Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - Söndag 13 jan 13:27

Kära Ni,

2019 rivstartade verkligen! Det brukar ju ta lång tid när man ska kontakta vården, komma i kontakt med rätt människor och få svar eller hjälp. Men senaste dagarna har det bara rasslat till. Jag kontaktade ju smärtkliniken i Västervik och blev uppringd av min smärtläkare där, jag mejlade åter Torvallakliniken och fick tid nu på onsdag 16 januari och jag har även kontakt med Medserena Uprigt MRI Centre i London! 


När allt pirr i magen lagt sig, och hjärtklappningen avtagit så tog jag några djupa andetag och inser att detta är fantastiskt! Jag frågade min smärtläkare i Västervik om de överhuvudtaget funderat på upprät röntgen i Sverige, det finns inte idag nämligen. Han sa att de pratar om det och en av läkarna där är väldigt intresserad av nackskador och övergången mellan skallbas och hjärna (det området iaf) och detta syns bara på belastad MRI såsom den i London. Jag lovade att återkomma med mina bilder och mitt resultat. Vi avvaktar med att sätta in medicin för mina nervsmärtor.


Förra veckan ringde sekreteraren upp från Torvallakliniken och kunde erbjuda mig en tid redan nu på onsdag på kliniken och träffa Bo Bertilsson. Han kommer att göra en klinisk undersökning och förhoppningsvis remittera mig till Medserena i London, till professor Smith som han har nära samarbete med.


Jag har väldigt ont på min vänstersida, min dåliga sida, värk och domningar vänstra sidan av ansiktet och fram över hals och nyckelben, nackmigrän och huvudvärk som trycker som en spik över ögonbrynet och även smärtar i ögat. Svårt att sova. Så väldigt trött på dagarna. Orkar inte ta mig för något utan hamnar ständigt i sängen eller på soffan... Inte så roligt men nu får det vara så! 


Nu fortsätter söndagsmyset, jag har fortfarande min lena grå morgonrock som jag fick av min käre make i julklapp!

Jag sammanfattar nu min blogg i ett worddokument, rättstavar, lägger in bilder och mitt mål är att det så småningom ska bli en bok i dagboksformat. En bok som sammanfattar mitt liv efter olyckan, som ger hopp, råd och konkreta tips till andra i samma situation. Vi är ju så många...


kram

/

Whiplashmamman



ANNONS
Av Sofia Eriksson - Lördag 5 jan 21:56

Hej kära Ni!


Nu är det 2019 och i slutet av 2018 hade jag en period av total hopplöshet och trötthet. Värk som städigt påminner om att det ändå inte finns mer att göra, nu får jag vara nöjd...jag har ju ändå genomgått många operationer. Skuller jag och min kropp verkligen orka fler? Jag låg och funderade på mina alternativ, kom inte på några. Att ringa en doktor...har ingen. Ingen som kan hjälpa mig. Ingen som vill. Bara Åke, och han jobbar i Stavanger och bor i Florida. Jag pratade med honom och var nära att sätta mig på tåget och ta mig dit. Men orkar inte. Så jag tog paus. Njöt av jul och nyår med nära och kära. 


Men nu är det 2019. Nytt år och nya möjligheter!

Jag måste ju börja någonstans så jag kontaktade min smärtläkare i Västervik som hjälpt mig genom åren, detta tog tid då jag är utskriven och måste skriva ny remiss osv osv... Han tar emot mig snart och det han kan hjälpa mig med nu i första hand är smärtlindrig.


Jag har även bytt vårdcentral och väntar på att få en tid till min nya doktor som ska skriva en remiss till Dr Bo Bertilsson på Torvallakliniken. Han kan göra en ordentlig klinisk undersökning på mig för att sedan kunna skriva en remiss till Medserena Upright MRI Centre. 


Jag har gjort många röntgenunderssökningar här i Sverige men de kan inte påvisa den patalogin i nacken som bara blir synlig när en patient befinner sig i upprätt position. Det är omöjligt att se den instabilitet i nacken om man ligger still utan belastning. Men när man sitter upp och huvudet lägger sin tyngd på ryggraden kan man få en klar och tydlig bild av nackens skador. På Medserena Upright MRI Centre scannas alltså ryggraden i upprätt eller viktbärande position i olika vinklar. Jag väljer just London för att denna klinik är en av de bästa i världen och jag har läst att Professor Francis Smith som jag ska träffa där är mycket bra! Efter själva röntgenundersökningen får man träffa Professor Smith och gå igenom bilderna och han berättar hur man kan gå vidare. Man får även med sig en CD-skiva hem med alla bilder samt en fullständig rapport med förklaring.


Jag har ansökt om bidrag från försäkringskassan gällande internationell vård. Man kan alltså få själva röntgen betald om man får igenom detta hos försäkringskassan. Inte resa och logi dock.

Att man träffat en kunnig läkare som utfört en klinisk undersökning och remitterat patienten till Medserena tror jag kan underlätta fighten med försäkringskassan väsentligt när det kommer till ersättning.


Jag kommer nu att skriva hur allting går, och jag ser fram emot detta med spänning! Nu har jag energi och om det finns NÅGOT jag kan göra för att slippa denna konstanta värk i nacke samt den nervsmärta den medför, om det finns NÅGON som kan hjälpa mig så ska jag göra ALLT för att få den hjälpen och för att träffa den eller de personerna. Man lever bara en gång.

Jag gör detta för min skull, för min familjs skull och för alla er som lever med smärta i nacken och inte får den hjälp och utredning som vi alla är värda och berättiga att få! 


Nu kör vi 2019!!!


Kramar

/ Whiplashmamman

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 26 november 2018 23:57

Kära Ni!

Här är det velstuga så det dånar!! Jag står liksom och väger...åt en massa olika håll. Genom åren har jag ju lärt mig ungefär vilka alternativ jag har; sjukgymnastik i den mån jag klarar av och akupunktur, medicinering med tillhörande biverkningar eller soecialiater och operationer. Been there, done that! Och min senaste stora operation då jag hade ett stort diskbråck på halsryggen som tryckte på nervrötter och ryggmärg...det var fruktansvärt- alltihopa! Innan och efter operationen. 


Jag hade egentligen bestämt mig för att bara vara nu. Ta en dag i taget och lära mig hur mycket kroppen pallar. För att ändå strunta i det och leva på och sedan bli liggandes några dagar med smärtgenombrott!


Men jag vill inte ha det såhär. Kanske/förmodligen har jag inget val men OM det finns någon eller något som kan hjälpa eller lindra så ska jag banne mig försöka lite till!


Mina alternativ just nu är Dr Bo Bertillson. Jag har även tänkt åka till London för en upright MRI. Som ett första steg kan det bli ett möte med min smärtläkare i Västervik. Ett utlåtande av honom efter min senaste MR i Kalmar och kanske smärtblockader och/eller medicin för att lindra mina nervsmärtor.


Riktar ett tack och en massa kärlek och styrka till fantastiska Matilda Norling som är nyopererad i Barcelona. En nackskadad tjej som har sån kämpaglöd så den smittar av sig!! Läs gärna hennes berättelse. Googla så kommer det mesta upp, det har stått en del i tidningar på sista tiden.


Stor kram och glöm inte att ställa fram ljusstakarna till helgen! Ät goda lussebullar (finns att köpa i affären) och drick lite varm glögg med familjen och goda vänner!!

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 23 juni 2018 23:08

Kära Ni!

Glad midsommar önskar jag er alla, hoppas att ni haft väder, varandra & mat!


Rubriken till dagens inlägg symboliserar hur svårt jag alltid har att förklara hur jag/min nacke med tillhörande smärtutbredning mår. För mig är ju smärtan en självklar del av mig mu efter snart 7 år. Alltid alltid ont. Alltid svårt att se på mig att jag har ont. För jag ler och skrattar ofta. Jag är lycklig. Njuter av livet och tillvarpn, av små och stora ting. Ibland kan jag ge ifrån mig ett högt "aj" om jag vrider på nacken lite för fort och lite fel...annars egentligen inget synbart. Om man inte tittar noga, ibland lite stela rörelser, tappar saker, tappar kontroll på händer/armar. Smärta syns inte, tinnitus syns inte, att min hörsel är nedsatt märks inte så tydligt. Men även om det inte syns utanpå så bär jag detta inuti. Alltid, dygnet runt. 


Men. Jag har så mycket mer ork och energi. Klarar så mycket mer. Vila är dock ett måste. Avslappning. Och ibland promenader och lite träning. Ibland funkar t o m en rask promenad och ibland tar det tvärstopp och jag får byta musiken till bookbeat och lunka hem!!


Nu vankas sköna semesterdagar på Böda Sand med vår nya (gamla) husvagn, goda vänner och mycket grillat!


Stor kram

/

Whiplashmamman



Av Sofia Eriksson - 5 mars 2018 16:21

Kära Ni!

Idag är det måndag den 5e mars. Här på Öland är det massor av snö men jag känner ändå att våren är på väg, det är mycket ljusare ute och fåglar kvittrar. 


Jag har nu satt mig i min sköna grå fåtölj, på övervåningen, i hörnan. Härifrån har jag utsikt över barnens stora pysselbord, tvn och soffan i vilken 2 av mina kära döttrar nu sitter och slappar efter veckans första skoldag. På nedervåningen ligger Agnes i sitt rum och kollar på sin nya tv, det är lyxigt!! Hon är supernöjd, hon fick ta över mormors tv-skärm och sen var hon med pappsen och köpte bla en chromecast... jag är fruktansvärt oteknisk men hon kan nu via sin mobil välja vad hon vill se på sin skärm. En stunds slappande och en god smoothie är en rutin innan vi sätter oss och gör läxor en stund.


Nu har det gått lite drygt 4 månader efter mins senaste operation. Jag hade ett massivt diskbråck på min halsrygg och opererades via främre fusion och resultatet är lyckat. Både enligt kirurgen som vid återbesöket i Linköping i januari visade före- och efterbilder på hur min ryggmärg och nervrötter påverkats, och enligt mig själv som blivit mycket bättre. Dock har jag ju min whiplsahskada. Jag har även 2 mindre diskbråck kvar. Jag kommer alltid att ha min värk, värre ibland, bättre ibland. Jag får inte överbelasta, bära tungt, jobba monotomt, sitta för länge, springa...osv osv. Listan kan säkert göras lång.


Men jag har ett synsätt och en livsstil som ger mig bästa förutsättningar för ett fantastiskt liv, med mycket glädje och lycka! Och att vara lycklig, känna ro i själen, ha hälsan, vara med nära och kära- det är enligt mig meningen med livet. Jag jämför med stunder i livet som varit jobbiga, ångest, depression, stress och oro, långa perioder med extrem smärta och sängliggande, operationer osv... Detta är fruktansvärt. Livets jobbigare delar, men ändå som sagt delar av livet. Om man aldrig är nere kan man inte njuta av när det går uppför.


Så att få vakna och gå upp ur sängen, in i köket och sitta ner med familjen kring bordet. Det är en fantastisk start på dagen. Att inte behöva äta en massa värktabletter. Att kunna ta en promenad och till och med träna hemma i vardagsrummet ibland. Att känna kraft och styrka återkomma i armar och händer. Det är sann lycka.


Avslutningsvis vill jag påminna Er alla där ute att stanna upp, sluta stressa och skynda och jaga...Andas ordentligt djupa andetag. Det som skänker verklig lycka finns oftast väldigt nära er. Ibland ser man inte skogen för alla träd...

Gör mer av det som gör er lyckliga, dansa som om ingen ser er och sjung som om ingen hör er...och allt det där ni vet...


Stor kram

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 7 december 2017 18:13

Kära Ni,

Tänk att det snart närmar sig jul! Jag älskar julen, högtiden, traditionen, kyrkan på julaftonsmorgon och framför allt att familjen och nära och kära samlas, skrattar tillsammans, äter gott och njuter i varandras sällskap. Jag är välsignad med stor familj och många släktingar och om jag fick bestämma skulle vi hyra ett stort gammalt slott någonstans i fjällen och vara där allihopa, dansa kring granen och dricka glögg framför en stor brasa och spela och sjunga tills vi blir alldeles hesa! Vi älskar nämligen musik!


Men det är ju svårt att samlas allihopa förstås! Vi brukar vara hemma hos oss på julafton och mina föräldrar och syskon med respektive brukar komma. Men mina syskon bor på olika håll och min kära syster ska snart föda sitt andra barn och de bor på Gotland så de firar i sitt stora kalkstenshus i år. Kanske åker vi dit i mellandagarna! 


Imorgon ska jag besöka min sjukgymnast för första gången efter min senaste operation. Jag känner mig förstås nervös, jag vill ju så mycket och besvikelsen att min kropp liksom ALDRIG är med blir alltid så stor. Efter min senaste operation fungerar armar och händer mycket bättre och jag har nästan inga domningar kvar. Jag har liksom känt mig stark. Men allting är ju relativt, jag kan ju bara jämföra mig med hur jag var i somras och hade som mest nervsmärtor och var svag och bortdomnad... Jag äter endast medicin vid behov nu när smärtan blir för ohanterbar, 


De senaste dagarna har jag haft väldigt ont på nivån c6-c7 där jag är stelopererad u. Som en kniv in. Ska avvakta några dagar till och om det inte lättar så ska jag ringa och prata med neuro i Linköping. Dagarna ser ju olika ut i smärtgrad och vart smärtan sitter är också något varierande, så jag försöker låta det vara som det är och lyssna på kroppen. Jag ligger still och vilar om dagarna, är lite ute i trädgården, och på eftermiddagarna är jag uppe när barnen kommer hem från skolan, då är det middag och läxläsning och aktiviteter! Underbart!


Håll tummarna för mig imorgon, jag återkommer med hur det går!

Stor kram

/

Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 13 november 2017 21:55

Kära Ni,

Livet är likt en vågskål, av den där äldre modellen där man häller lite o skålen på ena sidan och lite i skålen på andra sidan och sen håller man på så tills vågmätaren står rakt. Då är balansen perfekt! Under mina 6 år som whiplashskadad, nervskadad, och med alltför långa listor med symptom som tillhör eller åtminstone väldigt ofta blir en påföljd av en bilkrasch- har jag försökt hitta balans i min vardag. Balans mellan fysisk aktivitet, träffa vänner och köra bil mm mm..


Jag har ju en tendens att köra på när jag väl kan, umgås, skratta, vara uppe, gå i affärer mm. Jag lever så mycket jag kan och njuter varje sekund. Jag har ju perioder med vidrig nacksmärta och huvudvärk då jag bara ligger i ett mörkt rum med inlindat huvud. Och när jag åter är ok och uppe på benen finns liksom inga andra alternativ än att leva. Göra saker. Och njuta av livet!


I somras tyckte jag att jag hade en rätt bra balans. Jag kände min kropp, min smärtgräns, visste hur jag skulle må om jag gjorde vissa saker, hur kroppen skulle reagera efterolika typer av aktiviteter, Sen bröt helvetet lös i juni och jag fick snabbt väldigt mycket mer smärta och det visade sig då att jag hade ett stort diskbråck på halsryggen som behövdes opereras.


Nu har det gått 5 veckor sedan operationen och jag mår bättre. Är piggare. Dock har jag en del nervsmärta kvar, jag kan exempelvis inte gå så mycket eller så långt. Men konvalecenstiden efter ett sådant här stort ingrepp är minst 6 månader.


Nu har jag trappat ut Gabapentin som jag ätit högsta dos sedan jag låg inne i somras. Första dagarna efter att jag helt slutat kom sömnlösa nätter med smärta och noll energi kvar i kroppen, även en del domningar som kommer i tinningarna, vid munnen och lite huvudvärk påminner om någon form av biverkning- Eksem och hudutslag i ansiktet, klåda i ögonen. Väldigt retless i kroppen och fryser och svettas om vartannat. Drömmer stressdrömmar...vaknar med hjärtklappning. Väldigt l¨g, deppig...

Men nu har jag åter fått min energi och glädje, min positiva inställning är tillbaka!


Jag är stel och har smärta i nacken. Så balans, den nya, den får ta och smyga sig in i mitt liv. Just nu har jag fullt upp med att få kroppen dit jag vill, till mina barn, till läxläsning, till middagar med familjen och glögg med fina vänner. Ignorerea smärta som kommer och går, inte bli livrädd och ledsen utan ge mig själv tid.


Jag kallas ju för Whiplash och Mamman, WhiplashMamman. Jag är en mamma med en whiplashskada. En 3-barnsmor som efter bilolyckan 2011 har 7 ärr efter ingrepp från bakhuvudet och ner i och omkring nacken! Nu ska jag och familjen njuta av tiden fram till jullovet, det blir några prov i skolan, julmarknad och julklappsinslagning, Det blir glögg och bad i vår badtunna!


All kärlek,

Kram Whiplashmamma





Av Sofia Eriksson - 31 oktober 2017 13:14

Kära Ni,

Nu är det verkligen höst!

Här på Öland är det så vackert, kallt och friskt. Lite väl blåsigt dock och tyvärr börjar alla färgglada löv trilla från träden och istället bilda en fluffig matta på gräset. 

Idag är det tisdag. Sista dagen i oktober månad och en vecka och en dagefter min operation. Rastlös och ivrig som jag är tycker jag ju att denna återhämtning går oerhört långsamt! Jag är trött, har ont, sover bra vissa nätter, men andra nätter har jag svårt att sova pga väldig smärta i och omkring nacken, huvudvärk och olustkänla i halsen.


Imorgon ska jag återigen lägga om förbandet. Det ska göras på vårdcentral var 4e dag och min vän Linda kör mig. Jag får ju inte köra på 2 månader! 


Om jag då ska försöka utvärdera mitt resultat hittills...

Det är svårt att med ord beskriva eftersom det råder kaos i huvudet på mig. Det fysiska och det psykiska är liksom ihopblandat. Jag är rädd för att jag inte ska bli så bra som jag hoppas, och samtidigt är ju all förbättring bra!! Men direkt efter operationen kände jag ingen smärta och inga domningar. Dock var jag ju extremt påverkad av mediciner och hade just varit sövd... Sedan har värken pendlat lite fram och tillbaka, nervsmärta som ibland starkt ilar men det är inte på exakt samma ställen så jag hoppas att det är smärtminne och nerverna som letar nya vägar samt svullnad som trycker runt nerven. Jag har mjuk halskrage på natten och ibland på dagen, om jag rör mig. Jag får ju inte röra nacken i ytterlägen och då är det bra med kragen som stabiliserar och påminner.


Jag har några få övningar för att röra axlar, nacke och armar så jag håller igång blodcirkulation och rörelse. Här gäller det att känna sig noga för. Att operera diskbråck i halsryggen och dess eftervård och träning är en sak, men att dessutom ha en kraftig whiplashskada i botten är en annan. Detta anser jag INTE att fysioterapeuten i Linköping var införstådd med. Okunskap. Hon kom inflygandes på uppvaken som en hurtbulle medan jag låg i sängen, nyss kräkts, syrgastussen typ kvar i näsan och mådde skit. Hon berättade att smärta inte är farligt och att jag måste upp och igång bums...osv. Efter många års försök till träning eller åtminstone övningar hos min världsbästa fysioterapeut Marie Medner i Färjestaden så vet jag ju min kapacitet till detta. Och för mig är det en STOR sorg att inte kunna träna bort min smärta, att inte kunna gå så fort och långt jag vill och att inte kunna springa. Jag har alltid varit en träningstok!! Men. Jag har kommit så långt i detta att jag testar mina egna gränser. Jag vet vad jag kan och inte kan, vet vad som händer om jag rör mig på olika sätt. Det är mitt val nu hur långt jag vill pressa mig, hur ont jag vill få. 


Nu är det 3 månaders konvalecens. Sedan ska jag tillbaka till Linköping och träffa kirurgen som opererade mig.

Sedan är tanken att jag ska besöka min fysioterapeut och utvärdera och se vad vi kan göra. En sak i taget. Lättare sagt än gjort.


Nu ska jag lägga mig ner och meditera. Finns många bra you-tubeklipp med guidade meditationsövningar.


Stor kram på Er, var rädda om er och ta hand om varandra. Livet är här och nu. Det är ju titeln på en av mina låtar, den finns också på youtube... 

/Whiplashmamman

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ whiplashmamman med Blogkeen
Följ whiplashmamman med Bloglovin'

Whiplashmamman


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se