ( eller sjukdom) som omfattar nerver, nervrötter, ryggmärg och hjärna. Om skadan finns på en nerv som ligger utanför hjärnan och ryggmärgen kallas smärtan  PERIFER NEUROPATISK SMÄRTA. Den neuropatiska smärtan kan upplevas sombrännande eller huggande och kan komma i attacker. Smärtan kan även stråla ut i en arm eller ett ben.Man kan få känselstörningar i huden som kan bestå av både domningar och överkänslighet. Det är väldigt vanligt att vi men den är typen av smärta känner på följande sätt;

- Rädd för att bli stämplad som en besvärlig patient

- Rädd för att ökad smärta betyder att min sjukdom blivit sämre

-Rädd för att bli beroende av läkemedel. ( Det finns forskning som bevisar att risken att bli beroende av smärtstillande medel för peroner med kronisk smärta är extremt liten)

-Brist på kunskap om olika behandlingsmetoder för smärta

- Rädd att uppfattas som svag

För de miljontals människor som lever med kronisk smärta finns det många olika behandlingsmöjligheter. För läkarna är ofta medicinering ett första alternativ. Andra alternativ kan vara fysisk eller psykologisk behandling, kirurgi, nervblockad eller hjälp via medicinsk utrustning som ryggmärgsstimulering eller medicinpumpar."


Det har snart gått 4 veckor sedan min operation. Jag kan ännu inte känna någon förbättring och är dessutom ganska stel, men jag har ju heller inte rört på mig särskilt mycket. När huvudvärken inte skär så, tänker jag ta små promeader. När det gått 6 Veckor ringer Hans Ericsson, neurokirurgen, mig för att utvärdera dessa 6 veckor. När det gått 3 månader ska jag träffa min sjukgymnast. Då får vi se vad vi kan göra. Men jag måste ge detta tid. Tid att läka, tid att återhämta mig och tid att bli starkare. En väldigt klok vän, som även hon gjort samma operation, sa att eftersom jag varit spänd så länge har jag förmodligen låsningar i både nacke och rygg som gör att nerverna är påverkade så att det hugger i huvudet- mot detta skulle nervblockader kunna hjälpa. Att bli opererad i nacken och nerverna som sitter där, fast och inklämda ger givetvis smärta efteråt då nerverna i nacken sitter så nära smärtcentrum- det är väldigt känsligt område och ju högre upp i bakhuvudet desto mer känsligt. 


Skulle vilja städa, plocka undan tvätt och göra lite fint här hemma men jut nu blir jag kvar i sängen. Dessa måsten är ju inte världsviktiga. Idag tar jag hand om mig själv och skiter i tvätten;)


Kram

/ Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 9 januari 2015 12:29

Hej kära Ni.

Dagarna går så fort, barnen har gått 2 dagar nu på vårterminen. De tycker det var roligt att komma tillbaka och träffa kompisarna efter nästan 3 veckors jullov! Idag har jag haft en mysig kaffestynd med en god vän innan jag sate mig i min favorithörna i soffan. Vi har en stor grå U-soffa så hela familjen ska få plats. Den är fantastisk! Många mjuka kuddar och sköna filtar. Precis som det ska vara! Efter dagar då jag haft bla vidrig migrän och inte kommer upp ur sängen, känns det så lyxigt att få vra uppe och glo på tv eller skriva i min blogg! Natten till igår sov jag nästan ingenting så igår på dagen blev det mycket vila. På eftermiddagen var jag dock med tjejerna på köpstan, ligger nära där vi bor. Har knappt varit utanför dörren sedan operationen så det var trevligt. Agnes, min äldsta köpteen ny fin skolväska som hon länge trånat efter och tjänat och sparat ihop pengar till. Hon var så lycklig;)

När man träffar på alla goa människor såhär efter en operation är det självklart att alla vill veta hur det gått och hur jag mår, hur det känns nu och om jag är frisk och smärtfri nu. Det är svårt att fatta sig kort, jag som babblar så mycket..hehe samtidigt som jag inte orkar prata om det. Svårt att beskriva det jag gått igenom. Det är så mycket känslor och så mycket smärta. Angående hur det känns rent fysiskt så är rörlighten i nacke bättre. Jag kam vrida huvudet åt båda sidorna samt upp och ner långsamt och med rädsla. Men det går. Däremot reagerar nerver och ger strålande smärta rakt ut i delar av armarna samt vissa fingrar. Dvs mina nervopatiska smärtor kvarstår. Huvudvärk kvarstår. Migränliknande, smärta bakom vänster öga, behöver tryck runt huvudet särskilt vid vila. Tar faktiskt ett litet linne och virar runt huvudet som jag fäster nederdelen igenom överdelens axelband...alla sätt är bra...

Själva nackvärken har varit borta men kommer smygandes tillbaka. Min tinnitus var som jag nämt tidigar, borta 1 dag men är nu tillbaka konstant. Hög. Stressande. Särskilt när jag lägger mig om kvällarna.

Min vänstra ansiktshalva är domnad och stickig, inben, käke och tungan. Bak där jag blev opererad har jag partier där jag har totalt känselbortfall. Kanske det kommer tillbaka när det gått en tid.

Jag har stunder av energi och då också euforisk lycka. Jag njuter och njuter, är med barnen. Ignorerar smärta och domnade och värkande händer. För just då går det. Jag kan fungera ändå. Jag har lärt mig. Jag anpassar mig. Sen vilar jag, kryper ner under täcket och tänker på dagen idag som den varit. Tänker på det jag gjort och åstadkommit istället för att fokusera på det jag inte gjort eller kunnat. Jag måste leva mitt liv. Just nu ser mitt liv ut såhär. Då jag vet att jag gjort så mycket jag kunnat för att komma ht. Jag lyssnade inte på ala läkare som sa åt mig att ge upp och lära mig att leva med smärtan. Och även om jag inte blir bättre så har jag ändå gjort vad jag kunnat, gett mig själv en ärlig chans och lärt mig mycket på vägen. Om mig själv och om sjukvården. 

6 veckor tar det att läka såren och om 3 månader ska vi se om sjukgymnastik är genomförbart...önskar verkligen att det går. Det hänger på nervsystemet. Jäklas det förhindrar det mig att röra mig. Det kan ju förstås huvudvärken och övrig värk göra, men nervsystemet och de neuropatiska smärtorna lever liksm sitt egna liv och hindrar min rörelseförmåga-

Nu ska jag krypa ner under min goa filt bredvid min kissemiss.

Jag önskar er alla en väldigt trevlig helg, 

ät mycket chips och sov länge på mornarna:)

Kram

/ Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 5 januari 2015 21:36

... så jag håller på att bli tokig!!! Det läker fint, kliar, gör ont. Bakhuvudet. och då särskilt området runt såren eller numer ärren, är väldigt ömt. Jag kan fortfarande bara sova på sidorna men det går att luta sig bakåt mot en mjuk kudde korta stunder nu.Min huvudvärk är fruktansvärd... I själen känner jag mig mycket lugnare, tänker lyssna på min kropp, fullt ut nu. Inga krav på vad jag måste eller borde göra, all fokus på min familj coh mina vänner och på att bli bättre.

Kram

/ Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 1 januari 2015 16:43

1 januari 2015. Sitter här i soffan, ljusstakarna lyser fortfarande i våra fönster även om vi börjat plocka undan julsakerna. Igår fick barnen äta av sitt pepparkakshus, som de har längtat... men det var förstås inte så gott som de trott. Lite dammigt, lite hårda gamla godisar och lite bomull som föreställt snö! Min älskade familj är ikväll på middag med släkt och alla kusiner och jag hade förstår gärna följt med men stannar hemma och vilar. Igår var vi på fantastisk nyårsmiddag hos goda vänner, vi såg fyrverkerier på andra sidan sundet och sov sedan över. Imorse åt vi en god frukost tillsammans innan vi åkte hem igen, då blev det vila för hela familjen! 

I tisdags var jag på vårdcentralen för att ta bort stygnen. Min käre mor körde mig, mina tre döttrar var med och höll mig i handen och fotade nacken med och utan stygn. Det gjorde rätt ont, de satt ordentligt. Det var så skönt att bli av med stort förband och allt torkat blod som var knöligt i bakhuvudet. Det såg fint ut men ganska svullet, särskilt på vänster sida. Sköterskan satte steristrip och en ny plåsterlapp.

Akademiska rekommenderade mig alvedon som enda smärtlindring efter operationen. Jag försökte klara mig på det men det gick inte. Så nu måste jag ta alvedon och oxykodon eller liknande, för att stå ut. Även insomningstablett ibland bara för att få lite sammanhängande sömn eftersom jag vaknar ofta, särskilt om jag råkar hamna på bakhuvudet! Kan fortfarande bara ligga på sidorna, helst lite framåtstupa eftersom jag är så fruktansvärt öm i bakhuvudet. Nerverna spökar och sticker och hugger. Min tinnitus är tillbaka med full kraft, dock mest i höger öra, lite dovare i vänster öra. Händerna är domnade och stickiga, var lite lugnare direkt efter operationen men tydlig nervvärk i fingrar och händer nu igen. Domnad i vänster ansiktshalva som vanligt, runt näsan, kindbenet, käken och i tandköttet på vänster sida. Värk, dock snällare än vanligt, i nackn.

MEN, tydlig förbättring vad gäller rörlighet i nacke och armar. Det har ju bara gått drygt 2 veckor efter operationen. 6 veckor ska det ta att läka någorlunda. 3 månader innan man kan utvärdera huruvida jag kan påbörja sjukgymnastik. Så. Jag kan bara luta mig tillbaka, vila, lyssna på min kropp och hoppas på det bästa. Ta hand om mig, min familj och mina vänner. Precis som de tar hand om mig. 

Nu börjar ett nytt spännande år. Var rädda om varandra, ta er tid till det som är viktigt i livet och njut av vardagen. Livet är här och nu.

Stor kram till er alla!

/

Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 26 december 2014 13:35

God fortsättning kära ni.

Jag hoppas att ni alla haft en skön jul med lagom många julklappar, lagom mycket julmat, lagom många chokladbitar men MYCKET kärlek. Vi visste ju redan innan att vår jul skulle bli en väldigt lugn jul, inte för att vi på nåt sett brukar stressa.  Eftersom jag är nyopererad blev det en stillsam jul. Jag avskyr att se andra jobba, vill ju liksom själv. Svårt att be andra om hjälp. Kan ju själv. Och framför allt VILL jag själv. Jag vill gå på stan och välja julklappar, gå i maffären  och handla julskinkan och julmusten. Men självklart förstår jag att detta inte är så viktigt i sammanhanget, men kan ändå inte sörja lite över detta. Så har vi det här med kyrkbesök på julaftons morgon som är en tradition i vår familj. Och många andra familjer i byn där vi bor...det är väldigt mysigt. Dock nämnde jag för barnen att jag förmodligen inte skulle orka gå med till kyrkan på julafton, gå upp och duscha och tvätta håret vilket är jättejobbigt då nacken o plåstret inte för bli blött, varpå de utbrast med ilksa och sorg: DÅ BLIR DET JU INGEN RIKTIG JUL!!! Så mamman gick snällt med till kyrkan och det kändes väldigt bra. Jag hade en ok dag julafton... och det håller i sig.

Veckan efter operationen har varit fruktansvärd. Väldigt ont i bakhuvud och nacke, nervsmärtor och sårsmärtor, huvudvärk och ont på sidorna av huvudet. Kan fortfarande inte ligga på rygg med huvudet på kudden, utan ligger på sidan. fortfarande tinnitus, den försvann ett tag efter operationen men kom sedan tillbaka. Tyvärr för jag hade det tyst och lugnt ett tag...

Idag är det alltså annandag jul och jag är fortfarande uppe. Huvudvärken finns där i pannan, bakom vänster öga men den är inte invalidiserande. Händer och en bit upp för armarna värker och sover/sticker och nacken är öm liksom runt operationssåren. Även ganska långt upp på bakhuvudet är det ont, stickande och isande. Jag kan lättare använda armar, sträcka upp armarna utan att få stickningar och smärta i armarna och upp i nacken och ut i händerna...dock om jag vrider huvudet åt sidorna värker det i nacke och ut i vänster ringfinger. En del av mig vill bara skrika av lycka att jag faktiskt känner förbättring medan en annan del av mig vet att jag måste ta det lugnt. Kanske blir jag bättre, bra. Kanske blir det inte bättre än såhär. Men jag är uppe, ligger inte i sängen. Jag vilar bara en gång varje dag. När jag då lägger mig ner är jag väldigt trött. Somnar. Men går upp sedan. Den känslan...

Nu mina vänner ska jag och familjen lämna huset och åka till mina föräldrar och äta middag. 

Önskar er en god fortsättning och ett gott nytt år!

Kram

/Whiplashmamman



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se