Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sofia Eriksson - 23 juni 2015 20:35

God kväll kära Ni!

Ja nu är det sommar även om det regnar lite på Öland. Tjejerna har dagis och fritids denna vecka och maken jobbar bara lite till innan han får en välförtjänt semester! Jag har förstås ingen semester utan fortsätter min sjukskrivning i vanlig ordning... Vi kommer att inleda vår ledighet på Gotland där vi har släkt. Sedan kommer min kära far hjälpa till med en del byggen här hemma, det ska bli en trevlig farstukvist samt ett praktiskt cykel- och vedförråd. Vi har även en garageloppis där vi har samlat kl'der, inredning, böcker och leksaker. 


Det har skett ett sådant framsteg efter min operation hos Åke 11 maj i år. Min huvudvärk är så gott som borta. Jag har så extremt svårt att förstå detta faktum!! Att vakna på morgonen, dock väldigt trött, men huvudvärksfri. Jag har fortfarande väldig smärta i bakhuvudet och nacken. Jag har tinnitus, smärta i axlar samt värk och domnad i händerna. Men- när jag har haft den där vidriga huvudvärken jag haft under åren så baraligger jag, i ett mörkt rum, trött, illamående, kräks ibland och är helt väck. Nu är det inte så. Inte kan jag med säkerhet säga att den aldrig mer kommer tillbaka, eller på besök men nu jag njuter till fullo;)


Problemet är ju att ju mer aktivitet jag utför desto värre smärta får jag. Och när huvudvärken är borta så är kroppen pigg och glad. Här måste jag hålla balansen...


Jag har en fin och tät kontakt med Åke, det känns så tryggt. Min nästa och förhoppningsvis sista operation sker framöver då jag helt återhämtat mig och min kropp är redo för ett till kirurgiskt ingrepp.


Men var sak har sin tid och nu är tid för lugn, familj och återhämtning!


Kram

/

Whiplashmamman

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 15 juni 2015 20:33

God kväll, kära Ni.


Jag har sagt det förut men jag säger det igen; denna läkare jag har, dr Åke Nyström- kirurgen som opererar oss whiplashpatienter- vilken fantastisk människa! Han har ett engagemang för oss patienter som inte med ord går att beskriva. Man måste träffa honom och prata med honom för att förstå hur han på riktigt bryr sig om oss, vill hjälpa oss på flera olika sätt hjälper oss. Han är ett väldigt stort stöd för mig nu. Jag fick all information innan operationen som jag behövde, om själva ingreppet men också hur jag kunde må efteråt. Och efter operationen har det gått lite upp och lite ner, många känslor och rädslor som ska bearbetas. Och Åke finns alltid bara ett telefonsamtal bort vilket känns enormt tryggt. Och ovanligt, när jag tänker på alla läkare jag mött under min tid som skadad...


Jag har haft kontakt med väldigt många personer på olika poster de senaste åren "som skadad" och jag måste säga att jag har haft turen att träffa/tala med väldigt hjälpsamma och tillmötesgående människor. Jag tog kontakt med vår sjukhuschef i Kalmar, Johan Rosenqvist, för en tid sedan. Johan är ett exempel på det jag just beskrev, hjälpsam och tillmötesgående, han kan sin sak och han tar sig tid att hålla en bra dialog med mig.Han är till stor hjälp och för detta är jag väldigt tacksam. 


Just nu befinner jag mig i en slags bubbla. Jag är så fruktansvärt trött, har dessutom blivit förkyld med halsont och hosta. Och mensvärk. Dessutom är jag väldigt smärtpåverkad trots förbättring efter operationen för några veckor sedan. Jag pratade med Åke idag och han beskrev detta så bra, han sa att det är som att promenera med en sten i vardera sko- även om man plockar bort stenen i ena skon och kan promenera vidare, så gör det fortfarande ont... 


Under min operation öppnades två "fönster" vid sidan av mittlinjen. Vid nästa operation, om jag väljer att genomgå en till, kommer jag öppnas längs medellinjen. Det går inte att öppna upp hur mycket som helst vid en och samma operation vilket alltså kan innebära att man inte blir av med all smärta. Och eftersom jag har så mycket smärta kvar i nacke och huvud samt domningar och värk i händer och armar och tinnitus så är jag erbjuden ytterligare en operation. Dock inväntar vi först ett steady state som jag i ett tidigare inlägg beskrev. Att jag blir opererad igen garanterar förstås inte att jag kommer att bli smärtfri men så länge det finns en chans att få minskad smärta kommer jag att ta den chansen. Åke är min chans till en vardag med mindra smärta och ett bättre liv helt enkelt.


  

Ovan ses snitten och vid nästa operation skulle jag alltså få ett vertikalt snitt längs medellinjen.


Jag vill önska Er alla en trevlig midsommar!


Stor kram

/Whiplashmamman





ANNONS
Av Sofia Eriksson - 9 juni 2015 21:42

God afton kära Ni,


Imorgon åker jag till Linköping igen och den här gången är det min kära mor som kör mig. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket min familj och mina vänner betyder i min kamp för att få må bättre, att minska min smärta som jag levt så länge med och som bivit min vardag. Med all respekt till er som varit skadade mycket längre än jag, vet att ni är många... Det är fruktansvärt hur vårt samhälle behandlar oss nackskadade. Det är frustrerande och orättvist, felaktigt och nonchalant hur vi blir behandlade av vården, eller rättare sagt INTE behandlade. Om man kan söka vård privat, låna pengar och leta information om situationen kommer man kanske lite längre. Om man har bra kontakt med sina läkare och försäkringskassan och sin jurist, kommer man kanske lite längre. Men man kommer aldrig hela vägen fram utan stöd från vården och rättigheter till bra vård eller bra kirurgi. Det blir en enda lång kamp för att minska smärta, hålla sig flytande ekonomiskt och att hålla ihop för familjens skull. 


Idag berättade min kära väninna någonting för mig som fick mitt hjärta att smälta, jag visste inte hur jag skulle bete mig. Eller hur jag kan tacka henne. Det hon gör för mig är av sådan godhet och kärlek och jag är mer än tacksam. Jag kommer att berätta mer så småningom...


Imorgon ska jag alltså träffa min dr Åke igen och det ser jag verkligen fram emot. Jag har bl a smärta kvar högt upp i nacken, i mitten och upp i huvudet och jag ska peka ut punkterna som triggar denna smärta och där kommer jag att få sprutor med bedövningsmedel i. Detta för att se om smärtan minskar/ försvinner. 


God Natt

/Whiplashmamman





Av Sofia Eriksson - 8 juni 2015 21:30

Kära Ni,

Nu är det väl ändå sommar? Det känns så fantastiskt skönt! Jag har varit piggare de senaste dagarna och njutit till fullo. Jag har varit uppe, ätit frukost med familjen och varit ute med barnen i trädgården! I helgen har vi umgåtts med vänner, barnen har varit på kalas och dessutom åkte jag med min mor till min gamla mormor! Det kändes så mysigt att få sitta hos henne och hålla hennes lilla hand. Hon är 93 år och bor på ett ålderdomshem sedan en tid tillbaka.


När det är helg lägger jag oftast i en extra växel eftersom  familjen är ledig och jag vill förstås vara med och njuta så mycket det bara går! Detta innebär att när veckan drar igång igen med dagis och skola och maken är på jobbet brukar jag vara helt slut och även ha mer ont. Idag har jag mest sovit! Huvudvärken är i så liten dos att den inte stör mig. Nacken smärtar dock högt upp och ansiktet är lätt domnat. Lite värk i vänster hand samt nervvärk från högra nyckelbenet ut längs armen och ner i hand och fingrar.


Men själva "jag" mår bra. Känner mig inte låg utan njuter av dagen, av livet och allt fint omkring mig. Jag har hittat mitt inre lugn, vet vad jag orkar och kan, tar dagen som den kommer, känner efter före. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv för det är svårt att lyssna på sig själv och svårt att våga lita på att det man känner och följa sin känsla. Men man ska göra det som man mår bra av. Sätta sig själv och sin sin familj i första hand. Inte ha dåligt samvete för de vänner man inte orkar/hinner/kan åka hem till och umgås med för dina vänner känner dig och vet att du har dina begränsningar. Släppa måsten och krav på tvätt och städning. Det löser sig. Antingen tar någon annan det eller så får man ta tag i det när man har en bra dag. Fokusera på det viktiga. Hälsan. Familjen. Livet. Kärleken.


Ikväll var jag och Meja ute i trädgården medan resten av familjen var på fotbollsträning. Jag tog en kopp kaffe i kvällssolen och Meja plockade blommor och satte i en vas i uterummet;)

På onsdag ska jag träffa Åke i Linköping igen! 

God Natt!

Kram

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 3 juni 2015 18:17

Kära Ni,

Det här inlägget tillägnar jag Docent Åke Nyström. En läkare och en medmäniska som har kommit att betyda mycket för mig och min familj och för väldigt många andra nackskadade människor.

Första gången jag träffade Åke var i Enköping och jag hade bokat tid hos honom för konsultation. Jag hade läst mycket om honom och såg fram emot att träffa denna kirurg som hjälpt så otroligt många människor som levt med kronisk smärta efter ett whiplashtrauma. Vårt första möte var fantastiskt. Dels för att han hittade mina triggerpunkter, bedövade dem och trollade bort min smärta även om det bara var för en stund och dels för att han är en så varm person, närvarande och så trevlig och snäll. Och för varje gång jag talat med Åke i telefonen eller träffat honom så förundras jag över hans fantastiska sätt att vara läkare och människa på. 


   

Åke Nyströms operationsmetod borde finnas tillgänglig för alla. Fler kirurger borde visa intresse och lära sig av Åke och då inte bara själva metoden, utan av hans sätt att ta emot och följa upp sina patienter. En gång sa Åke att det minst viktiga i denna process är själva operationen. Nu förstår jag vad han menar; Det är mötet mellan kirurg och patient, det man bygger upp innan operationen för att veta exakt vilken typ av kirurgi just jag behöver, samt hur kirurgen tar hand om patienten efter själva ingreppet. Det vill säga, både direkt efter operationen och fortsättningsvis. Åke menar att han och jag (och alla hans patienter) har ett kontrakt tills dess att jag (patienten) beslutar att avbryta. Åke tog mig under sina vingar, han kan och han vet, han agerar, undersöker, åtgärdar. Men även om jag inte är smärtfri så ger han inte upp, han menar att INGEN läkare någonsin ska säga till sin patient att det inte finns något mer att göra, att man får lära sig att leva med sin smärta. Åke släpper aldrig sin patient, om han anser att han inte kan göra mer så hjälper han patienten vidare.



Jag har ofta hört att jag ska lära mig att leva med min situation. Av vårdcentralen, av sjukgymnaster, av ortopeder m fl. De som sagt detta till mig har ingen som helst förståelse för hur det är att leva som nackskadad i ett sådant här smärtkaos. De måste förstå att detta skulle kunna hända dem själva eller deras familj. Och om de hamnade i min och många andras situation, då skulle jag vilja sitta bredvid dem när alla som har makten att hjälpa patienter med vård, medicin eller kirurgi, vänder dem ryggen och säger att det finns inget mer vi kan göra för dig, du måste lära dig leva med din smärta. Även om det innebär större delan av resten av ditt liv i sängen, i ett mörkt rum. 


På frågan om hur Åke lärt sig operationsmetoden svarar han att det framför allt är patienten, eftersom vi är vakna och aktivt deltar i operationen och kan berätta exakt vart smärtan sitter. Enkelt beskrivet tar Åke bort sådan vävnad som åatienten uppger gör ont, och som han på basis av sin erfarenhet och sitt omdöme kan säga är ofarligt att ta bort. Han tar INTE bort nerver som är så stora så att de har en viktig funktion, han bränner INTE heller bort nerver.


Åke går ronden varje dag. Mig ringer han till och frågar hur jag mår och hur det känns. Jag är alltid välkommen att ringa honom. Framför allt undrar han om smärtan ändrar karaktär, känns på samma gamla sätt eller på nytt sätt och hur jag känner mig till mods. Innan själva ingreppet berättade Åke att de allra flesta av hans patienter först kan uppleva någon slags eufori om man blivit bättre efter operationen, men strax efter hamna i något slags deprimerat tllstånd- även om man har mindre smärta än tidigare. Detta hjälper att veta. Jag anser mig vara ganska låg nu och extremt trött. Orkar inte riktigt ta mig för någonting. Sover dåligt om nätterna, och sista tiden känner jag mig tvungen att äta alvedon och diklofenak. Inatt hade huvudvärken blivit så extrem, och fortsatte hänga i med bultande knivsmärta både i nackens övre del och huvudet (för att bekriva huvudvärken så sätt handens insida mellan ögonbrynen och lägg ner finrarna upp på huvudet) så i em tog jag motvilligt alvedon och oxycontin. Kunde inte röra mig annars. Bara låg i sängen. Jag ringde Åke och berättade, och nästa vecka ska vi ses igen i Linköping. Antagligen närmar vi oss ett steady state. Vi kommer att ses några gånger framöver innan Åke har en åtgärdsplan klar för sig. 


Docent Åke Nyström ger mig hopp och tryggheten att faktiskt tro att jag har en möjlighet att bli bättre. Och jag vet att han kommer att göra allt han kan för att hjälpa mig dit. Och för detta är jag oerhört tacksam.

Ett uttryck som ofta förekommer då människor som träffat Åke och blivit opererad av honom är "Jag har fått mitt liv tillbaka"...

Jag kan omöjligt förstå varför inte våra landsting kan öppna sina ögon och öron och se och höra vad Åke Nyström gör för oss patienter! Hans sätt att ge vård och hjälp är makalöst- han etablerar en kontakt och för hela tiden en dialog med ett öppet sinne och ett intresse för det han gör, en nyfikenhet och en vilja som gör att han ständigt lär sig mer om oss smärtpatienter med kronisk smärta efter whiplashvåld. 


Det må vara svårt för en människa utan smärta att kunna sätta sig in i hur det känns, men det är lätt att försöka! Det är lätt att lyssna, lära känna, ta sig tid att lära känna patienten och hålla kontakten. Inte bara säga att det inte finns något mer att göra, att patienten får lära sig att leva med smärtan, att knapra starka mediciner såsom opiater för resten av sitt liv (tyvärr finns det mänsikor som väljer att avsluta sina liv då de nekas hjälp) och att låta patienten fara som en studsboll mellan vårdcentraler, smärtkliniker akutmottagningar, försäkringskassan och arbetsförmedlingen...


Så till Dig Åke Nyström, TACK. Tack för allt du gör. För att du genuint bryr dig om människor och hjälper dem.

Tack för att jag får vara en av dem.


Kram till Dig och Din fru

/Whiplashmamman






Av Sofia Eriksson - 3 juni 2015 00:38

För ungefär 14 år sedan gick jag på en lägenhetsvisning i Kalmar.  På tredje våningen fanns min blivande lägenhet och på första våningen stod min blivande make och kikade ut genom fönstret. Första gången jag skulle använda tvättstugan fick jag inte igång tvättmaskinen och ringde därför på närmsta dörr för att få hjälp... Din dörr! Och på den vägen är det...♡


Nästa år har vi varit gifta i 10 år och eftersom vi gifte oss på Mallorca drömmer vi om att få fira bröllopsdagen där och få visa våra döttrar vart vi vigdes. 


Min Peter är en fantastisk man. Han är lugn och trygg, snäll och omtänksam.  Han sätter alltid mig och barnen först! Han får mig alltid att må bättre.


Hur dåligt jag än mår och hur ont jag än har och hur hopplöst allting än känns får han mig alltid på banan igen. Han får mig att se annorlunda på saker och ting. Det blir lättare att andas.


Han är min kärlek, min livskamrat och min älskade man. Jag är så tacksam att få dela mitt liv tillsammans med dig.  

Jag älskar dig♡

Av Sofia Eriksson - 1 juni 2015 21:13

God kväll kära Ni,

Idag är det måndagen den 1 juni 2015. Barnen har som vanligt varit i skola och på dagis, och min käre make har jobbat. Jag låg kvar länge i sängen. Gick upp och tog värktabletter. Åt lite, har dålig matlust och min mage är rätt kass. Jag har ju ingen konstant medicin sedan operationen då jag trappade ut Lamotrigin. Jag åt ingenting ett tag efter op och befann mig under några dagar i någon slags eufori, lycklig och pigg och smärta jag kunde hantera. Sedan fick jag börja ta alvedon och diklofenak, det har jag hemma och jag vill slippa morfin så länge det går... Jag har huvudvärk men inte den vidriga migränliknande huvudvärk jag hade innan operationen, med kräkningar. min vänstra arm och hand har knappt någon smärta kvar, däremot domnar/sticker handen då jag använder den eller lyfter upp armen och triggar igång detta. Extrema smärtan vid c7-området är borta. Jag har alltså blivit av med en del av mina bekymmer men tyvärr kvarstår en del såsom nacksmärta högre upp i nacken, domningar i ansikte och mun, tunga samt probelmatiken i höger nyckelben och ut i arm och hand och fingrar i form av ilningar, domningar, nervsmärta och svaghet. 


Åke liknar tiden efter operationen som en snöglob, man skakar om den och snön yr och tills den har lagt sig får man vara passiv. Då allt lagt sig kan man utläsa resultatet. När kroppen läkt och man tydligt kan peka på vart smärta finns kvar, man har alltså nåt ett sk study state, finns 2 alternativ: Antingen anser man att man kan leva med det eller så går man vidare. Ingen läkare ska någonsin tala om för sin patient att det inte finns någonting mer att göra. Åke hävdar att det alltid finns mer att göra, man ska aldrig ge upp och Åke kommer att hjälpa mig så länge jag vill ha hans hjälp. Det känns fantastiskt.


I mitt fall är det högst troligt att jag behöver ytterligare kirurgi. Antingen igen i nacken, högre upp denna gång och då vertikalt längs medellinjen där jag har smärta kvar som börjar vid c4 och sträcker sig upp i bakhuvudet. Det kan också bli en operation där man frilägger plexus brachialis. Dett är i alla fall nuets teorier baserat på min symptombild. I bakhuvudet finns stressen av att Lansdstinget än så länge nekar att betala operationer som Åke Nyström utför. Men om jag kan få bli opererad en gång till och bli av med mer smärta, vill jag ju inte behöva avstå från den chansen pga ekonomi. Mitt liv är ju viktigare. 



        

Under operationen, efteråt på uppvaket. Sista bilden är tagen hemma en tid efter.


Jag känner mig som i en bubbla. Fast i min kropp som gör ont och så tinnitus som tjuter. Utanför ser jag mina barn, min man, mina vänner och allt som sker. Jag orkar inte vara delaktig. Jag missar.  Jag blir så mycket sämre efter minsta ansträngning.


Jag vill inte låta så negativ och uppgiven, men samtidigt vill jag vara ärlig! 

Stor kram

/Whiplashmamman










http://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/skrota-begreppet-whiplashskada-495778

Av Sofia Eriksson - 31 maj 2015 22:38



  Agnes och Meja hemma i köket och busar. 


Lova Bus...

  Agnes och Lova sminkar sig själva och mig. Fantastiskt resultat! Själv kunde jag inte använda mascara förrän på högstadiet;)


      Agnes, vår fina trio och så en bild från Agnes 9 års-kalas.

Nu har jag övat mig på att infoga bilder och text.

Nästa gång kommer lite bilder från min senaste nackoperation.

Kram

/Whiplashmamman









Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se