Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - 10 april 2013 15:25

Idag är det onsdag. Våren är fortfarande lite blyg men solens strålar värmer när dom kikar fram. Längtar efter värme, skönt för kroppen, värken minskar lite. Kylan är hemsk när man har ont i leder mm. Just nu är jag uppe i 500 MG gabapentin. Medicinen är den snö läste jag ätit om man ser till biverkningar. Tyvärr märks ingen bättring. Första tiden med gabapentin var jag trött, nästan som drogad, såg suddigt mm, vilade och gillade laget. Sen kom en period med vardaglig värk dvs kroppen värmer men jag håller mig på benen. Bra med energi. Sedan i lördags har värken accelererats och min positiva glöd och glädje är lite som bortblåst. Jag har regelbunden kontakt med rehabkliniken i Västervik, vilket känns tryggt. Idag pratade jag med trevliga Pia, sjuksköterska, och när jag har dessa var toppar så ska jag även äta panodil. Meningen med min nya medicin är som sagt att lindra min nervvärk, att dämpa min centrala sensisering, och helt enkelt få mig att må bättre. Min måldos är 900 MG. Sedan ska jag stå på den dosen under sommaren och se hur det blir. OM den hjälper. Just nu har jag extrem huvudvärk som sträcker sig från näckros ett en över huvudet och fäster mellan ögonbrynen. Helt domnad och stickig vänstra ansiktshalvan, axel, arm och ner i handen. Dessutom värk i bröstkorg, nyckelben, och båda armar och händer. Känns tungt nu. Men det borde vända snart. Åter tankar på balans. När jag nu kommer på benen igen, KAN jag då ta det lugnt, inte bära, inte busa, inte sjunga inte spela, inte leka...helt enkelt inte leva. Eller? Hur tusan hittar man balansen, jag är ju som jag är. Levnadsglad från början, och efter olyckan samt efter jobbiga dagar med extrem värk när jag är sängliggande så är det självklart att jag är ännu mer levnadsglad och lycklig att kunna vara uppe. Jaja, en dag i taget. En sak i taget. Snart stormar mina älsklingar in genom dörren och mitt hjärta sjunger:) jag ligger på soffan i morgonrock med en kopp kallt kaffe framför mig. Inte har jag lagat middag eller tvättat. Men min familj älskar mig onda. Min man lagar middag och kysser mig i pannan. Jag är så lyckligt lottad. Kram på er alla fina, som läser min blogg. När jag är piggare kommer jag att ta kontakt med er, vi kan byta erfarenheter, pigga upp varandra mm. Snart är våren här på riktigt...

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 21 mars 2013 23:13

Idag, torsdag 21/3 har det varit många bil olyckor i landet. Några med värsta tänkbara utgång. Efter min bilolycka blir jag alltid extra berörd om jag hör talas om/läser om bil olyckor. Jag vet ju hur det kan gå. Idag har jag tänkt mycket på dessa olyckor, människorna som varit inblandade och på bilolyckan jag själv var med om. Hua vilken ångest och oro det medför. Känner stor oro för mina älskade små barn, vill aldrig att det ska hända dom nåt. Såklart. Känner också tacksamhet för att jag är här hos min älskade familj.Jag har varit i Västervik för en uppföljning hos läkaren. Vi beslutade att prova ytterligare en medicin, Gabapentin. Liten dos med långsam ökning då det visat sig att jag är så känslig. Vi pratade om den centrala sensitiseringen( som jag beskrivit i tidigare inlägg)och den här medicinen ska hjälpa mitt nervsystem att lugna sig. Beskrev för läkaren mina besvär vid halsflussen jag ådrog mig för några veckor sedan, hur dålig jag blev. Hur min värk i nacke, huvud, armar, händer och bröstkorg samt min tinnitus blev 100 gånger värre tecken på central sensitiseing, dvs överkänslighet i centrala nervsystemet. Ett annat exempel är hur kyla mot mina händer känns som rinnande vatten. Eller kyla mot min vänstra kind (min vänstra sida är värst när det gäller värk, domningar, hörsel och syn) blir till värk och hänger sig kvar. Dessa företeelser är tydliga tecken på just CS.Har fått träffa en arbetsterapeut i Kalmar som nu tar över från arbetsterpeuten i Västervik. Helt underbar människa,glad och trevlig och kunnig. Jag fick äntligen handleds stod med skena, så skönt! Stöd, värme och om nätterna så hjälper dom mig att i te böja handlederna så armar/händer somnar och sticker ännu mer så jag vaknar stup i kvarten. Dock kunde hon konstatera att mina nerver är ordentligt i kläm i armar och händer, och att gå med konstant domnade armar och händer såhär länge tyckte hon inte var bra. Nej, det tycker nu inte jag heller förstås, men har bara fått höra att det kommer från nacken. Det gör det ju också men det kan bli bättre med operation. Men först ska jag nu börja med den nya medicinen, få balans i det, komma upp i dos om den nu hjälper. Så jag börjar med det, och ska försöka skriva lite oftare för att se hur jag mår av den här medicinen.Jag håller tummarna...Önskar er alla en trevlig helg!Kram/Whiplashmamman

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 4 mars 2013 09:53

Att leva med kronisk värk, dvs att ha ont varje dag och natt hela tiden, ibland mer, ibland mindre är givetvis helt för jävligt. Ibland vill jag förestås ge upp, alternativt hitta en mirakel doktor som kan trolla. När jag har extremt ont, ligger jag i ett mörkt rum, kräks av huvudvärk, vänder och vrider på mig för att nacken värker nåt fruktansvärt i min nacke, jag försöker hitta en position där armar och händer inte är helt bortdomnade och stickiga. Jag är rufsig i håret, osminkad och orkar knappt prata. Jag är ledsen för att jag inte orkar vara med mina barn, umgås med min man eller träffa mina kära vänner. Ibland har jag mindre ont, jag är uppe, står och går och är för detta överlycklig. Jag får OFTA höra från familj och vänner att det är svårt att förstå att jag mår dåligt/har så mycket värk för jag låter alltid så GLAD. Du ser alltid så PIGG ut. Jag ÄR sån. Jag låter så. Jag ÄR oftast lycklig. Men jag har väldigt ont. Man kan liksom kombinera sin egenskap med det tragiska som hänt mig. Jag varken kan eller vill sluta leva, jag måste ta mig framåt. Och jag är ju jag. Jag är pigg och glad. Inte alla dagar, men alla dagar ni träffar mig. Oftast är jag då pigg och glad, för sån är jag. Med eller utan värk.

Av Sofia Eriksson - 20 februari 2013 17:32

Väl hemma från Västervik har jag nu låtit allt sjunka in. Jag har lite mer förståelse för det som faktiskt hänt mig. Även om det tyvärr känns abstrakt och svårt att ta in. Jag inte förväntade mig att specialisterna skulle ta en titt på mig och sedan bota mig, men nu känns det tyvärr så påtagligt att min whiplashstatus är och kommer att förbli min livs status. Diagnos: Sena besvär av whiplashskada- WAD ( Whiplash associated di söder). Whiplash är beskrivningen av hur huvudet, i mitt fall vid bilolyckan,först kastas bakåt och sedan framåt. Jag citerar Tomas Timander,leg. Läkare i Stockholm men specialisering pp Whiplashskador. "I samband med denna översträckning av nacken uppstår skador på de mjuka stödstrukturerna som stabiliserar nacken t ex muskulatur, ligament, senor, kapslar samt disker. De kan även uppstå skador på kärl och nerver. Dessutom mindre frakturer.De rör sig om mycket stora påfrestningar på nacken även i låga hastigheter. Som ex kan nämnas att vid en kollision i 36 km/tim ( jämförbart med 10 G ) kommer huvudets normala vikt på ca 4 kg att få en funktionell vikt på 40 kg. Vem som helst kan då förstå vilka svåra skador som kan uppstå i nacken.Eftersom halsryggen är en mycket känslig region med riklig nervvävnad kan en whiplashskada ge upphov till en mycket komplex symtombild.De vanligaste symtomen är nacksmärta, huvudvärk, smärta i skuldror samt domningar och stickningar i armar. Vidare yrsel, sväljningssvårigheter, dimsyn, sömnstörningar, trötthet, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar samt ljudkänslighet."Jag fick tid för återbesök hos överläkaren i Västervik i mars. Då ska vi diskutera medicinering. Och OM medicinen är hjälper mig att minska värken så ska jag komma upp i rätt dos och vänja mig vid medicin och SEDAN påbörja små lätta övningar, men innan dess ingen träning eller aktivitet som stressar min kropp/ triggar systemet. Ett betydande begrepp som sammanfattar långvarig smärta, som förklarar varför jag fortfarande har så ont fast det gått lång tid efter bil olyckan, är CENTRAL CENSITISERING. Detta innebär en ökad känslighet hos neutron på spinal nivå som följd av en skada. Stark sensorisk stimulering kan alltså förändra smärttransmissionen (CNS) och medföra en förlängd smärtduration. Smärtsystemet överreagerar och blir onormalt känsligt. Alltså, skadan som blev då jag stukade nacken må vara läkt men smärtan kvarstår därför att nervcellerna fortsätter att vara överkänsliga. Beröring, massage, lätt tryck mot kroppen eller muskelarbete i olika former leder till att de överkänsliga nervcellerna felaktigt förstärker signalerna upp till hjärnan- jag upplever kraftig smärta:(Krångligt, men jag vill veta, jag vill förstå.Är jag jobbig då? En jobbig patient som inte nöjer sig med kvarstående besvär efter Whiplashskada. DET kan jag ju lätt räkna ut själv!? Men varför? Och vad ska jag göra? Eller inte göra? Nu gäller det att hitta en lugn livsrytm, och att min kära vän kallar mig Skalman måste ju betyda att tempot är OK. Sedan gäller det att ransonera sysslor på veckans alla dagar. Inte för mycket på en och samma dag. Gilla läget liksom. Vad får mig att må bra, rent konkret alltså, vad minskar min smärta; musik, mindfulness, avslappning, varm vete kudde runt nacken. Inte skriva såhär mycket, är så domnad i armar och händer nu och stel i nacken så familjen kommer at få lyfta upp mig ur fåtöljen. Men jag sitter OK, inte hänga ner huvudet över datasskärmen (surfplattan alltså) liten och behändig! Sitter bekvämt bakåtlutad med datorn i knät på en liten kudde. Jag lär mig, jag lyssnar på min kropp. På så vis kan jag som sjukskriven och funktionshindrad öka min livskvalitet!Go kväll!

Av Sofia Eriksson - 13 februari 2013 20:03

Efter en natt i det iskalla rummet långt ner i kulverten, mötte jag en mycket trevlig tjej som också går i smärtskolan. Hon hade också ett rum i kulverten men med fönster (!) tv och pentry:) och en extra säng som jag fick hyra in mig på! Sov väldigt gott inatt och vaknade hyfsat utvilad. Nu känns allt lite bättre. Jag har fått lyssna till läkare, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Dom har pratat om smärtfysiologi, anatomi, smärtlindring och olika hjälpmedel i vardagen och på framtida jobb. Imorgon ska det pratas smärtetablering, jag ska också träffa sjuksköterskan som har pratat med läkaren om vilken medicin jag ska prova här näst- JAG VET!! Jag hade ju bestämt mej för att minsann INTE äta mediciner, orkar inte med att dom inte hjälper och orkar absolut inte med alla hemska biverkningar. Men efter samtal med sjuksköterska som menar att medicin används som ett hjälpmedel för att få min kropp och mitt system i balans tror jag ändå på att fortsätta. Så, varför inte. Jag kör! Jag fick träffa en mycket bra sjukgymnast som varnade mig för att hon skulle reta igång min värk men att hon var tvungen att se vad som händer när hon triggar ömma punkter. Vart det domnar/sticker/drar/värker. Hon liknade mina besvär med att jag hade diskbrock från nacken ner till bröstryggen- då har man den smärta jag har. Men- jag har ju inte diskbrock nånstans. Sedan några år tillbaka vet man att långvarig smärta beror på störningar och förändringar i hjärna och ryggmärg, bl a obalans i olika signalämnen (transmittorsubstanser) och dessa signalämnen reglerar smärtimpulserna i olika banor på vägen till och från hjärnan. Om smärtsignalerna är starka och långvariga kan det leda till att nervcellerna blir överbelastade och överkänsliga. Detta kallas sensitisering. Även efter att skadan är läkt, i mitt fall whiplash-rörelsen där min nacke fick en kraftig stukning, så fortsätter nervcellerna att vara överkänsliga. Beröring eller lätt muskelarbete kan leda till att de överkänsliga nervcellerna förstärker signalerna upp till hjärnan. När smärtregleringen inte fungerar normalt kan resultatet bli att signalerna sprids till andra delar av hjärna och ryggmärg vilket innebär att smärtan sprider ut sig i större områden i kroppen, smärtan flyttar runt!Min plan nu är att prova ny medicin, och när jag är uppe i rätt dos ny kontakt med sjukgymnasten här för vidare planering gällande någon form av träning/övningar. Tills dess fortsätta hos min osteopat, få akupunktur hos min sjukgymnast hemma på Öland, äta medicin, stå ut med medicinen och dess biverkningar, ha hopp, ägna mig åt aktiv vila som mindfulness och fortsätta blogga. Nu ska mitt system pressas ner i lugn- bort med minnen från traumat, både psykiska och fysiska.Men nu ska jag bädda ner mig bekvämt och imorgon eftermiddag får jag åka hem till min älskade familj! Lite mer lärd, lite mer förstående och lite mer kunskap. Det känns lite bättre.God natt;)

Av Sofia Eriksson - 11 februari 2013 20:51

In via huvudentrén på Västervikssjukhus, ner för tre trappor och så var jag nere och irrade i kulverten. Mysigt ställe. Not. Önskar jag visste hur man la ut bilder här, men jag har inte fattat det än;) men då skulle ni fått sett hur jag ska bo. I tre nätter. Jag är verkligen inte kräsen men jag ligger i en hård träsäng och i taket blåser högljutt en flöjt som dessutom blåser iskall luft rakt på mig. Tror ni jag kommer vara stel imorgon...? Gick upp och letade rätt på någon som kunde bidra med fler filtar för något täcke finns inte. Och ett logg in till guest-internet. Jag har nu virat min stora vinröda sjal några varv runt nacken och huvudet och lagt dom 73 filtarna på mig. Nu ska jag se en film innan jag somnar. Längtar tills det blir morgon, då ska jag gå upp från underjorden och dricka en kopp kaffe på cafet här på sjukhuset innan smaärtskolan börjar. Kram och godnatt!

Av Sofia Eriksson - 11 februari 2013 10:30

Rehab är ju bra. Här får man ju hjälp. Väl? Lite tragiskt känns det att gå smärtskola..."nu har vi gjort det vi kunnat, din värk och din skada är kronisk, vi kallar detta långvarig smärta och nu ska du få lära dig att leva med detta"...Men kroppskännedom är bra, och mycket kan man styra med hjälp av tankar och avslappning. Dock höjer jag min flagg och säger stopp när någon menar att detta är psykiskt betingat. För jag satt i en bil som körde in i en annan med en en väldig fart. Jag stukade min halsrygg. Med en magnetkameraundersökning i flera projektioner skulle man kunna se skador Ppå ligament och ledkapslar, men oftast gör läkaren en bedömning utifrån patientens symptom och ställer diagnosen whiplashrelaterade besvär. Men en vanlig magnetröntgen visar oftast ingenting. Så i mitt fall. Att ha så mycket besvär av något som inte syns är så fruktansvärt. Jag skrattar och är glad och positiv, jag försöker i största möjliga mån vara mig själv, så som jag var innan olyckan. Men visst gråter jag och tycker ibland att det är förjävligt. Och jag funderar på om jag verkligen alltid kommer att ha det såhär. Kommer jag någonsin att kunna jobba? Jag har kramat om min stora skoltjej ordentligt, lämnat två små prinsessor på dagis med mycket kärlek. Väskan är packad. Jag tog en sån där liten resväska med hjul och handtag så jag slipper bära, det funkar liksom inte. Får nästan direkt kramp i händerna och armarna typ svimmar och blir helt avdomnade och matta. Känner ingen ångest utan snarare ett lugn. Nu ligger jag på sängen med min surfplatta på en liten kudde på magen och skriver. Surfplattan var en julklapp från min käre make, så jag skulle kunna skriva, se på film mm om dagarna. Jag åker till Smärtklinken i Västervik idag, smärtskolan börjar först imorgon kl 9 men resan kan bli jobbig och jag vill vara på plats imorgonbitti! Har jag några förväntningar inför den här vändan till Rehabkliniken? Inga. Jag har haft så ont så länge och det har mest varit prat från läkare. Prat som låter rimligt men som inte hjälpt. Prat om mediciner, prat om att vänta och låta tiden gå. Men vem bryr sig om mig? Jag. Som är snart 33 år, som lever här och nu och har skitont. Med 3 små barn, med en man, i ett hus. Jag vill jobba, springa, spela piano, sjunga, slippa höra tjutet i öronen, kunna använda mina händer och armar. Och så vidare. Och vad ska dom säga när jag säger att jag inte orkar prova fler mediciner...pga vidriga biverkningar och noll resultat. Får jag skylla mig själv då, om jag har värk. Eller kan någon göra någon, rent praktiskt för att lindra min värk. Kan någon titta på/i min nacke. Går det inte att se var som egentligen hände. Hur det ser ut nu. Och hur vi går vidare. Nu ska jag ha mental avslappning och sedan ska jag gå till bussen.Kram.

Av Sofia Eriksson - 7 februari 2013 12:23

På måndag åker jag till Västervik där jag ska tillbringa hela veckan. Det blir två dagars smärtskola och träff med min arbetsterapeut. Första gången jag träffade henne fick jag genomgå olika tester. Styrketest och olika finmotoriska tester. Då dessa gav dåliga resultat ska min finmotoriska förmåga vidare utredas. Jag ska även prova ut handledsstöd för värken i händer och handleder och som ett stöd. Jag ska öven få träffa två sjukgymnaster. Jag har en del små lätta övningar att göra, men jag hoppas få fler övningar och tips. Även om det för det mesta känns helt uteslutet att göra mer än att ta sig upp ur sängen de första dagar, så vill jag ju tänka att jag i framtiden kommer att vara piggare. Jag har tagit beslutet att inte låta läkarna prova fler starka mediciner. De ska ju lindra värken ( vilket de inte har gjort) inte behandla mig och min värk. Därför ska jag låta min Osteopat behandla mig. Smärtskolan hoppas jag ska lära mig mer om kroppen, hur den fungerar och reagerar vid långvarig smärta. Vad jag kan göra för att ha en så bra vardag som möjligt. Hur jag bäst kan ta hand om mig och min kropp.Jag hade väldigt svårt att somna igår kväll. Jag hade kramp under ena foten, i bröstkorgen/bröstryggen kändes det som knivhugg, och utöver det min vanliga värk i nacke, armar och händer. Då jag också har mycket domningar i ansiktet och värk i käkar så är det svårt att ligga bekvämt på kudden, som är en nackkudde. Alltså ganska hård. Tar jag en mjuk kudde får jag fruktansvärt ont i nacken, jag måste ha stödet i nacken.Vaknar varje natt av att armarna är helt bortdomnade. Idag förbereder jag mig för nästa veckas rehabresa. Kollar bussar, bokar övernattning på patienthotellet, planerar packning, ändrar dagistider osv.Men nu ska jag lyssna på relaxing music, det dämpar min tinnitus, lägga mig bekvämt och bara slappna av. Kram på er!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se