God afton kära Ni,

Imorgon åker jag till Linköping igen och den här gången är det min kära mor som kör mig. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket min familj och mina vänner betyder i min kamp för att få må bättre, att minska min smärta som jag levt så länge med och som bivit min vardag. Med all respekt till er som varit skadade mycket längre än jag, vet att ni är många... Det är fruktansvärt hur vårt samhälle behandlar oss nackskadade. Det är frustrerande och orättvist, felaktigt och nonchalant hur vi blir behandlade av vården, eller rättare sagt INTE behandlade. Om man kan söka vård privat, låna pengar och leta information om situationen kommer man kanske lite längre. Om man har bra kontakt med sina läkare och försäkringskassan och sin jurist, kommer man kanske lite längre. Men man kommer aldrig hela vägen fram utan stöd från vården och rättigheter till bra vård eller bra kirurgi. Det blir en enda lång kamp för att minska smärta, hålla sig flytande ekonomiskt och att hålla ihop för familjens skull. 

Idag berättade min kära väninna någonting för mig som fick mitt hjärta att smälta, jag visste inte hur jag skulle bete mig. Eller hur jag kan tacka henne. Det hon gör för mig är av sådan godhet och kärlek och jag är mer än tacksam. Jag kommer att berätta mer så småningom...

Imorgon ska jag alltså träffa min dr Åke igen och det ser jag verkligen fram emot. Jag har bl a smärta kvar högt upp i nacken, i mitten och upp i huvudet och jag ska peka ut punkterna som triggar denna smärta och där kommer jag att få sprutor med bedövningsmedel i. Detta för att se om smärtan minskar/ försvinner. 

God Natt

/Whiplashmamman