Kära Ni,

Nu är det verkligen höst!

Här på Öland är det så vackert, kallt och friskt. Lite väl blåsigt dock och tyvärr börjar alla färgglada löv trilla från träden och istället bilda en fluffig matta på gräset. 

Idag är det tisdag. Sista dagen i oktober månad och en vecka och en dagefter min operation. Rastlös och ivrig som jag är tycker jag ju att denna återhämtning går oerhört långsamt! Jag är trött, har ont, sover bra vissa nätter, men andra nätter har jag svårt att sova pga väldig smärta i och omkring nacken, huvudvärk och olustkänla i halsen.

Imorgon ska jag återigen lägga om förbandet. Det ska göras på vårdcentral var 4e dag och min vän Linda kör mig. Jag får ju inte köra på 2 månader! 

Om jag då ska försöka utvärdera mitt resultat hittills...

Det är svårt att med ord beskriva eftersom det råder kaos i huvudet på mig. Det fysiska och det psykiska är liksom ihopblandat. Jag är rädd för att jag inte ska bli så bra som jag hoppas, och samtidigt är ju all förbättring bra!! Men direkt efter operationen kände jag ingen smärta och inga domningar. Dock var jag ju extremt påverkad av mediciner och hade just varit sövd... Sedan har värken pendlat lite fram och tillbaka, nervsmärta som ibland starkt ilar men det är inte på exakt samma ställen så jag hoppas att det är smärtminne och nerverna som letar nya vägar samt svullnad som trycker runt nerven. Jag har mjuk halskrage på natten och ibland på dagen, om jag rör mig. Jag får ju inte röra nacken i ytterlägen och då är det bra med kragen som stabiliserar och påminner.

Jag har några få övningar för att röra axlar, nacke och armar så jag håller igång blodcirkulation och rörelse. Här gäller det att känna sig noga för. Att operera diskbråck i halsryggen och dess eftervård och träning är en sak, men att dessutom ha en kraftig whiplashskada i botten är en annan. Detta anser jag INTE att fysioterapeuten i Linköping var införstådd med. Okunskap. Hon kom inflygandes på uppvaken som en hurtbulle medan jag låg i sängen, nyss kräkts, syrgastussen typ kvar i näsan och mådde skit. Hon berättade att smärta inte är farligt och att jag måste upp och igång bums...osv. Efter många års försök till träning eller åtminstone övningar hos min världsbästa fysioterapeut Marie Medner i Färjestaden så vet jag ju min kapacitet till detta. Och för mig är det en STOR sorg att inte kunna träna bort min smärta, att inte kunna gå så fort och långt jag vill och att inte kunna springa. Jag har alltid varit en träningstok!! Men. Jag har kommit så långt i detta att jag testar mina egna gränser. Jag vet vad jag kan och inte kan, vet vad som händer om jag rör mig på olika sätt. Det är mitt val nu hur långt jag vill pressa mig, hur ont jag vill få. 

Nu är det 3 månaders konvalecens. Sedan ska jag tillbaka till Linköping och träffa kirurgen som opererade mig.

Sedan är tanken att jag ska besöka min fysioterapeut och utvärdera och se vad vi kan göra. En sak i taget. Lättare sagt än gjort.

Nu ska jag lägga mig ner och meditera. Finns många bra you-tubeklipp med guidade meditationsövningar.

Stor kram på Er, var rädda om er och ta hand om varandra. Livet är här och nu. Det är ju titeln på en av mina låtar, den finns också på youtube... 

/Whiplashmamman