Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sofia Eriksson - 21 mars 2014 13:35

Så sa min läkare idag när jag pratade med honom, han är snäll och förstående. Lyssnar och hjälper så gott han kan. Magknip efter diklofenak. Nu ska jag prova norsan-plåster ett tag framöver. Den här veckan har jag haft väldigt jobbig migränliknande huvudvärk, mått illa, en fruktansvärd öm och stel och ond nacke, värk i händer och fingrar, domnad i tinningarna, käkarna, inne i munnen, tungan, hög tinnitus, domnade händer och armar, huggande värk över ögonen. Även då detta är vanligt förekommande för mig blir jag ändå orolig när detta stegrar. När det verkligen invalidiserar mig och hindrar mig. Men jag har ändå mitt liv även om jag inte är den piggaste, friskaste kvinnan på vår jord;)

Min kärlek till mina barn, min make och min familj och mina vänner betyder allt. Här och nu.

Kram till er, ge inte upp

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 3 mars 2014 14:22

På Alla Hjärtans Dag åkte hela familjen till Linköping. Först gick jag på mitt läkarbesök på smärtmottagningen hos dr Magnus Magnusson. Därefter tog vi in på hotell mitt i Linköping, åt på restaurang och hade Alla-hjärtans-dags-fredags-mys på vårt mysiga hotellrum. 

Att träffa Dr Magnusson var väldigt positivt. Han hade läst mina journaler och visste min bakgrund. Först pratade vi ern lång stund, om hur bilolyckan gick till, om mina kvarstående men och om hur mitt liv ser ut idag. Han ansåg, som mina andra läkare, att jag har det fruktansvärt jobbigt och mycket smärta som kvarstår och även en del andra problem som tillkommit pga nackskadan såsom kronisk tinnitus ,nedsatt syn och hörsel. Han talade om att min positiva syn på situationen och på livet hjälper mig och mina närstående enormt. Däremot kan det var svårt att förstå den värk jag lever med då man ser mig le. Men. Jag tänker aldrig sluta le.


Efter pratstunden gjorde han en klinisk undersökning, ingenting nytt framkom. Läget är som vanligt, dålig rörelse och smärtsamt att lyfta armarna, får kraftigare domningar då jag anstränger mig dvs rör fingrar/armar/händer/vrider på huvudet/lyfter armar/tittar mot taket/ner i golvet. Efter ett tag byter vi stol med varandra., doktorns stol hade nackstöd, det hade inte min!


Att jag kom till Linköping beror på att när Västervik inte hade mer att erbjuda än att jag skulle läramig att leva med min smärta, bad jag att få bli remitterad till Hans Eriksson på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Där vet man mycket om min typ av skada och därgöts även nu en studie där man frilägger en nerv i bakhuvudet. Västervik nekade mig att komma vidare då de ansåg att det inte var någon idé. Jag ger inte upp utan ber skriftligen om detta igen. Samma svar. Då vände jag mig till patientnämnden och beskrev min situation. Då skriver dom till verksamhetschefen i Västervik och sedan måste deras svar till mig gå via dom, alltså patientnämnden. Detta tar lång tid och jag hinner återigen få ett smärtgenombrott och bli inlagd på akuten i Kalmar. Där begär jag av ortopedkirurgen att skriva en remiss till Uppsala och dr Eriksson. För ett utlåtande. Jag har rätt att träffa vilken läkare jag vill för en bedömning. Detta håller ortopedkirurgen med om och skriver en remiss men talar tydligt om att de inte står för vidare behandling och eventuella kostnader. Ok med mig. Nöjd att få komma till Uppsala. Efter undersökning och dialog är jag en bra kandidat för studien. Jag lottas till operation, det andra alternativet var Sjukgymnastik. Kalmar vägrar skriva specialist remiss då de inte tror på denna metod. Så. Jag kommer inte iväg. Trots påtryckningar från mig och min husläkare till Kalmars sjukhuschefen. Då kommer en dag ett brev där det står att jag är kallad till Linköping smärtenhet, från Västervik!? Inte det jag begärde och väldans långt senare men jag åker!

Nu väntar jag på ev remiss fram Linköping till Uppsala och operation. Min dom/prognos är att jag aldrig blir bra och återställd. För mycket skador. Däremot kan det finnas en liten chasns till bättring inom vissa områden. Den chansen vill jag inte missa. Så nu tar jag det lugnt. Håller tummarna...

Om ni vill kan ni följa min vardag på Instagram under namnet whiplashmamman.

Kram!!




Av Sofia Eriksson - 31 januari 2014 18:21

Fredagskväll, alltid lika skönt och mysigt. Middagen som bestod av pasta och köttfärssås är avklarad. Lova, mellantjejen, hade gjort chokladmousse till efterrätt och överraskade! Nu satte jag mig uppe i TV- soffan och kände för att skriva lite...var ju ett tag sedan. Tjejerna leker nere i soffan, de har hämtat alla kuddar och täcken de hittat och byggt mysigt och leker spännande lekar, deras fantasi är gränslös. Njuter av att de leker tillsammans utan att ryka ihop lite syskonkärleksaktigt;)!!


Jag har haft några bra dagar och då har jag haft fikadejter med mina goa vänner, åkt med vänner till stan, fått skjuts och bärhjälp vid handling. Är så skönt och kul att få åka till affären ibland, oftast handlar maken på hemvägn från jobbet. Jag har orkat leka mycket med barnen, t o m gått några korta promenader. Korta!! Efter den första promenaden kröp det och stack och skakade det i hela kroppen, alldeles domnad.  Då satt jag i min kära reclainerfåtölj resten av dagen. 


Men imorse vaknade jag åter med huvudvärk , värk i nacken, isande känsla i bakhuvudet, dimmig och suddig syn, strålande och värkande händer. Jag tog då en stesolid 5 Mg, la varma filtar om mig, satte på lugn musik och sov några timmar. Vaknade och även då kroppen var väldigt trött och avslappnad så var värken bättre tack och lov, 


Efter att smärtkliniken i Västervik och min läkare där tycke att det inte fanns mer att göra, att det inte var någon i de att remittera mig till specialist för det går ändå inte att operera osv...skrev jag igen och skickade mitt brev även till patientnämnden för att få gehörför mina önskningar. Efter några vändor har jag nu fått remiss till Universitetssjukhuset i Linköping och ska få träffa smärtteam där. Hoppas de kan hjälpa mig med smärtlindring fram till operation. När jag ska dit följer hela familjen med, vi tar inpå hotell och gör det till en spännande och rolig utflykt. Jag har varit iväg så många gånger till läkare och sjukhus med bara maken och barnen vill gärna följa med den här gången. 


Nu är det fredag,

Önskar er alla en trevlig helg

Kram Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 7 januari 2014 13:50

När hittar man den där balansen det talas och skrivas så mycket om? Vilja, samvete, rädsla, nyfikenhet, spänning, lust mm är ju fakta som är med och styr vad vi gör. Jag är nackskadad med diverse funktionshinder som egentligen inte syns utanpå. Oftast ler jag och pratar glatt. För jag känner mig oftast glad och pratig, framför allt när jag möter människor. Det som kan avslöja min ständiga vidriga värk och smärttillstånd är väl att jag ser trött och blek ut. Jag vill dock leva. Varje dag så mycket jag bara orkar. Speciellt nu kring jul och nyår och ännu fler lediga dagar då barn och make varit hemma. Jag har tänkt " bara idag, seeeeen kan jag bara lägga mig under täcket och ta igen mig". Det har blivit lite många såna dagar...underbara ljuvliga dagar med barnen, som hållitt ihop bra men som på sistone börjat tröttna på varan, såsom syskon gör. Det blir bråk och tjafs och de retas med varandra. De har kompisar hemma, jätteroligt, men jag blir engagerad o h inblandad i allt, mamma, mamma, mamma, kan du hjälpa oss, kan vi få...osv:) Vill vill vill. Men orken tryter, armar o h händer bara värker mer och mer. Nacken är pest. Huvudvärken ligger molandes. Tinnitusen är vidrig och skriker i mitt huvud. 

Nu är det stopp. Orkar inte mer. Har så ont nu och ansiktet och tungan är helt domnade, armar och händer är domnade. Ont nu. Antar att detta inte är bra balans. Fullt ös tills jag blir typ medvetslös. Men balans och det som kallas livet är inte så lätt att kombinera. Livet pågår hela tiden. Och jag vill hänga med. Speciellt när det handlar om mina barn. Att vara med dom, se dom, vara i det de gör och se allt de lär sig. Men nu. Minst ingen hos min fina snälla vän. Stora tjejerna åker med mormor och moster till leklandet. Vad vore jag utan er alla som ställer upp när min balans ramlar omkull;)?!


Kramar från whiplashmamman

Jul

Av Sofia Eriksson - 25 december 2013 16:16

Kära Ni!

Jag hoppas att ni haft en trevlig jul med nära och kära, god mat och massor av glögg;) I vår familj tog vi sovmorgon, i alla fall jag och min make, barnen vaknade ivrigt tidigt på morgonen. De öppnade julklappar och såg sista avsnittet av årets roliga julkalender. Vi var i vanlig ordning i kyrkan här i byn på förmiddagen, där är en väldigt trevlig och mysig familjegudstjänst. Därefter kom hela tjocka släkten och vi åt gott och hade det så mysigt. Jag var "duktig" och tog det lugnt. Ganska. Ibland typ dör båda armarna av värk från nacke och axlar och då är det ju omöjligt att göra nåt! Idag, juldagen har jag legat på soffan mest hela tiden. Väldigt ont i bakhuvudet och en jäkla jobbig tinnitus. Min vän och hennes grabbar kom på besök och vi hade julklappsutdelning, fikade och sen fick jag fotmassage och ansiktsmassage. Ljuvligt.

Jag måste ringa min läkare och be om mer smärtstillande medicin. Vet inte vad. Eg vill jag inte äta nåt men som det är nu så har jag dessvärre inget val. Mina " bra" dagar är verkligen inte alls bra utan betyder bara att jag är vaken och uppe. Är ju ständigt smärtpåverkad och det sliter, både fysiskt och psykiskt.


Min önskan är att nästa år, 2014, bli opererad. Detaljer om operationen eller av vilken kirurg återkommer jag till. Just nu hänger allt i luften. Men det kommer att landa. Jag ligger lågt och lugnt även om jag önskar att jag kunde skynda på processen. 


Nu önskar jag er alla ett Gott Nytt År. Var rädda om varandra och se era medmänniskor. Glöm inte att le;)

Kram

/Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 19 december 2013 14:14

...och igår var den värsta. Smärtan skär som knivar i bakhuvudet, över skallen och ner mellan ögonbrynen, käkarna och näsbenet värker o bultar. Jag kan inte sätta mig upp, det gör fruktansvärt ont att ligga på kudden. Byter sida ofta, byter nackkuddar, äter smärtstillande. Mår illa. Kräks flera gånger och ångesten skär i mig. 

Min älskade make masserar mitt huvud, lätt och sakta. Medicin mot illamåendet gör mig susig och jag somnar. Idag kan jag äta och det betyder att jag slipper sjukan!! Tacksam...




Av Sofia Eriksson - 15 december 2013 22:01

2003 tog jag min filosofie kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Jag är informatör/kommunikatör. Jag är van att söka information, att kommunicera med min omvärld och även ge information. För tillfället tarr jag en paus för jag är mer än lovligt trött på allt detta. All information och kommunikation som rör min skada, mina funktionshinder, mina papper till försäkringsbolag, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, trafikjuridik, chefer från tidigare arbeten, läkare, kirurger, sjukhuschef, husläkare, sjukgymnaster, massörer, akupunktörer. Har jag glömt någon?

Som patient och sjuk och skadad har man förvisso många rätigheter men man kommer inte hur långt som helst. Man har ingen makt. Men det behöver inte ta stopp för det. Man kan tjata. Man kan berätta om sin situation och sitt liv. Man kan be om hjälp. Och be igen. Och igen. Aldrig ge upp. Vända sig till de högsta hönsen.

Information och kommunikation. Information om min situation och om vad jag vill ha hjälp med. Kommunikation med alla i sjukhussfären... De behöver bli informerade. Vi som skadade och sjuka är bäst på att att ge dem informationen och berätta våra historier. Vi måste hjälpa till att ändra vården för oss med kroniska smärttillstånd. Och bemötandet. 

Viktigt.

Kram från Whiplashmamman;)

Av Sofia Eriksson - 15 december 2013 21:56

Eller som vi med whiplashrelaterade skador säger: Walk a mile in my “mjukisbyxor”!


Jag har fått en idé. Jag ska bjuda hem min överläkare från smärtteamet i Västervik Olof Rubin och vår statsminister Fredrik Reinfeldt till mig en heldag. De ska få låna mina mjukisbyxor, min nackkrage och ligga i min säng. Dom ska få en tving åtskruvad mot tinningarna och få en stekpanna slagen i huvudet då och då. Jag ska leta fram en hög skitjobbig ton så det skär i huvudet och tåras i ögonen exempelvis de gamla ljudet från SVT:s testbild som fanns förr. För ungefär så har jag det. Jag bjuder in dem till en dag i mitt liv med värk på grund av whiplashrelaterade skador och tinnitus. Som jag inte alls bett att få ha! Som jag fick för att jag satt i passagerarsätet just den dagen då vi krockade! Detta måste ju vara det bästa sättet för Överläkaren och Statsministern att få förståelse för oss sjukskrivna smärtpatienter. För vi är tyvärr maktlösa, trötta av smärta och samtidigt frustrerade av vårdens ointresse/okunskap/oförmåga att hjälpa oss. Reinfeldt vill sällan kommentera enskilda fall men det kanske är dags att han gör det. För det är det vårt land består av, enskilda fall, enskilda människor, individer vars liv och ekonomi blir extremt påverkade och tyvärr i många fall förstörda. Samtidigt som vi lever med smärta. Jag tänker så här. De kunde komma kvällen innan och sova över. Och tidigt på morgonen ska dom få varsin stark värktablett, en sån där jag måste ta för att öka chanserna att komma upp ur sängen för att göra och äta frukost, krama mina barn och se till att de får med sig allt till skola och dagis, borsta tänder och fläta hår. Helst gå och lämna på dagis också, för om maken gör det kommer han senare till jobbet och han får ju ingen ersättning för inkomst- förlust för det. Och eftersom jag endast får en låg sjukpenning så behöver vi varje krona. För, det är ju arbetslinjen som gäller! En sån där värktablett man blir trött och dåsig av, mår illa av och ofta kräks av, i bilen, på bussen, på tåget, i affären eller var som helst. Kan vara smärtan jag kräks av, det är lite både och. Därefter kommer de båda herrarna antagligen känna att de borde göra vissa saker. Plocka undan frukost, städa upp efter morgonbestyr, ringa viktiga samtal och svara i telefonen. För det är dead-lines på alla försäkringar, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen mm. Men det går inte idag! För nu måste vi lägga oss igen. I ett mörkt rum på grund av den hemska värken, domningarna i ansiket, tinnitus och känningar efter värktabletten. Som ändå inte hjälpte! När vi ligger där i mörkret kan vi bara tänka på allt vi borde och vill göra. Tänka på barnen som vill ha kompisar med sig hem men eftersom vi återigen inte orkar så får vi säga nej och se besvikelsen i deras ögon. Alternativt blir barnen hämtade av underbara vänner, men då får vi dåligt samvete för det. Att inte klara sig själv. Att inte få möta de glada skuttande barnen på skolan och på dagis. Lunch? Vi orkar sällan göra det, så Reinfeldt och Rubin, glöm lunchen! Och att äta varje dag i ensamhet är inte så roligt. Nej, vi blir liggande i sängen. Med nackkrage. Den hjälper nacken lite men är jäkligt obekväm på halsen. Kuddarna är obekväma. Armarna är i vägen och huvudet dunkar som om det ska gå i tusen bitar. Livet rullar på därute, Reinfeldt kanske måste svara i sin telefon, det är kanske något viktigt som måste göras, nåt avgörande. Tyvärr. Det går inte alltid. Han förlorar nog pengar på att inte gå till jobbet den här dagen, precis som läkaren. Men vänta! Jag har förlorat jättemycket pengar dessa två år jag varit sjukskriven. Och pension. Min ekonomi är nu väldigt dålig. Den blir dålig i framtiden. Inte för att jag inte har jobbat i mitt liv innan olyckan, jag har alltid jobbat mycket! Jag har skaffat mig en bra utbildning. Ekonomin är dålig därför att jag satt i en bil som körde rakt in i en annan bil och jag fick skador för livet. Jag är funktionsnedsatt. Ofrivilligt. Jag hann inte reagera, kunde inte göra något åt det. Det bara hände. Jag var 31 år. Och föräldraledig. WAD II. Detta kämpande med papper till försäkringsbolag, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, läkare, privata läkare, specialister, remisser, tjat om att få remisser, bli nekad vård, få dålig eller ingen vård och dåligt bemötande. Testa olika sorters rehabilitering och mediciner. Jag har gjort allt. Och lite till. Och jag är helt slut. Och efter 1 års sjukskrivning med dålig sjukpenning SÄNKS ersättningen ännu mer. För det är ju arbetslinjen som gäller! Och om jag aldrig mer blir arbetsför får jag en sjukpension på 64%! Varför i hela friden? Snälla Reinfeldt är detta rimligt och rättvist?? Dock hade jag en chans att få inkomstförlust från försäkringsbolaget men fick avslag eftersom jag var föräldraledig vid olyckan och rätt så nyutbildad innan min föräldraledighet och endast haft ett informatörsjobb. 'Hur kan vi veta att du skulle ha arbetat som informatör om inte olyckan inträffat?" säger försäkringsbolaget. Tror dom att jag alltid skulle ha varit föräldraledig? Jag tror inte det! Jag tror att Överläkaren och Statsministern skulle behöva “walka en mile in my mjukisbyxor”. Jag lever, varje timma varje minut, med värk och oro över min förmåga att någonsin kunna arbeta igen, över min ekonomi och över att bli utförsäkrad. Jag är 33 år och akademiker. Ska fråga Reinfeldt om han på allvar tror att bara för att siffrorna sjunkit på oss långtidssjukskrivna , betyder det att vi plötsligt blivit friska? Han kan inte gissa att det har att göra med att man UTFÖRSÄKRAR oss och att vi bara hamnar i andra fack, förnedrade hos exempelvis Sociala myndigheterna?? Jag ska fråga min Överläkare om han på riktigt är nöjd med sin insats som överläkare på ett smärtteam där majoriteten av patienterna inte känner sig hjälpta, inte blir bättre även om vi får en skiva med Mindfulness-musik och fina ord om att vi ska lära oss att leva med smärtan!? Vi får ett undersökningstillfälle, sällan inklusive röntgen, därefter recept på olika (men samma) mediciner. Därefter telefonkontakt med en sjuksköterska för att utvärdera medicineringen. Om den inte hjälper får vi en annan (allt i samma ordning). Och sen en annan osv. Utan att få träffa läkaren om man inte kräver detta. Vilket jag gjort. Överläkaren på smärtteamet måste ju lika väl som jag veta att det pågår flera studier i Sverige som redan nu har hjälpt massvis av människor som lever med whiplashrelaterade skador. Varför dölja inte detta för oss? Om han är rädd för att ge oss patienter falska förhoppningar och att vi ska bli besvikna så skulle jag välja att ändå känna ett hopp. Även om jag blir besviken sen. För som det är nu är jag i alla fall ständigt besviken eftersom alla läkare jag träffar talar om för mig att det inte finns något mer att göra och att jag måste acceptera mitt öde. De läkare som själva hamnat på sjukhus gör ofta revolt. Titta bara på Björn Bragée. Honom kan ni se i tv-programmet Arga Doktorn. Varför tror Ni att programmets titel börjar med ARGA...? Den här dagen “in my mjukisbyxor” missade Statsministern och Överläkaren upplevelser som kort promenad ner till brevlådan, lunch, möjligtvis någon såpa på tv'n, googlande efter hjälp och behandlingar som rör nackskador och huvudvärk, många samtal till jurister, försäkringsbolag, försäkringskassa, arbetsförmedling, läkare och så vidare. För idag orkade vi inte något annat än att äta värktabletter och ligga i det mörka sovrummet. Ett rum som egentligen är väldigt mysigt och avkopplande men som efter lång tid gör mig mer stressad och uttråkad än rofylld och utvilad. Sent på eftermiddagen stormar familjen in och ljudnivån höjs väsentligt och 3 sandiga, glada barn hoppar upp på oss i sängen. Ljuvligt. Men också jobbigt på grund av värk och tinnitus. Nu ska det lagas middag, tvättas händer, lekas, syskongräl ska stoppas, trötta barn ska hållas sysselsatta och nöjda. Sedan ska det göras läxor, läsas, kläder ska läggas fram, barn ska duschas och kammas, pyjamaser på...lite barnprogram. De vill ju så gärna att mamma ska göra saker, att mamma ska följa med. Och jag vill det så mycket men orken räcker inte alltid till och smärtan hindrar mig. Familjen vill förstås att mamma ska vara uppe och sitta med vid middagen. Och hur snygga är vi då, jag, Reindeldt och Rubin, i mysbyxor, rufsigt hår (ja det slapp ju du Reinfeldt) torra läppar och håriga ben som kliar. Finnar i ansiktet, på grund av mediciner, som vi såklart har legat och pillat hål på under dagen och är lite snyggt blodprickiga i våra bleka ansikten. Inte har nån av oss orkat duscha idag, det gör så himla ont att tvätta håret då armarna kommer i jobbigt högt läge. Våra händer och armar är ju redan bortdomnade och stickiga. Så... Vad säger ni herr Överläkare och herr Statsminister? Jag utmanar Er, välkomna hem till mig. Välkomna till mitt liv, min vardag som trafikskadad, sjukskriven 3- barnsmor med dålig ekonomi men med stora drömmar och trots allt mycket positivism! /Whiplashmamman Sofia Eriksson whiplashmamman.bloggplatsen.se

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Whiplashmamman


Skapa flashcards