Då känner jag hur livet kommer tillbaka. Då känner jag glädjen i det lilla jag orkar göra. Då känner jaglycka när jag kan vinka hejda till familjen i dörren. I mitt förra inlägg berättade jag om lördagen och vad vi gjorde. På kvällen hade jag så fruktansvärt ont så jag fick lägga mig. Sen har jag legat... Igår kände jag hur huvud-och nackvörken började avta något. Den smärta jag har försvinner aldrig helt men däremot eskalerar den då och då till hemska smärttoppar. Då kan jag inte röra mig. Men samtidigt är det vidrigt att ligga ner mot kuddarna för det gör så ont i bakhuvudet. Jag har kronisk tinnitus mem den blir ännu högre, jag mår illa, är yr och kroppen är helt orkeslös. Jag har nervopatiska smärtor i armar och händer. Halva ansiktet är somnat. Det känns som en spik från bakhuvudet som är på väg ut bakom höger öga.

Jag blir bara sämre och sämre, får mer ont och tiden mellan dessa fruktansvärda smärttoppar blir allt kortare. Nu har jag mycket på gång. Mitt hopp är att få bli lite bättre. Även om jag får leva med smärtan så önskar jag att jag ändå kan bli så bra att jag slipper vara sängbunden så många dagar varje vecka. Att jag får vara uppe åtminstone...

Fortsättning följer...

Kram från en lite ledsen Whiplashmamma

Jag vet att bättre tider kommer;)