God fortsättning kära ni.

Jag hoppas att ni alla haft en skön jul med lagom många julklappar, lagom mycket julmat, lagom många chokladbitar men MYCKET kärlek. Vi visste ju redan innan att vår jul skulle bli en väldigt lugn jul, inte för att vi på nåt sett brukar stressa.  Eftersom jag är nyopererad blev det en stillsam jul. Jag avskyr att se andra jobba, vill ju liksom själv. Svårt att be andra om hjälp. Kan ju själv. Och framför allt VILL jag själv. Jag vill gå på stan och välja julklappar, gå i maffären  och handla julskinkan och julmusten. Men självklart förstår jag att detta inte är så viktigt i sammanhanget, men kan ändå inte sörja lite över detta. Så har vi det här med kyrkbesök på julaftons morgon som är en tradition i vår familj. Och många andra familjer i byn där vi bor...det är väldigt mysigt. Dock nämnde jag för barnen att jag förmodligen inte skulle orka gå med till kyrkan på julafton, gå upp och duscha och tvätta håret vilket är jättejobbigt då nacken o plåstret inte för bli blött, varpå de utbrast med ilksa och sorg: DÅ BLIR DET JU INGEN RIKTIG JUL!!! Så mamman gick snällt med till kyrkan och det kändes väldigt bra. Jag hade en ok dag julafton... och det håller i sig.

Veckan efter operationen har varit fruktansvärd. Väldigt ont i bakhuvud och nacke, nervsmärtor och sårsmärtor, huvudvärk och ont på sidorna av huvudet. Kan fortfarande inte ligga på rygg med huvudet på kudden, utan ligger på sidan. fortfarande tinnitus, den försvann ett tag efter operationen men kom sedan tillbaka. Tyvärr för jag hade det tyst och lugnt ett tag...

Idag är det alltså annandag jul och jag är fortfarande uppe. Huvudvärken finns där i pannan, bakom vänster öga men den är inte invalidiserande. Händer och en bit upp för armarna värker och sover/sticker och nacken är öm liksom runt operationssåren. Även ganska långt upp på bakhuvudet är det ont, stickande och isande. Jag kan lättare använda armar, sträcka upp armarna utan att få stickningar och smärta i armarna och upp i nacken och ut i händerna...dock om jag vrider huvudet åt sidorna värker det i nacke och ut i vänster ringfinger. En del av mig vill bara skrika av lycka att jag faktiskt känner förbättring medan en annan del av mig vet att jag måste ta det lugnt. Kanske blir jag bättre, bra. Kanske blir det inte bättre än såhär. Men jag är uppe, ligger inte i sängen. Jag vilar bara en gång varje dag. När jag då lägger mig ner är jag väldigt trött. Somnar. Men går upp sedan. Den känslan...

Nu mina vänner ska jag och familjen lämna huset och åka till mina föräldrar och äta middag. 

Önskar er en god fortsättning och ett gott nytt år!

Kram

/Whiplashmamman

Att bli opererad i vaket tilltånd är ju lte speciellt. Jag var ju givetvis bedövad men kände ändå tydligt allt han gjorde, skar, klippte, torkade, tryckte, träffade onda nerver så det isade och smärtade mer än någonsin och brände då det uppstod blödningar som inte ville sluta. På ett sätt väldigt spännande, på ett annat väldigt obehagligt nästan overkligt. Men det blev ju ett slags samarbete, han såg nerverna och när han letat sig tillräckligt nära så skrek jag. Då visste vi båda att det var rätt. På min vänstra sidan var nerven  riktigt klämd i bl a muskulatur och på högra sidan var det betydligt värre ställt med nerven. Där fick han leta länge, gräva, klippa, bedöva mer, gå runt mig och lägga sig över mig och försöka hitta, komma åt och slutligen frilägga. Där var så mycket ärrvävnad efter alla blödningar som blev vid straumat, alltså vid bilolyckan. Först tänkte jag att han imte skulle komma åt nerven och kunna ge utrymme, att det inte skulle gå att åtgärda. Men han sa bara att det här var ovanligt, och därför en större utmaning vilket är roligt för en neurokirurg. Hans Ericson såg till att nerverna fick utrymme och kunde flöda så fritt som var möjligt.Då jag fått operationsprotokollet kommer jag att mer detaljerat beskriva fynden och åtgärderna. Jag var hela tiden fokuserad- som vanligt. Målinriktad. De som måste göras måste göras. Jag biter ihop, ordnar och fixar. Allt jobb och kämpande för att få den här operationen. Och tillslut låg jag då på ett hyfsat smalt operationsbord, inplastad, på mage, aniktet gömt i en gelekudde med grön duk på, stöd för panna och haka. Alla var så rara och måna om att jag skulle ligga bra, ha det bra-  hur bra kan man ha det just då, just där. Men jag kände mig väldigt trygg hela tiden.

Allt har varit väldigt diffust sedan jag fick beskedet att jag skulle få åka till Uppsala och bli opererad. Jag har kunnat slappna av och ta igen mig. Det resulterade i stora sömnsvårigheter och en diffus inre stress. Mina tidigare post-traumatiska drömmar har eskalerat till återkommande katastroftankar. Väldigt orolig, hoppar till för minsta lilla och sedan vi kom hem från Uppsala känner jag mig ledsen och gråter då och då. Vet inte exakt varför. Känner nog krav på mig nu. Krav att bli bra nu. På en gång liksom. Lite chockad efter att operationen tog så lång tid och var så smärtsam. Intalade mig själv att jag kanske inte blir helt bra, men det räcker om jag bara blir lite bättre. Lite chockad att jag är så pass dålig och trött nu. 

Nu måste jag ge mig och min nacke tid att läka. Är svullen i bakhuvud och nacke, svårt att slappna av i nacken. Tinnitusen försvann vid operationen men kom sedan tillbaka. Men bara i höger öra. Huvudvärk, värk i händer samt att de är domnade och smärta och domnat ansikte är dagens status och extrem trötthet.

Nu ska jag lägga huvudet på sidan på kudden.

Och ta något kallt att dricka, har varit extremt törstig efter operationen, konstigt!?

Barnen börjar sitt jullov ikväll...Så ikväll blir det julskinksmörgås och ett glas julmust-

Önskar er alla en trevlig helg.

Kram

/Whiplashmamman

Det finns en grupp på facebook där vi nackskadade kan skriva av oss, ställa frågor eller bara läsa andras berättelser och inte känna oss ensamma med vår konstanta smärta. Innan vi gav oss iväg till Stockholm fick jag kontakt med en trevlig kvinna som skulle bli opererad samma dag som jag, vilket var spännande och roligt, vi träffades på avdelningen på tisdag eftermiddag när vi skulle skrivas in. Under eftermiddagen fick jag träffa läkare, sjuksköterskor och sjukgymnast. De kontrollerade dels att jag var redo för operationen dels hur min smärta och rörelseförmåga är innan jag blir opererad. Det blev lite ändringar så taxi fick köra oss till patienthotell på kvällen och hämta upp oss tidigt nästa morgon och köra oss tillbaka till Akademiska Sjukhuset. 

Min kirurg, den fantastiske, sympatiske och väldigt roliga, Hans Ericsson hade talat om för sköterskorna att det var ok att äta frukost men de hade glömt det och istället gett mig förbud att äta... så där satt jag tidigt på morgonen, i lobbyn på patienthotellet och luktade på den fantastiska hotellfrukosten...typiskt.

kl 07.00 tog sjuksyster Lena emot mig, gav mig operationskläder och sedan la jag mig på sängen. Jag var frusen och trött och försökte vila lite. Kl 11.00 påbörjades operatioen- Jag ligger på mage med en gelekudde mot pannan och mot hakan och armarna bakåt längs med sidorna. Jag blir inplastad och rakad, tvättat och bedövad med sprutor i bakhuvud och nacke. eftersom det är adrenalin i bedövningen får jag kraftig hjärtklappning, blir svetting och svimfärdig. men det lägger sig och efter skrubbning och ritning och rengöring i nacken påbörjas operationen, vilken jag trodde skule vara smärtfri då jag ju var bedövad...det var den inte...

fortsättning följer...

kram

/Whiplashmamman

Godafton alla ni kära människor där ute...

Tänk vilken feedback, hejaklackar och fina värmande ord jag fått inför den stora dagen. Dagen då jag skulle opereras. Evigt tacksam. Jag vet vilka ni är, ni vet vilka ni är.  Fantastiska!!

Det har varit en lång och krokig väg men så en dag fick jag beskedet att min operation ska bli av.

I söndags 14/12 åkte vi från Öland till Stockholm och vi bodde en natt hos kära svägerskan med familj. De är så underbara. Som vi blir mottagna där, mysigt, godaste maten och, efter operationen, tårtkalas. Jag orkade sitta med ett tag. Minsta dottern älskade tårtan!!:)

Kl 13.00 blev jag inskriven, träffade läkare, sjuksköterskor och sjukgymnast. Alla fantastiska,  dock är ju undersökningarna jobbiga för smärtan och nervsystemet som kör igång värre än vanligt. Sov ändå ok på natten men med sömntablett. Duschskrubb kväll och morgonen innan operationen. Kl 07.00 var jag på avdelningen. Bytte om till de obligatoriska op-kläderna, dvs långa vita för stora strumpor samt sjukhusrock men EN liten knapp bak i nacken. Resten öppet...;) och sjukhustrosan ( om de ens kan kallas trosa) är ju riktigt heta...haha

Nu kommer jag ta en paus och fortsätta skriva imorgon. Orkar inte mer.

Väldigt ont och är väldigt trött. Har dock svårt att ligga ner, ryggläge är uteslutet så sidan och sen andra sidan...en stund sen byte och så håller jag på...

Diffus smärta. Svårt att säga exakt "hur det känns". Men kirurgen sa att jag med största sannolikhet skulle få mer ont i början...

Så: värktabletter, stesolid och antibiotika. Den sistnämnda i förebyggande syfte.

Nu säger jag godnatt,

Och ta det varligt ute på de hala vägarna imorgon när ni ger er iväg. 

Fortsättning följer. ..

Kram 

/whiplashmamman

4 december.

Frost på gräsmattan och solen skiner, tände en brasa imorse. Det var allt jag orkade. Varje steg jag tar pulserar huvud, bakhuvud och yrseln och illamåendet tränger sig på. Soffläge. Men mjuka nackkuddsr. Har nu så extremt ont i övre nacken och bakhuvudet så jag måste flytta mig från sida till sida, nätterna är hemska. Sover knappt, vaknar, vänder och vrider mig. Förra veckan kom äntligen brevet jag och mina familj väntat på. Brevet från Akademiska Sjukhuset. Datum för operation. Lycka, fast svårt att förstå, glädje men hur glad vågar jag vara, förväntan, förhoppning om bättring... Många känslor. Barnen jublar, vi firar med godis och film.

Igår fick det bli ett besök på akuten, smärtan var fruktansvärd och jag kräktes. Kunde inte äta, och det lilla jag fick i mig kom upp. Kräkas när man är nackskadad...inte bra...

Inne på akuten fick jag dropp och smärtlindring i form av panodil i stoppet och därefter stesolid. Pä kvällen fick jag komma hem, skönt, med stesolid med mig. Primperan mot illamåendet.

Imorse kom min äldsta dotter med frukostbricka...gurksmörgåsar och äppeljuice. Vi satt alla och åt på sängen. Det är kärlek. Sen kom min vän med lunchlåda och hon hämtade in ved. 

Så enormt tacksam för min underbara familj och mina vänner. Älskar er från djupet av mitt hjärta.

Nu försöker jag finna ro i nuet. Vårda mig, ta det extremt lugnt.

Kort inlägg idag, men arm, hand och fingrar värker.

Kram från

Whiplashmamman.