11/11 2019

Idag har varit en jobbig dag. Som jag förutspådde och oroade mig för var dagens besök till Västerviks smärtklinik förgäves. Fem timmar på en skakig buss med trasig nacke.

För en vecka sedan när läkarsekreteraren ringde mig och erbjöd mig en tid för att träffa en smärtläkare från Linköping ifrågasatte jag detta eftersom Linköping nu erbjudit mig min nödvändiga operation. Detta visste dock inte Västervik om eftersom i remissen från neurokirurgen i Linköping till Smärtkliniken i Västervik stod det att han inte kan hjälpa patienten kirurgiskt. Men då han och Spine Center diskuterat mina röntgenbilder så stod det klart att kirurgi är nödvändigt. Den läkarsekreterare jag talade med rådgjorde ett flertal gånger med smärtläkaren i Västervik och trots att jag sa att jag inte orkar åka så långt i onödan så sa hon att läkaren tyckte att jag skulle komma för att reda upp alla missförstånd och denna röra och skriva remiss med betalningsförbindelse till kirurgen på Spine Center i Stockholm.

Jag blir uppropad av överläkaren som kommit från Linköping. En fantastisk doktor, en fin människa. Tänk om jag hade fått träffa honom tidigare… Han är inte informerad om något. Han tror att han ska göra en smärtutredning på mig, eventuellt nervblockader.

Jag frågar om inte min smärtläkare ska vara med, som läkarsekreteraren sagt. Det vet han ingenting om så jag berättar i stora drag om min operation 2017, om mitt möte med neurokirurgen i Linköping, samtalen med neurokirurg på Stockholm Spine Center och mitt fria vårdval. Han går ut och pratar med smärtläkaren och kommer sedan in och ger mig förklaringar till varför remiss till Spine Center inte kommer att skrivas, förklaring som innehåller ord som den här vägen måste vi ta, av princip, vårt regionsjukhus osv. Där och då bröt jag ihop. Jag sa till denna fina förskräckta läkare att istället hämta in smärtläkaren av denna klinik som känner mig och vet min historia. Jag ifrågasatte. Fick stor förståelse av dessa två män som stod på varsin sida om mig när jag satt och grät i en konstig men bekväm fåtölj. Varför skulle jag då åka hit?

Kände mig förbannad, ledsen, trött, hade fruktansvärt ont och inser att det är inte bara ens fel, kommunikationen i vården fungerar dåligt ibland. Vem tar ansvar för en patient? Vad finns det för konsekvenser inom vården egentligen? Patienter lider, får fel eller ingen vård och orkar sällan eller vet inte hur man anmäler till patientnämnden.

Nu ska jag genomgå en till MR i Kalmar, sedan prata med neurokirurg i Linköping.

Detta är vad jag säkert vet idag. Jag har gråtit och låtit känslorna välla ur mig. Talat om hur jag känner, vad som blev fel och förklarat hur det känns.

Nu vet dom. Kanske kan det hjälpa andra patienter. Jag hoppas det.

Ikväll är det extra skönt att sitta i min fåtölj i uterummet här hemma. Jag försöker släppa alla känslor nu, allt kontrollbehov och bara vara i nuet.