Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - 27 januari 2015 14:27

Hej på er,

jag hoppas att ni alla har en bra dag vart ni än befinner er och vad ni än gör. Hur ni än mår och vad som än händer. För dagen idag är speciell. Den kommer aldrig tillbaka och vi vet ingenting om morgondagen så njut, ät en god lunch, en extra kopp kaffe, säg nåt snällt till någon, le mot någon och när kvällen kommer, sjunk ner i soffan men en skön filt över benen med en kopp te.

Igår eftermiddag fick jag ta min trötta kropp och lägga mig redan på eftermiddagen, ont i huvud och nacke och trött i armar och axlar. Sov till kvällen, pussade och stoppade om tjejerna, lyssnade till dem när de läste och när de sov gott satte vi oss i soffan en stund jag och maken. Vaknade svettig och med fruktansvärd migränhuvudvärk, som om huvudet satt fast i ett skruvstäd, från alla håll. bakuvudet smärtar forfarande, ibland bättre och ibland värre. Stel och kan inte vrida på huvudet utan smärta.

Om en vecka ringer kirurgen. Då har det gått 6 veckor sedan operationen då jag frilade nerver i nacken, närmare bestämt bakhuvudet och occipitalis major. Har verkligen velat att operationen skulle ge resultat, att jag skule få bli lite bättre. Tyvärr är det inte så än- jag har ju vissa dagar med energi, vissa dagar även om de är få som jag går på stan, äter middag hos vänner eller åker och handlar med familjen. Ont under tiden, men en värk jag vant mig med och klarar. Men efteråt blir jag obeskrivligt trött och behöver vila. meditera. Men med en härlig känsla i kroppen då jag tänker på det jag gjort. Men då huvudvärken ökar till obeskrivlig smärta, kräkningar, nacken blir tröttare och ondare och bakhuvudet sticker och bränner, då iner jag att denna operation inte hjälpt mig. Läget är som innan- Jag vet att det ska få gå 6 månader innan man kan slutgiltigt se ett bestående resultat. Och när det gått 1 år är min tanke, min plan att låta Åke Nyström åter få undersöka mig och eventuellt operera mig. Då blir det längre ner, där jag också har nerver i kläm. Ända ner till C7. Dr Nyströms teori är att så länge inte flödet av nerver är fritt längre ner i halsryggen, kan min smärta aldrig avta. Jag tror starkt på hans teori då jag blev helt smärtfri då han satte bedövningssprutor i nacken, ända ner till C7 kotan. Men det finns ju förstås inga garantier. Nerver har svårare att läka och bli friska ju längre de är skadade...


Våra 2 yngre döttrar följer med kompisar hem idag. Agnes, min äldsta sitter och äter mellis bredvid mig i soffanochjag ligger med datorn på magen. Snart ska hon börja med sin matematikläxa. Ibland gör hon även matematikuppgifter på datorn, och Lova också, mellandottern. Splashmath, NOMP appen. Rekommenderas!


Kram på er,

/

Whiplashmamman

Jag finns även på instagram som whiplashmamman


ANNONS
Av Sofia Eriksson - 14 januari 2015 10:24

Imorse satt jag och min yngsta dotter vid frukostbordet. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och hela tiden satt hon med sin lilla hand på min. Mitt hjärta är så varmt nu. 

Har jobbiga dagar med extremt mycket nervvärk och huvudvärk. Önskar att jag bara hade ont i nacken. Nu är jag helt slut, bara ligger. Jag vill promenera, få frisk luft men jag orkar inte. Igår sov jag hela dagen och faktiskt inatt också. Men utan insomningstablett sover jag dåligt, vaknar hela tiden. Idag känner jag mig lite piggare men det hugger i huvud och nacke. Nervsmärtan retar axlar, armar, händer, ansikte och ner i benen. 


Läst intressant fakta om just nervsmärta, källa: Medtronic

"Nervsmärta eller neuropatisk smärta är en följd av skada ( eller sjukdom) som omfattar nerver, nervrötter, ryggmärg och hjärna. Om skadan finns på en nerv som ligger utanför hjärnan och ryggmärgen kallas smärtan  PERIFER NEUROPATISK SMÄRTA. Den neuropatiska smärtan kan upplevas sombrännande eller huggande och kan komma i attacker. Smärtan kan även stråla ut i en arm eller ett ben.Man kan få känselstörningar i huden som kan bestå av både domningar och överkänslighet. Det är väldigt vanligt att vi men den är typen av smärta känner på följande sätt;

- Rädd för att bli stämplad som en besvärlig patient

- Rädd för att ökad smärta betyder att min sjukdom blivit sämre

-Rädd för att bli beroende av läkemedel. ( Det finns forskning som bevisar att risken att bli beroende av smärtstillande medel för peroner med kronisk smärta är extremt liten)

-Brist på kunskap om olika behandlingsmetoder för smärta

- Rädd att uppfattas som svag

För de miljontals människor som lever med kronisk smärta finns det många olika behandlingsmöjligheter. För läkarna är ofta medicinering ett första alternativ. Andra alternativ kan vara fysisk eller psykologisk behandling, kirurgi, nervblockad eller hjälp via medicinsk utrustning som ryggmärgsstimulering eller medicinpumpar."


Det har snart gått 4 veckor sedan min operation. Jag kan ännu inte känna någon förbättring och är dessutom ganska stel, men jag har ju heller inte rört på mig särskilt mycket. När huvudvärken inte skär så, tänker jag ta små promeader. När det gått 6 Veckor ringer Hans Ericsson, neurokirurgen, mig för att utvärdera dessa 6 veckor. När det gått 3 månader ska jag träffa min sjukgymnast. Då får vi se vad vi kan göra. Men jag måste ge detta tid. Tid att läka, tid att återhämta mig och tid att bli starkare. En väldigt klok vän, som även hon gjort samma operation, sa att eftersom jag varit spänd så länge har jag förmodligen låsningar i både nacke och rygg som gör att nerverna är påverkade så att det hugger i huvudet- mot detta skulle nervblockader kunna hjälpa. Att bli opererad i nacken och nerverna som sitter där, fast och inklämda ger givetvis smärta efteråt då nerverna i nacken sitter så nära smärtcentrum- det är väldigt känsligt område och ju högre upp i bakhuvudet desto mer känsligt. 


Skulle vilja städa, plocka undan tvätt och göra lite fint här hemma men jut nu blir jag kvar i sängen. Dessa måsten är ju inte världsviktiga. Idag tar jag hand om mig själv och skiter i tvätten;)


Kram

/ Whiplashmamman


ANNONS
Av Sofia Eriksson - 9 januari 2015 12:29

Hej kära Ni.

Dagarna går så fort, barnen har gått 2 dagar nu på vårterminen. De tycker det var roligt att komma tillbaka och träffa kompisarna efter nästan 3 veckors jullov! Idag har jag haft en mysig kaffestynd med en god vän innan jag sate mig i min favorithörna i soffan. Vi har en stor grå U-soffa så hela familjen ska få plats. Den är fantastisk! Många mjuka kuddar och sköna filtar. Precis som det ska vara! Efter dagar då jag haft bla vidrig migrän och inte kommer upp ur sängen, känns det så lyxigt att få vra uppe och glo på tv eller skriva i min blogg! Natten till igår sov jag nästan ingenting så igår på dagen blev det mycket vila. På eftermiddagen var jag dock med tjejerna på köpstan, ligger nära där vi bor. Har knappt varit utanför dörren sedan operationen så det var trevligt. Agnes, min äldsta köpteen ny fin skolväska som hon länge trånat efter och tjänat och sparat ihop pengar till. Hon var så lycklig;)

När man träffar på alla goa människor såhär efter en operation är det självklart att alla vill veta hur det gått och hur jag mår, hur det känns nu och om jag är frisk och smärtfri nu. Det är svårt att fatta sig kort, jag som babblar så mycket..hehe samtidigt som jag inte orkar prata om det. Svårt att beskriva det jag gått igenom. Det är så mycket känslor och så mycket smärta. Angående hur det känns rent fysiskt så är rörlighten i nacke bättre. Jag kam vrida huvudet åt båda sidorna samt upp och ner långsamt och med rädsla. Men det går. Däremot reagerar nerver och ger strålande smärta rakt ut i delar av armarna samt vissa fingrar. Dvs mina nervopatiska smärtor kvarstår. Huvudvärk kvarstår. Migränliknande, smärta bakom vänster öga, behöver tryck runt huvudet särskilt vid vila. Tar faktiskt ett litet linne och virar runt huvudet som jag fäster nederdelen igenom överdelens axelband...alla sätt är bra...

Själva nackvärken har varit borta men kommer smygandes tillbaka. Min tinnitus var som jag nämt tidigar, borta 1 dag men är nu tillbaka konstant. Hög. Stressande. Särskilt när jag lägger mig om kvällarna.

Min vänstra ansiktshalva är domnad och stickig, inben, käke och tungan. Bak där jag blev opererad har jag partier där jag har totalt känselbortfall. Kanske det kommer tillbaka när det gått en tid.

Jag har stunder av energi och då också euforisk lycka. Jag njuter och njuter, är med barnen. Ignorerar smärta och domnade och värkande händer. För just då går det. Jag kan fungera ändå. Jag har lärt mig. Jag anpassar mig. Sen vilar jag, kryper ner under täcket och tänker på dagen idag som den varit. Tänker på det jag gjort och åstadkommit istället för att fokusera på det jag inte gjort eller kunnat. Jag måste leva mitt liv. Just nu ser mitt liv ut såhär. Då jag vet att jag gjort så mycket jag kunnat för att komma ht. Jag lyssnade inte på ala läkare som sa åt mig att ge upp och lära mig att leva med smärtan. Och även om jag inte blir bättre så har jag ändå gjort vad jag kunnat, gett mig själv en ärlig chans och lärt mig mycket på vägen. Om mig själv och om sjukvården. 

6 veckor tar det att läka såren och om 3 månader ska vi se om sjukgymnastik är genomförbart...önskar verkligen att det går. Det hänger på nervsystemet. Jäklas det förhindrar det mig att röra mig. Det kan ju förstås huvudvärken och övrig värk göra, men nervsystemet och de neuropatiska smärtorna lever liksm sitt egna liv och hindrar min rörelseförmåga-

Nu ska jag krypa ner under min goa filt bredvid min kissemiss.

Jag önskar er alla en väldigt trevlig helg, 

ät mycket chips och sov länge på mornarna:)

Kram

/ Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 5 januari 2015 21:36

... så jag håller på att bli tokig!!! Det läker fint, kliar, gör ont. Bakhuvudet. och då särskilt området runt såren eller numer ärren, är väldigt ömt. Jag kan fortfarande bara sova på sidorna men det går att luta sig bakåt mot en mjuk kudde korta stunder nu.Min huvudvärk är fruktansvärd... I själen känner jag mig mycket lugnare, tänker lyssna på min kropp, fullt ut nu. Inga krav på vad jag måste eller borde göra, all fokus på min familj coh mina vänner och på att bli bättre.

Kram

/ Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 1 januari 2015 16:43

1 januari 2015. Sitter här i soffan, ljusstakarna lyser fortfarande i våra fönster även om vi börjat plocka undan julsakerna. Igår fick barnen äta av sitt pepparkakshus, som de har längtat... men det var förstås inte så gott som de trott. Lite dammigt, lite hårda gamla godisar och lite bomull som föreställt snö! Min älskade familj är ikväll på middag med släkt och alla kusiner och jag hade förstår gärna följt med men stannar hemma och vilar. Igår var vi på fantastisk nyårsmiddag hos goda vänner, vi såg fyrverkerier på andra sidan sundet och sov sedan över. Imorse åt vi en god frukost tillsammans innan vi åkte hem igen, då blev det vila för hela familjen! 

I tisdags var jag på vårdcentralen för att ta bort stygnen. Min käre mor körde mig, mina tre döttrar var med och höll mig i handen och fotade nacken med och utan stygn. Det gjorde rätt ont, de satt ordentligt. Det var så skönt att bli av med stort förband och allt torkat blod som var knöligt i bakhuvudet. Det såg fint ut men ganska svullet, särskilt på vänster sida. Sköterskan satte steristrip och en ny plåsterlapp.

Akademiska rekommenderade mig alvedon som enda smärtlindring efter operationen. Jag försökte klara mig på det men det gick inte. Så nu måste jag ta alvedon och oxykodon eller liknande, för att stå ut. Även insomningstablett ibland bara för att få lite sammanhängande sömn eftersom jag vaknar ofta, särskilt om jag råkar hamna på bakhuvudet! Kan fortfarande bara ligga på sidorna, helst lite framåtstupa eftersom jag är så fruktansvärt öm i bakhuvudet. Nerverna spökar och sticker och hugger. Min tinnitus är tillbaka med full kraft, dock mest i höger öra, lite dovare i vänster öra. Händerna är domnade och stickiga, var lite lugnare direkt efter operationen men tydlig nervvärk i fingrar och händer nu igen. Domnad i vänster ansiktshalva som vanligt, runt näsan, kindbenet, käken och i tandköttet på vänster sida. Värk, dock snällare än vanligt, i nackn.

MEN, tydlig förbättring vad gäller rörlighet i nacke och armar. Det har ju bara gått drygt 2 veckor efter operationen. 6 veckor ska det ta att läka någorlunda. 3 månader innan man kan utvärdera huruvida jag kan påbörja sjukgymnastik. Så. Jag kan bara luta mig tillbaka, vila, lyssna på min kropp och hoppas på det bästa. Ta hand om mig, min familj och mina vänner. Precis som de tar hand om mig. 

Nu börjar ett nytt spännande år. Var rädda om varandra, ta er tid till det som är viktigt i livet och njut av vardagen. Livet är här och nu.

Stor kram till er alla!

/

Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 26 december 2014 13:35

God fortsättning kära ni.

Jag hoppas att ni alla haft en skön jul med lagom många julklappar, lagom mycket julmat, lagom många chokladbitar men MYCKET kärlek. Vi visste ju redan innan att vår jul skulle bli en väldigt lugn jul, inte för att vi på nåt sett brukar stressa.  Eftersom jag är nyopererad blev det en stillsam jul. Jag avskyr att se andra jobba, vill ju liksom själv. Svårt att be andra om hjälp. Kan ju själv. Och framför allt VILL jag själv. Jag vill gå på stan och välja julklappar, gå i maffären  och handla julskinkan och julmusten. Men självklart förstår jag att detta inte är så viktigt i sammanhanget, men kan ändå inte sörja lite över detta. Så har vi det här med kyrkbesök på julaftons morgon som är en tradition i vår familj. Och många andra familjer i byn där vi bor...det är väldigt mysigt. Dock nämnde jag för barnen att jag förmodligen inte skulle orka gå med till kyrkan på julafton, gå upp och duscha och tvätta håret vilket är jättejobbigt då nacken o plåstret inte för bli blött, varpå de utbrast med ilksa och sorg: DÅ BLIR DET JU INGEN RIKTIG JUL!!! Så mamman gick snällt med till kyrkan och det kändes väldigt bra. Jag hade en ok dag julafton... och det håller i sig.

Veckan efter operationen har varit fruktansvärd. Väldigt ont i bakhuvud och nacke, nervsmärtor och sårsmärtor, huvudvärk och ont på sidorna av huvudet. Kan fortfarande inte ligga på rygg med huvudet på kudden, utan ligger på sidan. fortfarande tinnitus, den försvann ett tag efter operationen men kom sedan tillbaka. Tyvärr för jag hade det tyst och lugnt ett tag...

Idag är det alltså annandag jul och jag är fortfarande uppe. Huvudvärken finns där i pannan, bakom vänster öga men den är inte invalidiserande. Händer och en bit upp för armarna värker och sover/sticker och nacken är öm liksom runt operationssåren. Även ganska långt upp på bakhuvudet är det ont, stickande och isande. Jag kan lättare använda armar, sträcka upp armarna utan att få stickningar och smärta i armarna och upp i nacken och ut i händerna...dock om jag vrider huvudet åt sidorna värker det i nacke och ut i vänster ringfinger. En del av mig vill bara skrika av lycka att jag faktiskt känner förbättring medan en annan del av mig vet att jag måste ta det lugnt. Kanske blir jag bättre, bra. Kanske blir det inte bättre än såhär. Men jag är uppe, ligger inte i sängen. Jag vilar bara en gång varje dag. När jag då lägger mig ner är jag väldigt trött. Somnar. Men går upp sedan. Den känslan...

Nu mina vänner ska jag och familjen lämna huset och åka till mina föräldrar och äta middag. 

Önskar er en god fortsättning och ett gott nytt år!

Kram

/Whiplashmamman



Av Sofia Eriksson - 19 december 2014 12:13

Att bli opererad i vaket tilltånd är ju lte speciellt. Jag var ju givetvis bedövad men kände ändå tydligt allt han gjorde, skar, klippte, torkade, tryckte, träffade onda nerver så det isade och smärtade mer än någonsin och brände då det uppstod blödningar som inte ville sluta. På ett sätt väldigt spännande, på ett annat väldigt obehagligt nästan overkligt. Men det blev ju ett slags samarbete, han såg nerverna och när han letat sig tillräckligt nära så skrek jag. Då visste vi båda att det var rätt. På min vänstra sidan var nerven  riktigt klämd i bl a muskulatur och på högra sidan var det betydligt värre ställt med nerven. Där fick han leta länge, gräva, klippa, bedöva mer, gå runt mig och lägga sig över mig och försöka hitta, komma åt och slutligen frilägga. Där var så mycket ärrvävnad efter alla blödningar som blev vid straumat, alltså vid bilolyckan. Först tänkte jag att han imte skulle komma åt nerven och kunna ge utrymme, att det inte skulle gå att åtgärda. Men han sa bara att det här var ovanligt, och därför en större utmaning vilket är roligt för en neurokirurg. Hans Ericson såg till att nerverna fick utrymme och kunde flöda så fritt som var möjligt.Då jag fått operationsprotokollet kommer jag att mer detaljerat beskriva fynden och åtgärderna. Jag var hela tiden fokuserad- som vanligt. Målinriktad. De som måste göras måste göras. Jag biter ihop, ordnar och fixar. Allt jobb och kämpande för att få den här operationen. Och tillslut låg jag då på ett hyfsat smalt operationsbord, inplastad, på mage, aniktet gömt i en gelekudde med grön duk på, stöd för panna och haka. Alla var så rara och måna om att jag skulle ligga bra, ha det bra-  hur bra kan man ha det just då, just där. Men jag kände mig väldigt trygg hela tiden.

Allt har varit väldigt diffust sedan jag fick beskedet att jag skulle få åka till Uppsala och bli opererad. Jag har kunnat slappna av och ta igen mig. Det resulterade i stora sömnsvårigheter och en diffus inre stress. Mina tidigare post-traumatiska drömmar har eskalerat till återkommande katastroftankar. Väldigt orolig, hoppar till för minsta lilla och sedan vi kom hem från Uppsala känner jag mig ledsen och gråter då och då. Vet inte exakt varför. Känner nog krav på mig nu. Krav att bli bra nu. På en gång liksom. Lite chockad efter att operationen tog så lång tid och var så smärtsam. Intalade mig själv att jag kanske inte blir helt bra, men det räcker om jag bara blir lite bättre. Lite chockad att jag är så pass dålig och trött nu. 

Nu måste jag ge mig och min nacke tid att läka. Är svullen i bakhuvud och nacke, svårt att slappna av i nacken. Tinnitusen försvann vid operationen men kom sedan tillbaka. Men bara i höger öra. Huvudvärk, värk i händer samt att de är domnade och smärta och domnat ansikte är dagens status och extrem trötthet.

Nu ska jag lägga huvudet på sidan på kudden.

Och ta något kallt att dricka, har varit extremt törstig efter operationen, konstigt!?

Barnen börjar sitt jullov ikväll...Så ikväll blir det julskinksmörgås och ett glas julmust-

Önskar er alla en trevlig helg.

Kram

/Whiplashmamman



Av Sofia Eriksson - 18 december 2014 13:30

Det finns en grupp på facebook där vi nackskadade kan skriva av oss, ställa frågor eller bara läsa andras berättelser och inte känna oss ensamma med vår konstanta smärta. Innan vi gav oss iväg till Stockholm fick jag kontakt med en trevlig kvinna som skulle bli opererad samma dag som jag, vilket var spännande och roligt, vi träffades på avdelningen på tisdag eftermiddag när vi skulle skrivas in. Under eftermiddagen fick jag träffa läkare, sjuksköterskor och sjukgymnast. De kontrollerade dels att jag var redo för operationen dels hur min smärta och rörelseförmåga är innan jag blir opererad. Det blev lite ändringar så taxi fick köra oss till patienthotell på kvällen och hämta upp oss tidigt nästa morgon och köra oss tillbaka till Akademiska Sjukhuset. 

Min kirurg, den fantastiske, sympatiske och väldigt roliga, Hans Ericsson hade talat om för sköterskorna att det var ok att äta frukost men de hade glömt det och istället gett mig förbud att äta... så där satt jag tidigt på morgonen, i lobbyn på patienthotellet och luktade på den fantastiska hotellfrukosten...typiskt.

kl 07.00 tog sjuksyster Lena emot mig, gav mig operationskläder och sedan la jag mig på sängen. Jag var frusen och trött och försökte vila lite. Kl 11.00 påbörjades operatioen- Jag ligger på mage med en gelekudde mot pannan och mot hakan och armarna bakåt längs med sidorna. Jag blir inplastad och rakad, tvättat och bedövad med sprutor i bakhuvud och nacke. eftersom det är adrenalin i bedövningen får jag kraftig hjärtklappning, blir svetting och svimfärdig. men det lägger sig och efter skrubbning och ritning och rengöring i nacken påbörjas operationen, vilken jag trodde skule vara smärtfri då jag ju var bedövad...det var den inte...

fortsättning följer...

kram

/Whiplashmamman

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se