Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sofia Eriksson - 7 januari 2014 13:50

När hittar man den där balansen det talas och skrivas så mycket om? Vilja, samvete, rädsla, nyfikenhet, spänning, lust mm är ju fakta som är med och styr vad vi gör. Jag är nackskadad med diverse funktionshinder som egentligen inte syns utanpå. Oftast ler jag och pratar glatt. För jag känner mig oftast glad och pratig, framför allt när jag möter människor. Det som kan avslöja min ständiga vidriga värk och smärttillstånd är väl att jag ser trött och blek ut. Jag vill dock leva. Varje dag så mycket jag bara orkar. Speciellt nu kring jul och nyår och ännu fler lediga dagar då barn och make varit hemma. Jag har tänkt " bara idag, seeeeen kan jag bara lägga mig under täcket och ta igen mig". Det har blivit lite många såna dagar...underbara ljuvliga dagar med barnen, som hållitt ihop bra men som på sistone börjat tröttna på varan, såsom syskon gör. Det blir bråk och tjafs och de retas med varandra. De har kompisar hemma, jätteroligt, men jag blir engagerad o h inblandad i allt, mamma, mamma, mamma, kan du hjälpa oss, kan vi få...osv:) Vill vill vill. Men orken tryter, armar o h händer bara värker mer och mer. Nacken är pest. Huvudvärken ligger molandes. Tinnitusen är vidrig och skriker i mitt huvud. 

Nu är det stopp. Orkar inte mer. Har så ont nu och ansiktet och tungan är helt domnade, armar och händer är domnade. Ont nu. Antar att detta inte är bra balans. Fullt ös tills jag blir typ medvetslös. Men balans och det som kallas livet är inte så lätt att kombinera. Livet pågår hela tiden. Och jag vill hänga med. Speciellt när det handlar om mina barn. Att vara med dom, se dom, vara i det de gör och se allt de lär sig. Men nu. Minst ingen hos min fina snälla vän. Stora tjejerna åker med mormor och moster till leklandet. Vad vore jag utan er alla som ställer upp när min balans ramlar omkull;)?!


Kramar från whiplashmamman

ANNONS

Jul

Av Sofia Eriksson - 25 december 2013 16:16

Kära Ni!

Jag hoppas att ni haft en trevlig jul med nära och kära, god mat och massor av glögg;) I vår familj tog vi sovmorgon, i alla fall jag och min make, barnen vaknade ivrigt tidigt på morgonen. De öppnade julklappar och såg sista avsnittet av årets roliga julkalender. Vi var i vanlig ordning i kyrkan här i byn på förmiddagen, där är en väldigt trevlig och mysig familjegudstjänst. Därefter kom hela tjocka släkten och vi åt gott och hade det så mysigt. Jag var "duktig" och tog det lugnt. Ganska. Ibland typ dör båda armarna av värk från nacke och axlar och då är det ju omöjligt att göra nåt! Idag, juldagen har jag legat på soffan mest hela tiden. Väldigt ont i bakhuvudet och en jäkla jobbig tinnitus. Min vän och hennes grabbar kom på besök och vi hade julklappsutdelning, fikade och sen fick jag fotmassage och ansiktsmassage. Ljuvligt.

Jag måste ringa min läkare och be om mer smärtstillande medicin. Vet inte vad. Eg vill jag inte äta nåt men som det är nu så har jag dessvärre inget val. Mina " bra" dagar är verkligen inte alls bra utan betyder bara att jag är vaken och uppe. Är ju ständigt smärtpåverkad och det sliter, både fysiskt och psykiskt.


Min önskan är att nästa år, 2014, bli opererad. Detaljer om operationen eller av vilken kirurg återkommer jag till. Just nu hänger allt i luften. Men det kommer att landa. Jag ligger lågt och lugnt även om jag önskar att jag kunde skynda på processen. 


Nu önskar jag er alla ett Gott Nytt År. Var rädda om varandra och se era medmänniskor. Glöm inte att le;)

Kram

/Whiplashmamman


ANNONS
Av Sofia Eriksson - 19 december 2013 14:14

...och igår var den värsta. Smärtan skär som knivar i bakhuvudet, över skallen och ner mellan ögonbrynen, käkarna och näsbenet värker o bultar. Jag kan inte sätta mig upp, det gör fruktansvärt ont att ligga på kudden. Byter sida ofta, byter nackkuddar, äter smärtstillande. Mår illa. Kräks flera gånger och ångesten skär i mig. 

Min älskade make masserar mitt huvud, lätt och sakta. Medicin mot illamåendet gör mig susig och jag somnar. Idag kan jag äta och det betyder att jag slipper sjukan!! Tacksam...




Av Sofia Eriksson - 15 december 2013 22:01

2003 tog jag min filosofie kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Jag är informatör/kommunikatör. Jag är van att söka information, att kommunicera med min omvärld och även ge information. För tillfället tarr jag en paus för jag är mer än lovligt trött på allt detta. All information och kommunikation som rör min skada, mina funktionshinder, mina papper till försäkringsbolag, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, trafikjuridik, chefer från tidigare arbeten, läkare, kirurger, sjukhuschef, husläkare, sjukgymnaster, massörer, akupunktörer. Har jag glömt någon?

Som patient och sjuk och skadad har man förvisso många rätigheter men man kommer inte hur långt som helst. Man har ingen makt. Men det behöver inte ta stopp för det. Man kan tjata. Man kan berätta om sin situation och sitt liv. Man kan be om hjälp. Och be igen. Och igen. Aldrig ge upp. Vända sig till de högsta hönsen.

Information och kommunikation. Information om min situation och om vad jag vill ha hjälp med. Kommunikation med alla i sjukhussfären... De behöver bli informerade. Vi som skadade och sjuka är bäst på att att ge dem informationen och berätta våra historier. Vi måste hjälpa till att ändra vården för oss med kroniska smärttillstånd. Och bemötandet. 

Viktigt.

Kram från Whiplashmamman;)

Av Sofia Eriksson - 15 december 2013 21:56

Eller som vi med whiplashrelaterade skador säger: Walk a mile in my “mjukisbyxor”!


Jag har fått en idé. Jag ska bjuda hem min överläkare från smärtteamet i Västervik Olof Rubin och vår statsminister Fredrik Reinfeldt till mig en heldag. De ska få låna mina mjukisbyxor, min nackkrage och ligga i min säng. Dom ska få en tving åtskruvad mot tinningarna och få en stekpanna slagen i huvudet då och då. Jag ska leta fram en hög skitjobbig ton så det skär i huvudet och tåras i ögonen exempelvis de gamla ljudet från SVT:s testbild som fanns förr. För ungefär så har jag det. Jag bjuder in dem till en dag i mitt liv med värk på grund av whiplashrelaterade skador och tinnitus. Som jag inte alls bett att få ha! Som jag fick för att jag satt i passagerarsätet just den dagen då vi krockade! Detta måste ju vara det bästa sättet för Överläkaren och Statsministern att få förståelse för oss sjukskrivna smärtpatienter. För vi är tyvärr maktlösa, trötta av smärta och samtidigt frustrerade av vårdens ointresse/okunskap/oförmåga att hjälpa oss. Reinfeldt vill sällan kommentera enskilda fall men det kanske är dags att han gör det. För det är det vårt land består av, enskilda fall, enskilda människor, individer vars liv och ekonomi blir extremt påverkade och tyvärr i många fall förstörda. Samtidigt som vi lever med smärta. Jag tänker så här. De kunde komma kvällen innan och sova över. Och tidigt på morgonen ska dom få varsin stark värktablett, en sån där jag måste ta för att öka chanserna att komma upp ur sängen för att göra och äta frukost, krama mina barn och se till att de får med sig allt till skola och dagis, borsta tänder och fläta hår. Helst gå och lämna på dagis också, för om maken gör det kommer han senare till jobbet och han får ju ingen ersättning för inkomst- förlust för det. Och eftersom jag endast får en låg sjukpenning så behöver vi varje krona. För, det är ju arbetslinjen som gäller! En sån där värktablett man blir trött och dåsig av, mår illa av och ofta kräks av, i bilen, på bussen, på tåget, i affären eller var som helst. Kan vara smärtan jag kräks av, det är lite både och. Därefter kommer de båda herrarna antagligen känna att de borde göra vissa saker. Plocka undan frukost, städa upp efter morgonbestyr, ringa viktiga samtal och svara i telefonen. För det är dead-lines på alla försäkringar, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen mm. Men det går inte idag! För nu måste vi lägga oss igen. I ett mörkt rum på grund av den hemska värken, domningarna i ansiket, tinnitus och känningar efter värktabletten. Som ändå inte hjälpte! När vi ligger där i mörkret kan vi bara tänka på allt vi borde och vill göra. Tänka på barnen som vill ha kompisar med sig hem men eftersom vi återigen inte orkar så får vi säga nej och se besvikelsen i deras ögon. Alternativt blir barnen hämtade av underbara vänner, men då får vi dåligt samvete för det. Att inte klara sig själv. Att inte få möta de glada skuttande barnen på skolan och på dagis. Lunch? Vi orkar sällan göra det, så Reinfeldt och Rubin, glöm lunchen! Och att äta varje dag i ensamhet är inte så roligt. Nej, vi blir liggande i sängen. Med nackkrage. Den hjälper nacken lite men är jäkligt obekväm på halsen. Kuddarna är obekväma. Armarna är i vägen och huvudet dunkar som om det ska gå i tusen bitar. Livet rullar på därute, Reinfeldt kanske måste svara i sin telefon, det är kanske något viktigt som måste göras, nåt avgörande. Tyvärr. Det går inte alltid. Han förlorar nog pengar på att inte gå till jobbet den här dagen, precis som läkaren. Men vänta! Jag har förlorat jättemycket pengar dessa två år jag varit sjukskriven. Och pension. Min ekonomi är nu väldigt dålig. Den blir dålig i framtiden. Inte för att jag inte har jobbat i mitt liv innan olyckan, jag har alltid jobbat mycket! Jag har skaffat mig en bra utbildning. Ekonomin är dålig därför att jag satt i en bil som körde rakt in i en annan bil och jag fick skador för livet. Jag är funktionsnedsatt. Ofrivilligt. Jag hann inte reagera, kunde inte göra något åt det. Det bara hände. Jag var 31 år. Och föräldraledig. WAD II. Detta kämpande med papper till försäkringsbolag, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, läkare, privata läkare, specialister, remisser, tjat om att få remisser, bli nekad vård, få dålig eller ingen vård och dåligt bemötande. Testa olika sorters rehabilitering och mediciner. Jag har gjort allt. Och lite till. Och jag är helt slut. Och efter 1 års sjukskrivning med dålig sjukpenning SÄNKS ersättningen ännu mer. För det är ju arbetslinjen som gäller! Och om jag aldrig mer blir arbetsför får jag en sjukpension på 64%! Varför i hela friden? Snälla Reinfeldt är detta rimligt och rättvist?? Dock hade jag en chans att få inkomstförlust från försäkringsbolaget men fick avslag eftersom jag var föräldraledig vid olyckan och rätt så nyutbildad innan min föräldraledighet och endast haft ett informatörsjobb. 'Hur kan vi veta att du skulle ha arbetat som informatör om inte olyckan inträffat?" säger försäkringsbolaget. Tror dom att jag alltid skulle ha varit föräldraledig? Jag tror inte det! Jag tror att Överläkaren och Statsministern skulle behöva “walka en mile in my mjukisbyxor”. Jag lever, varje timma varje minut, med värk och oro över min förmåga att någonsin kunna arbeta igen, över min ekonomi och över att bli utförsäkrad. Jag är 33 år och akademiker. Ska fråga Reinfeldt om han på allvar tror att bara för att siffrorna sjunkit på oss långtidssjukskrivna , betyder det att vi plötsligt blivit friska? Han kan inte gissa att det har att göra med att man UTFÖRSÄKRAR oss och att vi bara hamnar i andra fack, förnedrade hos exempelvis Sociala myndigheterna?? Jag ska fråga min Överläkare om han på riktigt är nöjd med sin insats som överläkare på ett smärtteam där majoriteten av patienterna inte känner sig hjälpta, inte blir bättre även om vi får en skiva med Mindfulness-musik och fina ord om att vi ska lära oss att leva med smärtan!? Vi får ett undersökningstillfälle, sällan inklusive röntgen, därefter recept på olika (men samma) mediciner. Därefter telefonkontakt med en sjuksköterska för att utvärdera medicineringen. Om den inte hjälper får vi en annan (allt i samma ordning). Och sen en annan osv. Utan att få träffa läkaren om man inte kräver detta. Vilket jag gjort. Överläkaren på smärtteamet måste ju lika väl som jag veta att det pågår flera studier i Sverige som redan nu har hjälpt massvis av människor som lever med whiplashrelaterade skador. Varför dölja inte detta för oss? Om han är rädd för att ge oss patienter falska förhoppningar och att vi ska bli besvikna så skulle jag välja att ändå känna ett hopp. Även om jag blir besviken sen. För som det är nu är jag i alla fall ständigt besviken eftersom alla läkare jag träffar talar om för mig att det inte finns något mer att göra och att jag måste acceptera mitt öde. De läkare som själva hamnat på sjukhus gör ofta revolt. Titta bara på Björn Bragée. Honom kan ni se i tv-programmet Arga Doktorn. Varför tror Ni att programmets titel börjar med ARGA...? Den här dagen “in my mjukisbyxor” missade Statsministern och Överläkaren upplevelser som kort promenad ner till brevlådan, lunch, möjligtvis någon såpa på tv'n, googlande efter hjälp och behandlingar som rör nackskador och huvudvärk, många samtal till jurister, försäkringsbolag, försäkringskassa, arbetsförmedling, läkare och så vidare. För idag orkade vi inte något annat än att äta värktabletter och ligga i det mörka sovrummet. Ett rum som egentligen är väldigt mysigt och avkopplande men som efter lång tid gör mig mer stressad och uttråkad än rofylld och utvilad. Sent på eftermiddagen stormar familjen in och ljudnivån höjs väsentligt och 3 sandiga, glada barn hoppar upp på oss i sängen. Ljuvligt. Men också jobbigt på grund av värk och tinnitus. Nu ska det lagas middag, tvättas händer, lekas, syskongräl ska stoppas, trötta barn ska hållas sysselsatta och nöjda. Sedan ska det göras läxor, läsas, kläder ska läggas fram, barn ska duschas och kammas, pyjamaser på...lite barnprogram. De vill ju så gärna att mamma ska göra saker, att mamma ska följa med. Och jag vill det så mycket men orken räcker inte alltid till och smärtan hindrar mig. Familjen vill förstås att mamma ska vara uppe och sitta med vid middagen. Och hur snygga är vi då, jag, Reindeldt och Rubin, i mysbyxor, rufsigt hår (ja det slapp ju du Reinfeldt) torra läppar och håriga ben som kliar. Finnar i ansiktet, på grund av mediciner, som vi såklart har legat och pillat hål på under dagen och är lite snyggt blodprickiga i våra bleka ansikten. Inte har nån av oss orkat duscha idag, det gör så himla ont att tvätta håret då armarna kommer i jobbigt högt läge. Våra händer och armar är ju redan bortdomnade och stickiga. Så... Vad säger ni herr Överläkare och herr Statsminister? Jag utmanar Er, välkomna hem till mig. Välkomna till mitt liv, min vardag som trafikskadad, sjukskriven 3- barnsmor med dålig ekonomi men med stora drömmar och trots allt mycket positivism! /Whiplashmamman Sofia Eriksson whiplashmamman.bloggplatsen.se

Av Sofia Eriksson - 9 december 2013 17:49

Kära Ni.

Tänk att det snart är jul. Och den första snön har fallit. Barnen sprang ut på kvällen och samlade ihop snön så att det blev en snögubbe, underbart! De är alldeles röda om sina små kinder när de kommer hem från skola och dagis. Jag har fått hjälp av min kära vän Marika att julstöka här hemma och en del har jag fixat med själv:) Om dagarna vilar jag, lyssnar till julmusik och ibland hänger jag med mina vänner och köper julklappar!


I mitt whiplashhuvud snurrar det. Jag tänker på mina två neurokirurgi som båda gjort liknande undersökningar på mig samt sprutat bedövningsmedel i nacken och bakhuvudet. Båda vill operera mig. Det finns vissa omständigheter som gör det hela komplicerat. Men jag återkommer till det så småningom. Men jag kommer att bli opererad. I sinom tid. 


Jag anser att det finns mycket att jobba på när det gäller omhändertagande och behandling av människor med långvariga besvär efter whiplashrelaterat våld i Kalmar. Jag har i förra veckan talat med verksamhetschefen för kirurgiska avdelningen i Kalmar. Han menar att det inte finns mer att göra än att skicka "oss" till smärtenheten i Västervik. Han tror inte på operation. Jag förklarade min och mångas situation om att vi blir väl mottagna i Västervik av det multimobala teamet, som består av sjuksköterska, läkare, psykolog, arbetsterapeut samt sjukgymnast. Vi får tips på hur vi ska lära oss att leva med smärtan och vi provar igenom ett antal mediciner. MEN. Om detta inte går. Om jag inte vill/kan leva med denna smärta och de funktionsnedsättningar som min skada medfört. Vem hjälper då? Ingen. Jag får kämpa själv men som patient är man maktlös och har inte jättemycket makt. Jag tar hjälp av patientnämnden för att få svar av mina läkare, för att försäkra mig om att de verkligen läser, förstår mig och gör sitt yttersta för att hjälpa mig vidare. Till specialister jag hittat. Som kan hjälpa mig. 


Jag kommer fortsätta kämpa som så många andra. Jag kommer att kontakta sjukhuschefen i Kalmar, landstingspolitiker... Jag vill att vi ska få bra vård, rätt vård, försäkringskassan och arbetsförmedlingen ska bli informerade om hur det är att leva med kronisk värk efter whiplashtrauma. Och vem är bäst på att informera om detta om inte vi som är drabbade!?! 


Många tankar. Lite energi. Mycket värk. Stor trötthet. 

Men jag tar en paus nu. Nu är det snart jul. Jag ska bara vara med min älskade familj och alla goa vänner. Njuta och äta gott. Och dricka glögg och äta pepparkakor med ädelost.

Önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år.

Kram från Whiplashmamman






Av Sofia Eriksson - 21 november 2013 08:38

Då känner jag hur livet kommer tillbaka. Då känner jag glädjen i det lilla jag orkar göra. Då känner jaglycka när jag kan vinka hejda till familjen i dörren. I mitt förra inlägg berättade jag om lördagen och vad vi gjorde. På kvällen hade jag så fruktansvärt ont så jag fick lägga mig. Sen har jag legat... Igår kände jag hur huvud-och nackvörken började avta något. Den smärta jag har försvinner aldrig helt men däremot eskalerar den då och då till hemska smärttoppar. Då kan jag inte röra mig. Men samtidigt är det vidrigt att ligga ner mot kuddarna för det gör så ont i bakhuvudet. Jag har kronisk tinnitus mem den blir ännu högre, jag mår illa, är yr och kroppen är helt orkeslös. Jag har nervopatiska smärtor i armar och händer. Halva ansiktet är somnat. Det känns som en spik från bakhuvudet som är på väg ut bakom höger öga.

Jag blir bara sämre och sämre, får mer ont och tiden mellan dessa fruktansvärda smärttoppar blir allt kortare. Nu har jag mycket på gång. Mitt hopp är att få bli lite bättre. Även om jag får leva med smärtan så önskar jag att jag ändå kan bli så bra att jag slipper vara sängbunden så många dagar varje vecka. Att jag får vara uppe åtminstone...


Fortsättning följer...

Kram från en lite ledsen Whiplashmamma

Jag vet att bättre tider kommer;)




Av Sofia Eriksson - 16 november 2013 14:10

       

Helger är underbara. Man vaknar och hela familjen kan bara slappa, se på morgonteve, göra lyxig frukost, lyssna på melodikrysset och bara vara. Dock har ju barnen betydligt mer energi än mig och maken men dom är ju i den åldern att de kan klara sig själva och leka tillsamman. När dom inte surar ihop eller börjar slåss som syskon ibland gör. Det ingår liksom. Jag vaknade med huvudvärk men den tog inte överhanden utan jag kunde gå upp och har varit igång en lång stund. Först pysslade vi inomhus och sen gick vi ut. Solen skiner idag och det är ljuvligt höstväder. Jag och barnen planterade lite ljung och murgröna, äldsta dottern var väldigt duktig och jag satt mest bredvid. Maken tömde garaget på skräp och åkte till tippen. Väl inne igen fick barnen kalla pannkaksrullar som dom åt i sin koja. Skön dag. Nu är jag jättetrött fast jag egentligen inte gjort något. Det räcker att leva. Och vara uppe på benen. Armarna och händerna sover och värker, nacken och huvudet likaså. Nu går familjen till lekplatsen och jag ska lägga mig, ta på mig nackkragen och lyssna på nån skön lugn musik.

Önskar er alla en trevlig helg,

Ta vara på tiden, varandra och lev här och nu;)

Kram

/Whiplashmamman

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se