Alla inlägg den 19 februari 2015

Av Sofia Eriksson - 19 februari 2015 13:02

Hej kära ni,

Igår fyllde min älskade mormor 93 år! Familjen var där med bakelser och presenter, tyvärr orkade jag inte följa med men jag ska ta mig dit så fort jag känner mig piggare. Jag har haft en förkylning med hemsk hosta, den vill liksom aldrig ge sig...nu börjar jag dock bli piggare! Huvudvärken och nackvärken har varit väldigt otrevlig, särskilt pg hostan, inte en bra kombination med nackskada och kronisk huudvärk!!!

Varit en trist period med bara säng, säng och säng- mörkt rum och blä. Men jag har sovit mycket så tiden har på så sätt gått fort;) Idag är jag som sagt piggare, haft mina tjejer hemma på förmiddagen, de har ju sportlov. Nu är stora tjejen med sin kompis i simhallen och de andra tjejerna är med mormor och moster med hennes lilla son i stan. Jag är så tacksam över vår stora familj/släkt. Tänk vad många vi är. Och alla ställer upp för varandra trots att alla egentligen har fullt upp med sina egna liv och bekymmer. 

Nu har det gått 2 månader sedan min operation. Tyvärr kunde inte denna operation hjälpa mig, den tog inte bort eller ens minskade min huvudvärk eller mina nacksmärtor. Min kirurg från Akademiska Sjukhuset i Uppsala, Hans Ericson sa att detta var ju en risk. Att man inte blir hjälpt. Och dessvärre var jag en av de som inte blev hjälp. Kirurgen berättade att Akademiska inte erbjuder fler kirurgiska ingrepp och att nu är jag där jag är. Mitt tillstånd är och kommer att vara oförbättrat. Jag måste inse detta och lära mig att leva efter mina förutsättningar. Detta har jag ju hört förut. Jag kan förstå hur han tänker, att man inte kan söka hela sitt liv efter en lösning, det kanske inte finns något som kan hjälpa mig. Kanske mår jag bättre av att bara vara i min situation. Men det är lättare sagt än gjort. Jag har ju ont hela tiden. Är jag uppe på benen, gör saker, handlar eller leker med barnen eller ungås med vänner klarar jag en stund sen mår jag skit. Trött och ökad smärta. Ska jag bara scceptera det. Att aldrig kunna jobba??

Nehej vet ni vad. Självklart kommer jag inte åka land och rike runt och prova all kirurgi jag kan komma på- MEN det jag visste innan var ju Hans Ericsson som frilade occipitlis major nerver och Åke Nyström som opererat whiplashskadade under många år med väldigt goda resultat. Jag har ju träffat honom, och nu har vi kontakt per mejl. När han kommer tillbaka till Sverige från USA ska jag åter till honom på konsultation. Han har sagt att om mitt tillstånd är oförändrat sedan sist vi sågs 8vilket det är) så kan och vill han operera mig. Åke trodde inte att friläggning av endast occipitalis major nerver kunde lindra eller ta bort mina huvud- och nacksmärtor då jag är skadad längre ner i nacken. Dels har jag fasettledsartros och förträngning av nerv på nivå C3, C4 dels smärtor ända ner till C7, splenius cervicis och splenius capitis. Åke menar att om man inte börjar på nivå C7 och frilägger där jag har mina triggerpunkter kan man inte få fri gång för nerverna uppe i bakhuvudet. Jag litar på Åke. Dels då så många blivit hjälpta av honom men också för att han älskar sitt jobb, han lyssnar och lär känna sina patienter soh ser oss som människor som faktiskt har det jäkligt jobbigt. Han har sett att människor i vårt tillstånd till slut gett upp och tagit livet av sig då det inte fått någon hjälp.

Kalmar Läns Landsting är ju fruktansvärt motvilliga att skicka mig annorstädes för att få hjälp eller för at bli opererad. Jag undrar varför. Här får jag ingen hjälp, de vet inte vad de ska göra och har inte kompetensen. Men det har de på andra håll i Sverige. Bla i Karlstad, där dr Leif Måwe ger smärtblockader i nerverna. Men de tar bara emot patienter med specialistvårdsremiss och Kalmar kan inte skriva remisser då de står utanför Landstinget. Moment 22. Igen. 

Tänk om jag hade ett jobb att gå till istället. Vad lugnt och skönt det skulla vara. Jag skulle jobba några timmar om dagen inom ett område och få lön för mödan. I mitt tillstånd, skadad och trött och trög ska jag hålla reda på alla instanser som vårt samhälle är uppbyggt på, hålla kontakt med handläggare, försäkringsbolag, läkare och ständigt driva en kamp. Ingen som har något helhetsansvar för mig, ingen läkare som reglerar min medicin, ingen som hjälper mig att bli bättre. Och lönen för detta är lika med noll. Jag har inte valt att bli skadad så jag ite kan jobba och tjäna pengar och ha en normalt fungerande liv. Jag försöker och jag kämpar men det är tufft. Jag vill. Jag vill så mycket att det värker i bröstet. 

Det Akademiska kunde erbjuda mig var deras multidiciplinella utvärdering på deras smärtenhet och därefter multidiciplinell smärtrehabilitering. Men detta måste mitt landsting skriva remiss på och betala. Vet nog vad svaret på detta blir då jag genomgått 2 smärtrehabiliteringar i mitt hemlandsting redan.

Så. Jag vilar i mitt nu. Men jag vägrar ge upp trots alla läkares ord ekar i mitt huvud, du blir inte bättre...du måste finna dig i det här och lära dig att leva med det så ska du se att det känns bättre...!

Jag ska besöka Åke Nyström och i mitt hjärta känner jag att jag vill låta honom operera mig. Det är det sista jag gör. Sen får jag acceptera mitt öde. Men jag kan inte leva med att jag inte gav honom en chans. Nu är det stora problemet att få remiss till honom. På med krigarklädern, ladda och på det igen!

Stor kram till er alla

/

Whiplashmamman

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Whiplashmamman


Skapa flashcards