Kära ni,

Jag sitter här på sängen med min älskade Agnes. Min äldsta dotter. Min lilla ängel. Hon sprider glädje och kärlek omkring sig och hon sjunger och dansar vart hon än går. Imorgon är det vårfest på skolan och då ska Agnes ha dansuppvisning med några kompisar. Lova och Meja ser på film och äter popcorn, vi har alltså onsdagsmys. Man ska ha mys och gos och kärlek varje dag. Agnes tillägger i skrivande stund att det är väldigt viktigt att tänka på andra och inte bara på sig själv. Detta kan underlätta när man som jag lever med värk, ibland undrar min omgivning hur jag orkar, hur jag kan vara så glad och varför jag ser så pigg ut.

Även om jag själv anser att jag ser lika trött ut som jag känner mig så är svaret enkelt: Min familj. Mina vänner. De finns här med mig, för mig och omkring mig. Jag är otroligt tacksam. Till och med min läkare har påpekat att jag alltid låter pigg och glad i telefonen när han ringer och då blir det ju komiskt när jag med sådan röst talar om hur eländigt jag mår...jag förklarar helt enkelt att jag låter så, det är mitt sätt att prata och det ändras inte beroende på hur jag mår. 

Igår var jag i Linköping och mina kära vän Linda körde mig. Det blev en trevlig roadtrip med kaffepaus vid en sjö på vägen upp och lite shopping på vägen hem.

På Addoc Hospital tog Åke emot mig och vi pratade lite om hur tiden efter operationen varit. Åke har ringt mig varje dag sedan jag kom hem från Linköping. Det är fantastiskt. Han går ronden. Känner mig otroligt trygg och omhändertagen. Att få uppleva en sådan här empatisk, kunnig och trevlig läkare är få förunnat- även om väldigt många haft förmånen att ha blivit opererade av honom.

Vad mig beträffar gäller nu följande. Jag har känt viss förbättring men dock kvarstår en del problem i nacke, huvud, tinnitus samt domningar. 6 månaders konvalecenstid gäller efter ett sådant här ingrepp jag gjort. När ett år har gått kan man med säkerhet veta slutresultat.

Framöver kommer således ett beslut om vidare kirurgi att tas. I dagsläget är det för tidigt. Jag får inte anstränga mig eller lyfta. Jag ska släppa alla måsten. Jag ska ta dagen som den kommer, och den kommer med största sannolikhet som vanligt att se lite olika ut. Jag kommer förmodligen att ha bra dagar med mer energi och mindre smärta och jag kommer förmodligen att ha sämre dagar då jag är sängliggandes. Så är min verklighet.

Just nu håller jag på att anpassa mig till mitt liv. Ända sedan olyckan har jag letat efter hjälp, efter bra läkare, och förstås ordnat med alla papper och haft regelbunden kontakt med husläkaren, försäkringskassan och försäkringsbolaget.

Jag har liksom alltid varit på väg mot något. Mot att bli bättre. Nu är det dags att bara vara. Just nu kan varken jag eller någon annan göra någonting mer. Jag är nyopererad. Igen. Jag opererades i december förra året också. Nu ska kroppen ta igen sig och om ett år kan man se slutresultatet. Mer än så finns inte att säga! Jag vill tacka från djupet av mitt hjärta för allt stöd och alla lyckohälsningar.

Kram på er

/Whiplashmamman