Direktlänk till inlägg 15 december 2013

Walk a mile in my shoes!

Av Sofia Eriksson - 15 december 2013 21:56

Eller som vi med whiplashrelaterade skador säger: Walk a mile in my “mjukisbyxor”!


Jag har fått en idé. Jag ska bjuda hem min överläkare från smärtteamet i Västervik Olof Rubin och vår statsminister Fredrik Reinfeldt till mig en heldag. De ska få låna mina mjukisbyxor, min nackkrage och ligga i min säng. Dom ska få en tving åtskruvad mot tinningarna och få en stekpanna slagen i huvudet då och då. Jag ska leta fram en hög skitjobbig ton så det skär i huvudet och tåras i ögonen exempelvis de gamla ljudet från SVT:s testbild som fanns förr. För ungefär så har jag det. Jag bjuder in dem till en dag i mitt liv med värk på grund av whiplashrelaterade skador och tinnitus. Som jag inte alls bett att få ha! Som jag fick för att jag satt i passagerarsätet just den dagen då vi krockade! Detta måste ju vara det bästa sättet för Överläkaren och Statsministern att få förståelse för oss sjukskrivna smärtpatienter. För vi är tyvärr maktlösa, trötta av smärta och samtidigt frustrerade av vårdens ointresse/okunskap/oförmåga att hjälpa oss. Reinfeldt vill sällan kommentera enskilda fall men det kanske är dags att han gör det. För det är det vårt land består av, enskilda fall, enskilda människor, individer vars liv och ekonomi blir extremt påverkade och tyvärr i många fall förstörda. Samtidigt som vi lever med smärta. Jag tänker så här. De kunde komma kvällen innan och sova över. Och tidigt på morgonen ska dom få varsin stark värktablett, en sån där jag måste ta för att öka chanserna att komma upp ur sängen för att göra och äta frukost, krama mina barn och se till att de får med sig allt till skola och dagis, borsta tänder och fläta hår. Helst gå och lämna på dagis också, för om maken gör det kommer han senare till jobbet och han får ju ingen ersättning för inkomst- förlust för det. Och eftersom jag endast får en låg sjukpenning så behöver vi varje krona. För, det är ju arbetslinjen som gäller! En sån där värktablett man blir trött och dåsig av, mår illa av och ofta kräks av, i bilen, på bussen, på tåget, i affären eller var som helst. Kan vara smärtan jag kräks av, det är lite både och. Därefter kommer de båda herrarna antagligen känna att de borde göra vissa saker. Plocka undan frukost, städa upp efter morgonbestyr, ringa viktiga samtal och svara i telefonen. För det är dead-lines på alla försäkringar, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen mm. Men det går inte idag! För nu måste vi lägga oss igen. I ett mörkt rum på grund av den hemska värken, domningarna i ansiket, tinnitus och känningar efter värktabletten. Som ändå inte hjälpte! När vi ligger där i mörkret kan vi bara tänka på allt vi borde och vill göra. Tänka på barnen som vill ha kompisar med sig hem men eftersom vi återigen inte orkar så får vi säga nej och se besvikelsen i deras ögon. Alternativt blir barnen hämtade av underbara vänner, men då får vi dåligt samvete för det. Att inte klara sig själv. Att inte få möta de glada skuttande barnen på skolan och på dagis. Lunch? Vi orkar sällan göra det, så Reinfeldt och Rubin, glöm lunchen! Och att äta varje dag i ensamhet är inte så roligt. Nej, vi blir liggande i sängen. Med nackkrage. Den hjälper nacken lite men är jäkligt obekväm på halsen. Kuddarna är obekväma. Armarna är i vägen och huvudet dunkar som om det ska gå i tusen bitar. Livet rullar på därute, Reinfeldt kanske måste svara i sin telefon, det är kanske något viktigt som måste göras, nåt avgörande. Tyvärr. Det går inte alltid. Han förlorar nog pengar på att inte gå till jobbet den här dagen, precis som läkaren. Men vänta! Jag har förlorat jättemycket pengar dessa två år jag varit sjukskriven. Och pension. Min ekonomi är nu väldigt dålig. Den blir dålig i framtiden. Inte för att jag inte har jobbat i mitt liv innan olyckan, jag har alltid jobbat mycket! Jag har skaffat mig en bra utbildning. Ekonomin är dålig därför att jag satt i en bil som körde rakt in i en annan bil och jag fick skador för livet. Jag är funktionsnedsatt. Ofrivilligt. Jag hann inte reagera, kunde inte göra något åt det. Det bara hände. Jag var 31 år. Och föräldraledig. WAD II. Detta kämpande med papper till försäkringsbolag, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, läkare, privata läkare, specialister, remisser, tjat om att få remisser, bli nekad vård, få dålig eller ingen vård och dåligt bemötande. Testa olika sorters rehabilitering och mediciner. Jag har gjort allt. Och lite till. Och jag är helt slut. Och efter 1 års sjukskrivning med dålig sjukpenning SÄNKS ersättningen ännu mer. För det är ju arbetslinjen som gäller! Och om jag aldrig mer blir arbetsför får jag en sjukpension på 64%! Varför i hela friden? Snälla Reinfeldt är detta rimligt och rättvist?? Dock hade jag en chans att få inkomstförlust från försäkringsbolaget men fick avslag eftersom jag var föräldraledig vid olyckan och rätt så nyutbildad innan min föräldraledighet och endast haft ett informatörsjobb. 'Hur kan vi veta att du skulle ha arbetat som informatör om inte olyckan inträffat?" säger försäkringsbolaget. Tror dom att jag alltid skulle ha varit föräldraledig? Jag tror inte det! Jag tror att Överläkaren och Statsministern skulle behöva “walka en mile in my mjukisbyxor”. Jag lever, varje timma varje minut, med värk och oro över min förmåga att någonsin kunna arbeta igen, över min ekonomi och över att bli utförsäkrad. Jag är 33 år och akademiker. Ska fråga Reinfeldt om han på allvar tror att bara för att siffrorna sjunkit på oss långtidssjukskrivna , betyder det att vi plötsligt blivit friska? Han kan inte gissa att det har att göra med att man UTFÖRSÄKRAR oss och att vi bara hamnar i andra fack, förnedrade hos exempelvis Sociala myndigheterna?? Jag ska fråga min Överläkare om han på riktigt är nöjd med sin insats som överläkare på ett smärtteam där majoriteten av patienterna inte känner sig hjälpta, inte blir bättre även om vi får en skiva med Mindfulness-musik och fina ord om att vi ska lära oss att leva med smärtan!? Vi får ett undersökningstillfälle, sällan inklusive röntgen, därefter recept på olika (men samma) mediciner. Därefter telefonkontakt med en sjuksköterska för att utvärdera medicineringen. Om den inte hjälper får vi en annan (allt i samma ordning). Och sen en annan osv. Utan att få träffa läkaren om man inte kräver detta. Vilket jag gjort. Överläkaren på smärtteamet måste ju lika väl som jag veta att det pågår flera studier i Sverige som redan nu har hjälpt massvis av människor som lever med whiplashrelaterade skador. Varför dölja inte detta för oss? Om han är rädd för att ge oss patienter falska förhoppningar och att vi ska bli besvikna så skulle jag välja att ändå känna ett hopp. Även om jag blir besviken sen. För som det är nu är jag i alla fall ständigt besviken eftersom alla läkare jag träffar talar om för mig att det inte finns något mer att göra och att jag måste acceptera mitt öde. De läkare som själva hamnat på sjukhus gör ofta revolt. Titta bara på Björn Bragée. Honom kan ni se i tv-programmet Arga Doktorn. Varför tror Ni att programmets titel börjar med ARGA...? Den här dagen “in my mjukisbyxor” missade Statsministern och Överläkaren upplevelser som kort promenad ner till brevlådan, lunch, möjligtvis någon såpa på tv'n, googlande efter hjälp och behandlingar som rör nackskador och huvudvärk, många samtal till jurister, försäkringsbolag, försäkringskassa, arbetsförmedling, läkare och så vidare. För idag orkade vi inte något annat än att äta värktabletter och ligga i det mörka sovrummet. Ett rum som egentligen är väldigt mysigt och avkopplande men som efter lång tid gör mig mer stressad och uttråkad än rofylld och utvilad. Sent på eftermiddagen stormar familjen in och ljudnivån höjs väsentligt och 3 sandiga, glada barn hoppar upp på oss i sängen. Ljuvligt. Men också jobbigt på grund av värk och tinnitus. Nu ska det lagas middag, tvättas händer, lekas, syskongräl ska stoppas, trötta barn ska hållas sysselsatta och nöjda. Sedan ska det göras läxor, läsas, kläder ska läggas fram, barn ska duschas och kammas, pyjamaser på...lite barnprogram. De vill ju så gärna att mamma ska göra saker, att mamma ska följa med. Och jag vill det så mycket men orken räcker inte alltid till och smärtan hindrar mig. Familjen vill förstås att mamma ska vara uppe och sitta med vid middagen. Och hur snygga är vi då, jag, Reindeldt och Rubin, i mysbyxor, rufsigt hår (ja det slapp ju du Reinfeldt) torra läppar och håriga ben som kliar. Finnar i ansiktet, på grund av mediciner, som vi såklart har legat och pillat hål på under dagen och är lite snyggt blodprickiga i våra bleka ansikten. Inte har nån av oss orkat duscha idag, det gör så himla ont att tvätta håret då armarna kommer i jobbigt högt läge. Våra händer och armar är ju redan bortdomnade och stickiga. Så... Vad säger ni herr Överläkare och herr Statsminister? Jag utmanar Er, välkomna hem till mig. Välkomna till mitt liv, min vardag som trafikskadad, sjukskriven 3- barnsmor med dålig ekonomi men med stora drömmar och trots allt mycket positivism! /Whiplashmamman Sofia Eriksson whiplashmamman.bloggplatsen.se

 
ANNONS
 
Tommy Bergström

Tommy Bergström

16 december 2013 12:05

Hej!
Jag sladdade in ifrån Fejjan, där jag läste ett par rader som jag kände igen. Har själv gått igenom krig med myndigheter och läkare..stå på dig! Och god jul!

http://muskelkampen.com

Sofia Eriksson

25 december 2013 16:47

Hej Tommy!
Trevligt! Nä ge upp är inget alternativ;)
God jul till dig me!
/Sofia

 
Ingen bild

Linda Johansson

12 augusti 2014 12:57

Hej!
Vet inte om du läser min kommentar så lång efteråt.
Jag träffade samma läkare, Olof Rubin, i Västervik i juli 2012. Efter en kort intervju, där han tydligen missuppfattade precis allting jag sade, så gjorde han en kortare kroppsundersökning. Jag reagerade på alla utom 2 triggerpunkter, så efter mindre än 60 min fick jag diagnosen fibromyalgi.

Han hade inte beställt in min journal från vc eller kirurgen som opererade mig i november 2011 i buken. Han gjorde ingen smärtanalys, talade inte om vilka olika slags smärtor jag har (misstänker nervskador i ryggen efter en totalt misslyckad ryggbedövning inför op 2011). Jag fick inga svar på mina frågor, ingen som helst uppföljning och man uteslöt inte andra reumatiska sjukdomar innan diagnosen fibro sattes.

Jag har haft artros i hö fotled sedan ca 1991, efter en skada. Jag har kronisk b12-brist med skadat tarmludd, dock ej glutenintolerans, de satte diagnosen IBS istället, utan en ordentlig utredning. Jag har även hypotyreos, hormonsjukdomen pco och endometrios.

Jag stod i juli 2012 på lägsta doserna morfin och tryptizol, det ansåg dr Rubin att jag skulle fortsätta med, trots att det inte var tillräckligt. Dessutom hänvisade han all medicinförskrivning till min vc och husläkare, som vägrade och ansåg att smärtkliniken skulle ta sitt ansvar pga diagnosen.

När jag var tvungen att sluta med tryptizol pga biverkningar och höja morfinet så blev jag klassad som en missbrukare och har haft ett helvete sedan 2 år tillbaka att få rätt medicin i rätt dos.
Genom psykmottsgningen pga depression och ångest, utlöst av min kroniska smärta sedan 1988, då jag var 11 år, har jag nu testat alla tänkbara mediciner, som tex Cymbalta och Lyrica. Pga biverkningar eller ingen effekt alls så är det enda som fungerar morfin. Jag får inte ens behandling för min svåra panikångest...

Jag har nu kommit så långt att det är dags att sluta kämpa för rätt vård, jag orkar inte leva längre. Med 3 st olika remisser till smärtkliniken hade jag ett så stort hopp om att äntligen få hjälp. Jag vet att jag aldrig kommer att bli smärtfri, men jag hade önskat mig ett relativt normalt vardagsliv. Jag kan inte äta, dricka, sova, kliva upp ur sängen, klä på mig, gå på toa osv utan morfin. Men de anser endast att jag är en knarkare. Olof Rubin var en av de som förstörde mitt liv pga sin arrogans och nonchalans...

Sofia Eriksson

21 september 2014 21:40

Hej kära du.
Fruktansvärd läsning. Fruktansvärt hur vården kan missa/ignorera och skita i patienter som de gör!!

Att vi som sjuka, svaga patienter ska behöva kämpa för ally, för vänligt respektfullt bemötande, rätt diagnos om ens en diagnos alls, för rätt vård, för rätt medicin samt rätt dosering. Hemskt.

Jag vill rekommendera dig att ta kontakt med dr Tomas Ekström. Han har mottagning i Piteå samt Uppsala. Han är en mycket trevlig och sympatisk smärtläkare. Sök upp honom på google, Ekströms Smärtklinik och ring el mejla.

Önskasr dig all lycka. Snälla ge aldrig upp. Många kramar,
Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sofia Eriksson - Måndag 5 mars 16:21

Kära Ni! Idag är det måndag den 5e mars. Här på Öland är det massor av snö men jag känner ändå att våren är på väg, det är mycket ljusare ute och fåglar kvittrar.    Jag har nu satt mig i min sköna grå fåtölj, på övervåningen, i hörnan. Härifrå...

Av Sofia Eriksson - 7 december 2017 18:13

Kära Ni, Tänk att det snart närmar sig jul! Jag älskar julen, högtiden, traditionen, kyrkan på julaftonsmorgon och framför allt att familjen och nära och kära samlas, skrattar tillsammans, äter gott och njuter i varandras sällskap. Jag är välsignad...

Av Sofia Eriksson - 13 november 2017 21:55

Kära Ni, Livet är likt en vågskål, av den där äldre modellen där man häller lite o skålen på ena sidan och lite i skålen på andra sidan och sen håller man på så tills vågmätaren står rakt. Då är balansen perfekt! Under mina 6 år som whiplashskadad,...

Av Sofia Eriksson - 31 oktober 2017 13:14

Kära Ni, Nu är det verkligen höst! Här på Öland är det så vackert, kallt och friskt. Lite väl blåsigt dock och tyvärr börjar alla färgglada löv trilla från träden och istället bilda en fluffig matta på gräset.  Idag är det tisdag. Sista dagen i...

Av Sofia Eriksson - 27 oktober 2017 13:22

            Kära Ni,   Den 22/3 kl 8.30 åkte vi från Öland till Linköping. Vi lämnade Smilla till hundpolaren Lina. Meja stannade med mormor o morfar för hon ville inte sitta så länge i bilen! Så det var jag, min make Peter och äldsta döttr...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se