Att bli opererad i vaket tilltånd är ju lte speciellt. Jag var ju givetvis bedövad men kände ändå tydligt allt han gjorde, skar, klippte, torkade, tryckte, träffade onda nerver så det isade och smärtade mer än någonsin och brände då det uppstod blödningar som inte ville sluta. På ett sätt väldigt spännande, på ett annat väldigt obehagligt nästan overkligt. Men det blev ju ett slags samarbete, han såg nerverna och när han letat sig tillräckligt nära så skrek jag. Då visste vi båda att det var rätt. På min vänstra sidan var nerven  riktigt klämd i bl a muskulatur och på högra sidan var det betydligt värre ställt med nerven. Där fick han leta länge, gräva, klippa, bedöva mer, gå runt mig och lägga sig över mig och försöka hitta, komma åt och slutligen frilägga. Där var så mycket ärrvävnad efter alla blödningar som blev vid straumat, alltså vid bilolyckan. Först tänkte jag att han imte skulle komma åt nerven och kunna ge utrymme, att det inte skulle gå att åtgärda. Men han sa bara att det här var ovanligt, och därför en större utmaning vilket är roligt för en neurokirurg. Hans Ericson såg till att nerverna fick utrymme och kunde flöda så fritt som var möjligt.Då jag fått operationsprotokollet kommer jag att mer detaljerat beskriva fynden och åtgärderna. Jag var hela tiden fokuserad- som vanligt. Målinriktad. De som måste göras måste göras. Jag biter ihop, ordnar och fixar. Allt jobb och kämpande för att få den här operationen. Och tillslut låg jag då på ett hyfsat smalt operationsbord, inplastad, på mage, aniktet gömt i en gelekudde med grön duk på, stöd för panna och haka. Alla var så rara och måna om att jag skulle ligga bra, ha det bra-  hur bra kan man ha det just då, just där. Men jag kände mig väldigt trygg hela tiden.

Allt har varit väldigt diffust sedan jag fick beskedet att jag skulle få åka till Uppsala och bli opererad. Jag har kunnat slappna av och ta igen mig. Det resulterade i stora sömnsvårigheter och en diffus inre stress. Mina tidigare post-traumatiska drömmar har eskalerat till återkommande katastroftankar. Väldigt orolig, hoppar till för minsta lilla och sedan vi kom hem från Uppsala känner jag mig ledsen och gråter då och då. Vet inte exakt varför. Känner nog krav på mig nu. Krav att bli bra nu. På en gång liksom. Lite chockad efter att operationen tog så lång tid och var så smärtsam. Intalade mig själv att jag kanske inte blir helt bra, men det räcker om jag bara blir lite bättre. Lite chockad att jag är så pass dålig och trött nu. 

Nu måste jag ge mig och min nacke tid att läka. Är svullen i bakhuvud och nacke, svårt att slappna av i nacken. Tinnitusen försvann vid operationen men kom sedan tillbaka. Men bara i höger öra. Huvudvärk, värk i händer samt att de är domnade och smärta och domnat ansikte är dagens status och extrem trötthet.

Nu ska jag lägga huvudet på sidan på kudden.

Och ta något kallt att dricka, har varit extremt törstig efter operationen, konstigt!?

Barnen börjar sitt jullov ikväll...Så ikväll blir det julskinksmörgås och ett glas julmust-

Önskar er alla en trevlig helg.

Kram

/Whiplashmamman

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    28 juni 2020   Kära Ni! Det är slutet av juni månad och vi har värmebölja på vår vackra ö. Men redan i början av månaden så doppade jag mig! Jag har ju haft svårt att bada då minsta känsla av kyla förvandlades till smärta på min kropp p...

Operation 10 mars på Spine Center14 maj 2020   Kära Ni! Nu har det gått drygt 2 månader sedan min nackoperation i Stockholm och jag ska i detta inlägg sammanfatta tiden strax före och efter operationen. Sedan följer ett inlägg som är dagbokante...

Kära ni!   Klockan är nu 17 och jag har just ätit middag på avdelningen. Kokt potatis, kokta grönsaker, blomkål och nån skinksås. Tidigare satt jag en stund i sjukhuskyrkan, där var det lugnt och harmoniskt vilket jag och mitt inre behöver då sis...

    29 januari 2020 Kära Ni,   Det är onsdagskväll och jag sitter i min favoritfåtölj i min favorithörna i vardagsrummet. Härifrån ser och hör jag allt. Ser just nu två av mina tre älskade döttrar. De ligger i soffan och tittar på tv och mo...

  18/1 2020   Kära Ni,   Jag är alldeles upprymd, lycklig, varm i hjärtat och försiktigt hoppfull efter veckans besök på Löwenströmska sjukhuset, Spine Center Stockholm. I onsdags åkte jag och min kära mor upp till Stockholm och bodde på et...