Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sofia Eriksson - 14 mars 2015 23:33

God kväll kära ni,

Ikväll har vi tittat på melodifestivalfinalen! Äldsta dottern ville helst se Jon Henric vinna, mellantjejen hejade på Erik Saade och minstingen tyckte absolut att Samir och Viktor skulle vinna. Min käre make ville skicka Hasse till Eurovision men jag var nöjd med att Måns vann. Här har det varit sjukstuga länge nu. Jag har haft influensa med feber och hemsk hosta...väldigt jobbigt som nackskadad med kronisk huvudvärk. Men jag har inte gått sönder vilket det kändes som att jag skulle... Fick antibiotik nu i veckan då det lutade mot lunginflammation. Jag är helt slut, ligger mest och sover, och idag har jag mått illa och inte haft någon matlust! Kanske pga antibiotikan, har ju lite känslig mage. Barnen har också haft detta virus som alla verkar få, feber och hosta. Nu är det minstingens tur, hon har haft feber sedan i torsdags, förkyld och hostig. Maken höll sig i skogen utanför och eldade grenar, till kvällen grillade de marshmallows över glöden medan lillan och jag höll oss inne. Nu sover huset och jag ligger i sängen och kände att jag ville skriva några rader. Efter operationen har jag fått nya smärtor i bakhuvudet på vänster sida, känns ibland som knivstick. Jag har ständig huvudvärk som varierar i styrka, och när den är som värst är det stesolid/oxynorm och i säng som gäller. Jag ska förmodligen träffa dr Åke Nyström nu till veckan vilket jag verkligen ser fram emot. Om allt blir till det bästa kommer han att operera mig. Triggerpunktskirurgi. Det är liksom det sista ingreppet jag kan göra. Därefter är alternativen fortsatt akupunktur samt smärtblockader. så känns det nu i alla fall. Kirurgen i Uppsala menar att det bästa för mig vore att bara gilla läget och acceptera mitt öde. Har jag hört det förut??? Nej det där med att ge upp går jag inte med på, däremot måste man tillåta sig pauser i livet när man bara är. I nuet. Men jag måste erkänna att jag verkligen är less på detta. Vill ju inte må skit jämt, vara begränsad, tänka ut hur jag ska lägga upp livet så jag får så lite bakslag som möjligt. Jag får väga hela tiden, gör jag det nu så kan jag ime gör det sen, osv...Vill göra allt med mina barn. Åka med varje gång på simskolan, jaga dem runt huset, springa och spela fotboll med dom, kunna sitta vid pianot och skriva min musik. Samtidigt så är det ju som det är, jag gör så gott jag kan och orkar. Hoppas av hela mitt hjärta att Åke kan utföra magi.

Jag har slutat 'ta godis! Jag har alltid varit en godisgris men på sistone har jag liksom ätit bara för att skålen stod där, fast jag egentligen inte var sugen. Efteråt mådde jag lite illa och bestämde mig för att skippa det helt. Inga problem! Konstigt...trodde det skulle vara jättejobbigt. Håller mig borta från läsk med, så gott det går! Vi får väl se hur det går!

Nu är det bäst att släcka ner,

vi hörs snart igen.

Kram

/

Whiplashmamman

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 19 februari 2015 13:02

Hej kära ni,

Igår fyllde min älskade mormor 93 år! Familjen var där med bakelser och presenter, tyvärr orkade jag inte följa med men jag ska ta mig dit så fort jag känner mig piggare. Jag har haft en förkylning med hemsk hosta, den vill liksom aldrig ge sig...nu börjar jag dock bli piggare! Huvudvärken och nackvärken har varit väldigt otrevlig, särskilt pg hostan, inte en bra kombination med nackskada och kronisk huudvärk!!!

Varit en trist period med bara säng, säng och säng- mörkt rum och blä. Men jag har sovit mycket så tiden har på så sätt gått fort;) Idag är jag som sagt piggare, haft mina tjejer hemma på förmiddagen, de har ju sportlov. Nu är stora tjejen med sin kompis i simhallen och de andra tjejerna är med mormor och moster med hennes lilla son i stan. Jag är så tacksam över vår stora familj/släkt. Tänk vad många vi är. Och alla ställer upp för varandra trots att alla egentligen har fullt upp med sina egna liv och bekymmer. 

Nu har det gått 2 månader sedan min operation. Tyvärr kunde inte denna operation hjälpa mig, den tog inte bort eller ens minskade min huvudvärk eller mina nacksmärtor. Min kirurg från Akademiska Sjukhuset i Uppsala, Hans Ericson sa att detta var ju en risk. Att man inte blir hjälpt. Och dessvärre var jag en av de som inte blev hjälp. Kirurgen berättade att Akademiska inte erbjuder fler kirurgiska ingrepp och att nu är jag där jag är. Mitt tillstånd är och kommer att vara oförbättrat. Jag måste inse detta och lära mig att leva efter mina förutsättningar. Detta har jag ju hört förut. Jag kan förstå hur han tänker, att man inte kan söka hela sitt liv efter en lösning, det kanske inte finns något som kan hjälpa mig. Kanske mår jag bättre av att bara vara i min situation. Men det är lättare sagt än gjort. Jag har ju ont hela tiden. Är jag uppe på benen, gör saker, handlar eller leker med barnen eller ungås med vänner klarar jag en stund sen mår jag skit. Trött och ökad smärta. Ska jag bara scceptera det. Att aldrig kunna jobba??

Nehej vet ni vad. Självklart kommer jag inte åka land och rike runt och prova all kirurgi jag kan komma på- MEN det jag visste innan var ju Hans Ericsson som frilade occipitlis major nerver och Åke Nyström som opererat whiplashskadade under många år med väldigt goda resultat. Jag har ju träffat honom, och nu har vi kontakt per mejl. När han kommer tillbaka till Sverige från USA ska jag åter till honom på konsultation. Han har sagt att om mitt tillstånd är oförändrat sedan sist vi sågs 8vilket det är) så kan och vill han operera mig. Åke trodde inte att friläggning av endast occipitalis major nerver kunde lindra eller ta bort mina huvud- och nacksmärtor då jag är skadad längre ner i nacken. Dels har jag fasettledsartros och förträngning av nerv på nivå C3, C4 dels smärtor ända ner till C7, splenius cervicis och splenius capitis. Åke menar att om man inte börjar på nivå C7 och frilägger där jag har mina triggerpunkter kan man inte få fri gång för nerverna uppe i bakhuvudet. Jag litar på Åke. Dels då så många blivit hjälpta av honom men också för att han älskar sitt jobb, han lyssnar och lär känna sina patienter soh ser oss som människor som faktiskt har det jäkligt jobbigt. Han har sett att människor i vårt tillstånd till slut gett upp och tagit livet av sig då det inte fått någon hjälp.

Kalmar Läns Landsting är ju fruktansvärt motvilliga att skicka mig annorstädes för att få hjälp eller för at bli opererad. Jag undrar varför. Här får jag ingen hjälp, de vet inte vad de ska göra och har inte kompetensen. Men det har de på andra håll i Sverige. Bla i Karlstad, där dr Leif Måwe ger smärtblockader i nerverna. Men de tar bara emot patienter med specialistvårdsremiss och Kalmar kan inte skriva remisser då de står utanför Landstinget. Moment 22. Igen. 

Tänk om jag hade ett jobb att gå till istället. Vad lugnt och skönt det skulla vara. Jag skulle jobba några timmar om dagen inom ett område och få lön för mödan. I mitt tillstånd, skadad och trött och trög ska jag hålla reda på alla instanser som vårt samhälle är uppbyggt på, hålla kontakt med handläggare, försäkringsbolag, läkare och ständigt driva en kamp. Ingen som har något helhetsansvar för mig, ingen läkare som reglerar min medicin, ingen som hjälper mig att bli bättre. Och lönen för detta är lika med noll. Jag har inte valt att bli skadad så jag ite kan jobba och tjäna pengar och ha en normalt fungerande liv. Jag försöker och jag kämpar men det är tufft. Jag vill. Jag vill så mycket att det värker i bröstet. 

Det Akademiska kunde erbjuda mig var deras multidiciplinella utvärdering på deras smärtenhet och därefter multidiciplinell smärtrehabilitering. Men detta måste mitt landsting skriva remiss på och betala. Vet nog vad svaret på detta blir då jag genomgått 2 smärtrehabiliteringar i mitt hemlandsting redan.

Så. Jag vilar i mitt nu. Men jag vägrar ge upp trots alla läkares ord ekar i mitt huvud, du blir inte bättre...du måste finna dig i det här och lära dig att leva med det så ska du se att det känns bättre...!

Jag ska besöka Åke Nyström och i mitt hjärta känner jag att jag vill låta honom operera mig. Det är det sista jag gör. Sen får jag acceptera mitt öde. Men jag kan inte leva med att jag inte gav honom en chans. Nu är det stora problemet att få remiss till honom. På med krigarklädern, ladda och på det igen!

Stor kram till er alla

/

Whiplashmamman

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 9 februari 2015 11:29

Hej kära ni!

Idag skiner solen och värmen är otrolig, det gnistrar i snön...lite vårkänsla! Det kan verkligen behövas. För på sistone har det varigt riktigt tufft. Förväntningar och förhoppningar om bättring efter första operationen i december. Barnen som är underbara och förstående men som givetvis inte vill att mamma ska ligga i sängn så ofta, inte åka med på utflykter och aktiviteter mm, som blir frustrerade och ledsna och vill inte lämna mig i sängen. Jag blir frustrerad och ledsen och fattar inte hur sjutton jag ska fixa det här. Visst är jag uppe också. Och då med en vilja av stål att fixa och dona, älskar mitt hem och inredning, blommor och ordning och reda för barnen och alla grejer. Men glädjen som tidigare infann sig så fort jag orkade vara uppe, då huvudvärken varit snäll, den har förvandlats till ångest eftersom jag vet med säkerhet att jag får igen med besked smärta och domningar och trötthet efteråt. Men jag kör på. Orimligt att ligga still jämt eller att röra sig i slowmotion. Förra veckan var jag med familjen till badhuset, äldst tjejerna går på simskola och jag och Meja och pappsen var med och tittade på. Vi badade även alla, jag satt mest i bubbelpoolen och badade i barnbassängen som också är väldigt varm! Bubbelpoolen skulle vara perfekt om den inte bubblade<!!! Nervsystemet galopperar och typ spelar pingis av bubblet. Blir också väldigt trött i huvudet av ljudet, stressande liksom. Och trött i huvudet blir man ju också i en simhall!! Men som Agnes, min äldsta sa; men mamma, det var ju värt det;) Ja, sa jag, självklart.


Så. Jag har ännu inte blivit kontaktad av kirurgen i Uppsala som opererade mig, han skulle ringa efter 6 vckor, nu har det gått 7 så ingen panik. Mitt resultat är noll. Tyvärr. Men detta förutsade den fantastiske docent Åke Nyström då jag besökte honom för undersökning och konsultation. Detta var alltså innan Uppsala, se tidigare inlägg. Han menade kort beskrivet att min problematik sitteräven längre ner i halsryggen och frigör man inte nervskadorna där, kan nerverna aldrig flöda fritt och alla mina besvär kommer att kvarstå. Självklart finns aldrig garantier för att man blir helt bra, lite bättre eller kan ske inte alls. Men Åke gör alltid en rättvis bedömning med procent om hur goda chanser man har. Och efter mitt besök sa han att han absolut kan och vill operera mig. Jag lovade att återkomma efter min första operation. Nu har vi kontakt och till våren ska jag på nytt träffa honom. Mitt hopp finns igen. Men vet också att det aldrig finns garantier men jag känner i mitt hjärta att jag måste göra det här.

Operationen benäms som triggerpunktskirurgi. Läs gärna om den. På facebook finns även en grupp ni kan ansluta er till, Triggerpunkt. Det finns också en grupp som är toppen som heter WAD- WAD är det. Rekommenderas! Här är vi många i samma situation. 


Nedan har jag kopierat en checklista som Dr Tomas Timander gjort. Ibland är det svårt att veta vart man ska börja när man är skadad. Man vet inte vem man ska vända sig till, man känner inget stöd, ingen förståelse. Många läkare står frågande och utan tips. Många medciner man måste prova. Många instanser, många papper, försäkringsbolag, handläggare på försäkringskassan och arbetsförmedlingen mm...

Hoppas tipse nedan kan hjälpa er.

Jag har besökt Dr Timander i Stockholm och han är fantastisk. Kunnig och hjälpsam. Han skrev mitt invaliditetsintyg. Han sätter också smärtblockader i nacke, bakhuvud runt occipitalis major nerverna.

Önskar er en fin vecka.

Kram

/ Whiplashmamman

 

1. Vid akuta symtom som t ex värk, stelhet, domningar/stickningar i armar eller ben, huvudvärk, yrsel eller mår Du bara allmänt dåligt skall Du söka läkare omgående.
2. Var noga med att beskriva alla Dina symtom för läkaren.
3. Vid uttalade besvär bör man göra en röntgenundersökning av nacke eller rygg eftersom det är lätt att missa en skelettskada. Har Du svår huvudvärk eller domningar/stickningar i armar eller ben bör man även göra en akut datortomografi.
4. Uppföljning inom 1 vecka hos sjukgymnast med erfarenhet av whiplashvåld.
5. Använd gärna mjuk halskrage men under högst 2-3 veckor.
6. Under samma period kan Du använda tabletter mot värk och inflammation.
7. Återgå om möjligt i arbete helt eller delvis. 
8. Om besvären kvarstår 2-3 veckor efter olyckan uppsök läkare för kontroll. Om röntgenundersökning av nack/rygg inte är gjord tidigare är det dags nu. Likaså gör man en datortomografi om Du känner domningar/stickningar i armar eller ben.
9. Fortsätt hos sjukgymnast för smärtlindring samt rörelseträning mot stelhet.
10. Om besvären kvarstår 3 månader efter olyckan är risken stor för långvariga besvär. Du bör snarast kontakta Din läkare för en remiss till en rehabiliteringsklinik med inriktning på whiplashskador. De första 12 månaderna efter olyckan är den viktigaste tiden vad gäller rehabilitering.
11. Om besvären kvarstår 1-2 år efter olyckan skall ett invaliditetsintyg utfärdas. Du har rätt att gå till vilken läkare Du vill för att få detta intyg. Läkaren som skriver invaliditetsintyget bör dock ha god erfarenhet av whiplashskador. Eftersom Du mår dåligt och skadereglering är en komplicerad procedur har Du ofta rätt till ett juridiskt ombud som försäkringsbolaget betalar. Att kontakta en erfaren läkare och jurist är den bästa garantien för att undvika problem med försäkringsbolaget.
12. Slutligen glöm inte att dokumentera så mycket som möjligt av Dina sjukbesök från olyckan och framöver.

Av Sofia Eriksson - 3 februari 2015 20:32

Alltså vilken rubrik...men idag är en sån dag- allt känns väldigt jobbigt. Den där positiva, glada och hoppfulla delen av mig har gått och gömt sig. Jag är ledsen och frustrerad. Har sån smärta och är så domnad. Tvingar mig att göra saker med familjen fast kroppen skriker. Njuter av stundeb och trotsar smärtan, försöker ignorera värk och jag tänker att det är ju inte farligt. Det är bara smärtsamt- Bara...  Jag är så hjärntrött och fattar trögt, säger fel saker, kan inte läsa vissa ord...fy vad det är jobbigt. Smärtan äter upp mig. Och min hjärna!

Det är en fruktansvärd känsla och sorg att inte bli bättre. En otrolig frustration att innerst inne veta att det borde gå att fixa, på nåt annat sätt- med fler operationer. Det kanske verkar hysteriskt att vilja bli opererad igen, när jag nyss fått den operation jag såååå länge kämpat och slagits för att få denna första operation. Och givetvis behöver det gå lite längre tid men i min kropp och i mitt hjärta vet jag att mer behöver göras. Jag är ju skadad längre ner i nacken och troligtvis är det orsak till att mina armar och händer värker och är domnade. Att axlar och skuldror värker. osv...I dagarna väntar jag samtal från min kirurg. Då får jag göra honom besviken, jag var tydligen inget lyckat fall till studien. Därmot har många blivit av med sin värk, då framför allt huvudvärk. 

Återkommer...

stor kram

/

Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 27 januari 2015 14:27

Hej på er,

jag hoppas att ni alla har en bra dag vart ni än befinner er och vad ni än gör. Hur ni än mår och vad som än händer. För dagen idag är speciell. Den kommer aldrig tillbaka och vi vet ingenting om morgondagen så njut, ät en god lunch, en extra kopp kaffe, säg nåt snällt till någon, le mot någon och när kvällen kommer, sjunk ner i soffan men en skön filt över benen med en kopp te.

Igår eftermiddag fick jag ta min trötta kropp och lägga mig redan på eftermiddagen, ont i huvud och nacke och trött i armar och axlar. Sov till kvällen, pussade och stoppade om tjejerna, lyssnade till dem när de läste och när de sov gott satte vi oss i soffan en stund jag och maken. Vaknade svettig och med fruktansvärd migränhuvudvärk, som om huvudet satt fast i ett skruvstäd, från alla håll. bakuvudet smärtar forfarande, ibland bättre och ibland värre. Stel och kan inte vrida på huvudet utan smärta.

Om en vecka ringer kirurgen. Då har det gått 6 veckor sedan operationen då jag frilade nerver i nacken, närmare bestämt bakhuvudet och occipitalis major. Har verkligen velat att operationen skulle ge resultat, att jag skule få bli lite bättre. Tyvärr är det inte så än- jag har ju vissa dagar med energi, vissa dagar även om de är få som jag går på stan, äter middag hos vänner eller åker och handlar med familjen. Ont under tiden, men en värk jag vant mig med och klarar. Men efteråt blir jag obeskrivligt trött och behöver vila. meditera. Men med en härlig känsla i kroppen då jag tänker på det jag gjort. Men då huvudvärken ökar till obeskrivlig smärta, kräkningar, nacken blir tröttare och ondare och bakhuvudet sticker och bränner, då iner jag att denna operation inte hjälpt mig. Läget är som innan- Jag vet att det ska få gå 6 månader innan man kan slutgiltigt se ett bestående resultat. Och när det gått 1 år är min tanke, min plan att låta Åke Nyström åter få undersöka mig och eventuellt operera mig. Då blir det längre ner, där jag också har nerver i kläm. Ända ner till C7. Dr Nyströms teori är att så länge inte flödet av nerver är fritt längre ner i halsryggen, kan min smärta aldrig avta. Jag tror starkt på hans teori då jag blev helt smärtfri då han satte bedövningssprutor i nacken, ända ner till C7 kotan. Men det finns ju förstås inga garantier. Nerver har svårare att läka och bli friska ju längre de är skadade...


Våra 2 yngre döttrar följer med kompisar hem idag. Agnes, min äldsta sitter och äter mellis bredvid mig i soffanochjag ligger med datorn på magen. Snart ska hon börja med sin matematikläxa. Ibland gör hon även matematikuppgifter på datorn, och Lova också, mellandottern. Splashmath, NOMP appen. Rekommenderas!


Kram på er,

/

Whiplashmamman

Jag finns även på instagram som whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 14 januari 2015 10:24

Imorse satt jag och min yngsta dotter vid frukostbordet. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och hela tiden satt hon med sin lilla hand på min. Mitt hjärta är så varmt nu. 

Har jobbiga dagar med extremt mycket nervvärk och huvudvärk. Önskar att jag bara hade ont i nacken. Nu är jag helt slut, bara ligger. Jag vill promenera, få frisk luft men jag orkar inte. Igår sov jag hela dagen och faktiskt inatt också. Men utan insomningstablett sover jag dåligt, vaknar hela tiden. Idag känner jag mig lite piggare men det hugger i huvud och nacke. Nervsmärtan retar axlar, armar, händer, ansikte och ner i benen. 


Läst intressant fakta om just nervsmärta, källa: Medtronic

"Nervsmärta eller neuropatisk smärta är en följd av skada ( eller sjukdom) som omfattar nerver, nervrötter, ryggmärg och hjärna. Om skadan finns på en nerv som ligger utanför hjärnan och ryggmärgen kallas smärtan  PERIFER NEUROPATISK SMÄRTA. Den neuropatiska smärtan kan upplevas sombrännande eller huggande och kan komma i attacker. Smärtan kan även stråla ut i en arm eller ett ben.Man kan få känselstörningar i huden som kan bestå av både domningar och överkänslighet. Det är väldigt vanligt att vi men den är typen av smärta känner på följande sätt;

- Rädd för att bli stämplad som en besvärlig patient

- Rädd för att ökad smärta betyder att min sjukdom blivit sämre

-Rädd för att bli beroende av läkemedel. ( Det finns forskning som bevisar att risken att bli beroende av smärtstillande medel för peroner med kronisk smärta är extremt liten)

-Brist på kunskap om olika behandlingsmetoder för smärta

- Rädd att uppfattas som svag

För de miljontals människor som lever med kronisk smärta finns det många olika behandlingsmöjligheter. För läkarna är ofta medicinering ett första alternativ. Andra alternativ kan vara fysisk eller psykologisk behandling, kirurgi, nervblockad eller hjälp via medicinsk utrustning som ryggmärgsstimulering eller medicinpumpar."


Det har snart gått 4 veckor sedan min operation. Jag kan ännu inte känna någon förbättring och är dessutom ganska stel, men jag har ju heller inte rört på mig särskilt mycket. När huvudvärken inte skär så, tänker jag ta små promeader. När det gått 6 Veckor ringer Hans Ericsson, neurokirurgen, mig för att utvärdera dessa 6 veckor. När det gått 3 månader ska jag träffa min sjukgymnast. Då får vi se vad vi kan göra. Men jag måste ge detta tid. Tid att läka, tid att återhämta mig och tid att bli starkare. En väldigt klok vän, som även hon gjort samma operation, sa att eftersom jag varit spänd så länge har jag förmodligen låsningar i både nacke och rygg som gör att nerverna är påverkade så att det hugger i huvudet- mot detta skulle nervblockader kunna hjälpa. Att bli opererad i nacken och nerverna som sitter där, fast och inklämda ger givetvis smärta efteråt då nerverna i nacken sitter så nära smärtcentrum- det är väldigt känsligt område och ju högre upp i bakhuvudet desto mer känsligt. 


Skulle vilja städa, plocka undan tvätt och göra lite fint här hemma men jut nu blir jag kvar i sängen. Dessa måsten är ju inte världsviktiga. Idag tar jag hand om mig själv och skiter i tvätten;)


Kram

/ Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 9 januari 2015 12:29

Hej kära Ni.

Dagarna går så fort, barnen har gått 2 dagar nu på vårterminen. De tycker det var roligt att komma tillbaka och träffa kompisarna efter nästan 3 veckors jullov! Idag har jag haft en mysig kaffestynd med en god vän innan jag sate mig i min favorithörna i soffan. Vi har en stor grå U-soffa så hela familjen ska få plats. Den är fantastisk! Många mjuka kuddar och sköna filtar. Precis som det ska vara! Efter dagar då jag haft bla vidrig migrän och inte kommer upp ur sängen, känns det så lyxigt att få vra uppe och glo på tv eller skriva i min blogg! Natten till igår sov jag nästan ingenting så igår på dagen blev det mycket vila. På eftermiddagen var jag dock med tjejerna på köpstan, ligger nära där vi bor. Har knappt varit utanför dörren sedan operationen så det var trevligt. Agnes, min äldsta köpteen ny fin skolväska som hon länge trånat efter och tjänat och sparat ihop pengar till. Hon var så lycklig;)

När man träffar på alla goa människor såhär efter en operation är det självklart att alla vill veta hur det gått och hur jag mår, hur det känns nu och om jag är frisk och smärtfri nu. Det är svårt att fatta sig kort, jag som babblar så mycket..hehe samtidigt som jag inte orkar prata om det. Svårt att beskriva det jag gått igenom. Det är så mycket känslor och så mycket smärta. Angående hur det känns rent fysiskt så är rörlighten i nacke bättre. Jag kam vrida huvudet åt båda sidorna samt upp och ner långsamt och med rädsla. Men det går. Däremot reagerar nerver och ger strålande smärta rakt ut i delar av armarna samt vissa fingrar. Dvs mina nervopatiska smärtor kvarstår. Huvudvärk kvarstår. Migränliknande, smärta bakom vänster öga, behöver tryck runt huvudet särskilt vid vila. Tar faktiskt ett litet linne och virar runt huvudet som jag fäster nederdelen igenom överdelens axelband...alla sätt är bra...

Själva nackvärken har varit borta men kommer smygandes tillbaka. Min tinnitus var som jag nämt tidigar, borta 1 dag men är nu tillbaka konstant. Hög. Stressande. Särskilt när jag lägger mig om kvällarna.

Min vänstra ansiktshalva är domnad och stickig, inben, käke och tungan. Bak där jag blev opererad har jag partier där jag har totalt känselbortfall. Kanske det kommer tillbaka när det gått en tid.

Jag har stunder av energi och då också euforisk lycka. Jag njuter och njuter, är med barnen. Ignorerar smärta och domnade och värkande händer. För just då går det. Jag kan fungera ändå. Jag har lärt mig. Jag anpassar mig. Sen vilar jag, kryper ner under täcket och tänker på dagen idag som den varit. Tänker på det jag gjort och åstadkommit istället för att fokusera på det jag inte gjort eller kunnat. Jag måste leva mitt liv. Just nu ser mitt liv ut såhär. Då jag vet att jag gjort så mycket jag kunnat för att komma ht. Jag lyssnade inte på ala läkare som sa åt mig att ge upp och lära mig att leva med smärtan. Och även om jag inte blir bättre så har jag ändå gjort vad jag kunnat, gett mig själv en ärlig chans och lärt mig mycket på vägen. Om mig själv och om sjukvården. 

6 veckor tar det att läka såren och om 3 månader ska vi se om sjukgymnastik är genomförbart...önskar verkligen att det går. Det hänger på nervsystemet. Jäklas det förhindrar det mig att röra mig. Det kan ju förstås huvudvärken och övrig värk göra, men nervsystemet och de neuropatiska smärtorna lever liksm sitt egna liv och hindrar min rörelseförmåga-

Nu ska jag krypa ner under min goa filt bredvid min kissemiss.

Jag önskar er alla en väldigt trevlig helg, 

ät mycket chips och sov länge på mornarna:)

Kram

/ Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 5 januari 2015 21:36

... så jag håller på att bli tokig!!! Det läker fint, kliar, gör ont. Bakhuvudet. och då särskilt området runt såren eller numer ärren, är väldigt ömt. Jag kan fortfarande bara sova på sidorna men det går att luta sig bakåt mot en mjuk kudde korta stunder nu.Min huvudvärk är fruktansvärd... I själen känner jag mig mycket lugnare, tänker lyssna på min kropp, fullt ut nu. Inga krav på vad jag måste eller borde göra, all fokus på min familj coh mina vänner och på att bli bättre.

Kram

/ Whiplashmamman

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se