Hej kära Ni♡

Nu är det söndagkväll och jag ligger på soffan och tänkte skriva lite. Vår dator fungerar inte så jag skriver på mobilen vilket iofs är bra då jag gör mindre rörelser med min högra onda hand;)

Denna helg har jag mest hasat runt i mjuka kläder och sköna tofflor. Jag är så fruktansvärt trött och fundersam. Tänker på min situation och även på morgondagens möte. Stort och smått. Jag är tacksam för så mycket men sorgsen och frustrerad över hur allt är...

Men det är ju en process. Tror det kallas livet. Alla går vi igenom prövningar av olika slag och det gör oss starkare och ger oss ny erfarenhet att klara det som kommer härnäst. Så tänker jag.

I december 2014 opererades jag av neurokirurg Hans Ericsson i Uppsala på Akademiska sjukhuset. Jag öppnades upp på två ställen lodrätt i bakhuvudet där occipitalis major nerv frilades. Enligt dr Ericsson hade jag mycket ärrbildning då jag fått blödningar vid olyckan. Han frilade nerver och hävdade att så illa som det såg ut i mitt bakhuvud så borde jag ha stor chans till förbättring. Så blev inte fallet tyvärr.

I maj 2015 opererade Docent Åke Nyström mig och även i oktober. Jag har uppnått en del förbättringar såsom större rörlighet i nacken och förmågan att umgås med vänner utan att behöva lägga mig och sova och ta starka värktabletter bara efter en liten stund. Jag är inte längre som i en bubbla utan kan koncentrera mig bättre och prata klart en mening utan att tappa tråden. Jag är inte till lika stor del av dygnet liggande utan är uppe mer. Missar inte middagar med familjen eller barnens fotbollsmatcher eller dansuppvisningar. 

Dock är min smärta inte eliminerade. Mycket av mina domningar är borta men inte allt. Och då jag varit aktiv blir smärta och domningar värre.  Jag tar mediciner vid behov såsom alvedon och ipren, oxycodon och stesolid. Jag står inte ut ibland...

Under åren har jag haft en väldigt bra kontakt med vår sjukhuschef i Kalmar. Han är väldigt sympatisk och korrekt. Jag får känslan att han gärna vill hjälpa mig men att vården inte är på whiplashskadade sida. Dvs INGEN vet vad som krävs och behövs om man skadar nacken och nerverna allvarligt i en bilolycka och får kroniska besvär. Landstinget följer samma linje; akuten, vårdcentralen, smärtklinik med multimodalt team, diverse mediciner, lär dig leva med smärtan- utskriven! Sen då? Behandling?  Hjälp? Vidare vård?

Så många som skadar nacken varje år i vårt land...borde det inte vara DAGS att ÄNDRA vård och riktlinjer??

Docent Åke Nyström har opererat oändligt många whiplashskadade som alla haft liknande skador och besvär efter whiplash trauma.  Där röntgen inte visar något fel och våra läkare gett upp. Vi som opererats uppger i flesta fall förbättringar till helt återställda. Trots detta hakar beslutsfattarna i landstingen upp sig på att vetenskaplig evidens saknas. Så.

Imorgon ska jag och en annan kvinna som tidigare i år opererats av Åke träffa sjukhuschefen. Docent Nyström kommer att närvara. Målet med vårt möte är, förutom att få ersättning för operationerna hos Åke (då vi själva betalt 60.000 kr för varje op) att visa hur landstinget NU behandlar oss nackskadade (till ingen förbättring) och hur vi skulle kunna bli behandlade. Med vård/operation i form av friläggning av inklämda nerver i området kring nacken. Varför är landstingen så ointresserade av att ta lärdom av DET SOM FUNGERAR? Varför hålla fast vid ett PM för whiplashskadade som INTE eller SÄLLAN fungerar? 

Nu måste landstingen följa utvecklingen. 

Tänk på mig imorgon. Även om jag inte får tillbaka mina pengar så handlar detta om att vi whiplashskadade ska bli SEDDA och HÖRDA. Våra liv står på spel. 

Kram till Er♡

/

Whiplashmamman